Det finns ingen Seglora i dag

Dagens Seglora (ett namn som omedelbart ger två uttalsformer, en västgötsk/svensk och en stockholmsk/svensk) finns inte. Inte nog med att redaktionen tog ordentligt julledigt, som vanligt, när jag gick in för att kolla hur lång ledigheten skulle bli, möttes jag av beskedet Fatal errror. På något sätt kanske det sammanfattar läget.

Mattias Irving blir ny chefredaktör efter pastor Carlsson. Och nya skribenter ska rekryteras till nättidningen, vars syfte är "kärlek och kritik". Den övertygelse som bär är att "skrivande hjälper till att bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor."

När vi ser tillbaka på seglorianernas år 2014 - och bortser från det juluppehåll som inledde, sommaruppehållet som låg där i mitten samt juluppehållet som avslutade året (hur var det med påsklov?) - klarnar något. Nättidningen handlar inte om tro utan om tankar om tro och det är ett samtidens raster som läggs över tron. Inte tvärtom, alltså. Men det kan det väl inte bli när det handlar just om tro. Kristen tro däremot skulle mena att det som kommer ur mötet med Verkligheten själv i Kyrkans liv kastar ljus över samtidens brännande frågor. Möjligtvis också påpeka att samtidens brännande frågor på djupet är alla tiders brännande frågor.

Blir frågor det som kastar ljus över tron är den uppenbara risken att tron blir ideologi för sin tid. Det är inte heller något okänt fenomen. Kyrkosystemens upprätthållare brukar gilla att få uppträda som aktörer i ideologiska statsapparater och på sitt fromliga sätt säga just det som just då ska sägas. Fromlighet betyder i sammanhanget inte bara att lägga orden rätt utan också att lägga rätt religiösa ord för att beskriva det som just då ska beskrivas.

Dagens Seglora tar de utsattas parti när främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. "Därför är Dagens Seglora en antirasistisk, feministisk och maktkritisk nättidning som ställer sig i den befriande teologins fåra."

Det låter något. Men ligger befrielsen någonsin i en teologi? Ligger den inte i Kyrkans liv, det där som Gud gör med oss? Om teologin som bäst blir tron som försöker förstå, är den aldrig frikopplad från gudstjänst, bön, meditation och det handlande som kommer ur allt detta. Liturgi och diakoni, som mottot för Hjelmserydsstiftelsen lyder. Dagens Seglora slår fast: "Modiga handlingar inspireras av modiga ord" - och det kan sägas. Men vems ord syftar vi på?

Jag letade efter den lilla rännil pengar som flyter in till Seglora Smedja och Dagens Seglora. Stockholms stift ger 250 000:- nästa år. Lunds stift har gett tidigare - hur är det nu? Åkersbergs stiftsgård hörde också en gång i tiden till bidragsgivarna liksom ett antal församlingar. Sofia var bas för seglorianerna och nu är det Nacka - ett arrangemang som väl är ekonomiskt gynnsamt för seglorianerna, kan man tro, för det ter sig otroligt att seglorianerna skulle stötta församlingarna, om man så säger. Till detta kommer Sensus med bidrag/anslag/stöd. "Follow the Money" är en god princip för att pröva och fördjupa sina tankar. Vem beslutar att de allmänna medlen ska tillfalla seglorianerna och för vad?

Att Svensk Pastoraltidskrift står fri och får medel från den stiftelse som skapades för att stötta tidningen, vet vi.
Att Svensk Kyrkotidning brottas med problem har varit uppenbart länge. Hur det avtal ser ut som via Kyrkans Tidnings kapital säkerställer SKT, vet vi inte.
Men det tycks rätt uppenbart att Dagens Seglora får medel från givare som aldrig öppnat sina ymnighetshorn för att stötta de tryckta tidningarna. Beror det kyrkliga stödet till segliorianerna på att det nu handlar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor men inte om kristen tro och kyrkoliv?
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro om detta.
Fatal error är det begrepp som skapade oron i mig, tror jag dock.
Ska jag mig till tröst läsa Pickwickklubben och där närläsa berättelsen om Mister Blotton?