Så vad med biskopar?

Ju mindre biskoparna betyder, desto mer åthävor kring dem.
Familjära blir de, biskop Ragnar, biskop Hans och allt vad de heter. Tillkämpat familjärt. Och jag påminner om att de första biskopar som fick hedern att talas om och till vid dopnamn, var biskoparna Gärtner och Giertz. Det handlade om förtroende. Sedan skulle alla plötsligt kallas så och inte längre som i den ordning för kyrkomöte vi hade, där de hette "herr biskop Lindegård".
Nu är det både familjärt tilltal samtidigt som skaror kallas in för att följa biskopsvigningar. Buss och hotell för stiftspersonal och styrelse, kungahus på plats samt efter vigningen stora uppställningsbilder av alla biskopar med kungahus och internationella gäster. Det är grandiost.

Men vad har vi biskopar för?
Ska de viga präster? Men vad är en prästvigning egentligen? Händer något? Är det en proklamation för ordningens skull och av gammal vana hör bön och handpåläggning till men år 2015 har utvecklingen gått vidare och vi hade lika väl kunnat skicka upp ballonger utanför domkyrkorna för att tillkännage faktum?

I en nyutkommen bok ser  jag författaren beskriva sig som "nyutexaminerad präst". Tonvikten ligger alltså på prästexamen inför Domkapitlet, inte på vigningen, eller?
Är det inte lika bra att vi erkänner att vi tänker helt olika om vad biskopen gör vid en prästvigning? Så vad menar ni händer?
Har Gud något med saken att göra? Är Gud den som viger prästen när allt kommer till allt eller handlar det om något annat?
Jag är gärna oense med många, när jag påstår att den som viger är Gud själv och att detta är prästvigningens allt avgörande för det händer något i vigningen..

Så vad med biskopsämbetet?
Är Gud inblandad? I urvalsprocessen? I det kyrkopolitiserade spelet? I vigningen? I gärningen? Berätta för mig hur ni i processen för biskopsval känner igen Guds väldiga gärningar!
Och är det någon särskild nådegåva biskopen tar emot i vigningen - eller inte? Vilken i så fall? Gåvan att sitta vid sammanträdesbord och gåvan att resa runt i stiftet och arbetstyngd egentligen inte hinna uträtta ett endaste dugg som är av vikt och värde på längre sikt? Men folk i församlingarna tycker det är trevligt, förstås.

Men biskopen i vardagsslag? Efter Thidevall är sin cykel det enda som en biskop på Östrabo får leda, konstaterade en av stiftets präster. Han får sitta i domkapitlet och sätta dit sina (pensionerade) präster, om detta också verkar politiskt lämpligt. Därmed markeras karaktären av biskopen som handgången, kunde man tänka. För det är ju andra som försett dem med den som ska vara pastor pastorum, inte bara de själva.

När jag ställer frågor om ämbetet, som vi är oense om, slår det mig att vi faktiskt i Svenska kyrkan i mycket ringa utsträckning tar hem de ekumeniska landvinningarna om ämbetet. Vi lever i en alltmer inte bara marginaliserad utan provinsiell kyrka där de stora frågorna inte får tränga sig in. Och så hamnar vi i problem som närmast ter sig hemmagjorda, fabricerade av fel utgångspunkter. Dessa fel hanteras lämpligen genom att de talas bort och förklaras klara sig även om, så kan man medge, det är i marginalen. Som den pensionerade kyrkoherden, han som i egentligen mening aldrig konsekrerat utan stått i kyrkan och läst innantill och sedan delat ut något till folk, där förbindelsen mellan ord och element minst sagt ter sig otydlig. Det ska kallas nattvard ändå.

Är skälet att alternativet till bortförklaringarna vore förödande, dvs det får helt enkelt inte vara så att en nattvardsgång framstår som tveksam? Inte ens om den är det. I fall som dessa är biskoparna påfallande passiva. Lärotukt saknas. Men tänk er själva reaktionen om en biskop skulle säga att pastor X i hela sitt prästliv inte firat mässor på riktigt och att endast Gud vet vad han räckt sina församlingar. Något fromt och fint är det säkert, men ingenting som Herren Jesus instiftat. Det går förstås inte. Locket på! Eller alle man på den som dristar sig att fråga.

Min poäng gick nog fram. Få är för kvinnor som präster. Få kvinnliga präster också. De är bara inte emot. Detsamma gäller biskoparna. När skulle de särskilt ha läst ämbetsteologi i sina examina? -
bortsett från Ragnar Persenius som fick vara med i ett alert seminarium där saken dök upp eftersom ämnet var ekumenik. Men de andra? Kanske Sven-Bernhard Fast. Är det någon annan man kan komma att tänka på? Jag vet en systematisk teolog som blev biskop och som rakt av medgav att det inte varit teologiska överväganden utan närmast tillfälligheter som skapat hans ja till kvinnor som präster. Så vad med biskopar och deras övertygelser, egentligen? De gör kanske vad de ska göra i en prästvigning men vet de vad de gör och varför? Fråga nästa gång ni ser en biskop. Eller fråga inte.