Till nördens lov

Inledningsvis. Surar gör jag inte. Svenska kyrkan hålls med en kyrkopolitisk justis. Det har jag talat om i kyrkomötet så det är inget nytt. Ny är däremot erfarenheten av hur ett stopp i kommunens avloppsledningar hundra meter bort orsakar översvämning i källaren. Så det kan bli! Tänk er känslan när man tar ett steg ut i källaren för att tända lampan och känner sig stå i fem-sex centimeter gråvatten. Vi talar inte om det, vi tänker inte på det. Där i gråvattnet tänkte jag i stället på Växjö domkapitel och på Överklagandenämnden. Det gav sig självt, liksom. Vi får väl återkomma till frågan om den för präster begränsade medborgerliga yttrandefriheten. När lovade jag bort den, förresten, och hur kunde jag det?

Urban Claeson jobbar som forskare i Kyrkans Hus (som ska heta detta och inget annat) och hörde av sig. Han var misslynt över vad jag skrivit om Hanna Stenström. Jag får väl citera mig själv för att ge märg åt konversationen:

"Den nördiga Hanna Stenström skulle dra igenom ämbetsfrågan 1957-58. Det var sannerligen en svag insats, på gränsen till svagsint insats. Jag tror inte på metoden att läsa texter och selektivt försöka förstå deras sammanhang. Broheds kyrkohistoriska beskrivning av skeendet återgavs - ni minns att han bygger sin framställning på min bok Kyrklig splittring som nämns och avfärdas som en "polemisk framställning". Tja - men alltså inte mer polemisk än att den duger när framställningen bär Broheds namn. Och inte mer polemisk än att manuskriptet bedömes som vetenskapligt av sådan klass att jag kunde bli docent. Jag har inget emot nördar, Gud har skapat dem också. Men de kanske ska få hålla sig till arbetsområden där deras specialbegåvning kommer till sin rätt?"

Urban är Hanna Stenströms chef. Han gjorde sig mödan och omaket att ringa för att träda upp för en av dem han har ansvar för. Det är rätt. Han menade att jag skulle styra in på sakdiskussion med Stenström. Det är det inte, menar jag, värt. Hon har avfärdat min bok genom en enkel kategorisering, som knappast inbjuder till vetenskapligt samtal. Hon gör det genom sin selektiva läsning, trycker en sats här och en sats där. 

Minns jag rätt, kom hon med en invändning år 2008 när vi skulle fira att vi haft 50 år med kvinnliga präster (fast det var som mest 48½ år) och det kommit en jubileumsskrift. Hon hade läst i boken Kyrklig splittring och hävdade att jag inte följt sidhänvisningen till en bok som fanns dels som vänbok, dels som vanlig bok Jag hade nämligen konsulterat den vanliga boken och inte vänskriftsupplagan (som gått i färre än 200 ex). Ja, ni förstår. Eller inte. Krister Stendahl hade nämligen citerat fåtalsupplagan, inte den allmänna. Hon ägnade stort utrymme i jubileumsskriften åt att diskutera den betydelsefulla sidfrågan. Jag frågar inte om ni förstår.
Hanna Stenström hade dessutom använt professor Birger Gerhardsson som auktoritet. Birger ringde och påpekade att hon missuppfattat. Det hade varit bättre om hon förmått se helheter. 

Men inget ont om nördar för det. Somliga ser inte skogen för bara träd. Andra ser vare sig skog eller träd, för de är fullt upptagna av att studera mossor och lavar. Det kan vara bra. 

Jag konsulterade en gymnasielärare. Hon konstaterade att nörd numera är ett positivt ord. Ungefär så som jag ser på nörden alltså, en specialbegåvning. Man får gärna ägna sig åt nördiga intressen men perspektiven för en nörd i aktion behöver kompletteras. Det är sådant vi har forskarsamfundet till. Det kyrkliga problemet ska väl då uppfattas vara att det i den egna forskningsmiljön levereras för lite motstånd mot de egna forskarna. Det är en variant på det vanliga kyrkliga: Vi låter dem hållas och det betyder att vi struntar i dem. Att detta leder till fortsatt förfall behöver vi inte bry oss om, enligt den vanliga regeln "det håller min tid ut".
Tro mig, det gör det inte. Längre.