På knä inför julens viktiga

Jag såg honom. En man mitt i livet. Han föll på knä så påfallande att jag noterade det. Med iver, liksom. Det var på Citygross. Han var anställd där, och höll på att plocka med varor på hyllan längst ner, ni vet. Så kan det gå. Sekulariseringen är verklig och svensken, inhämtar jag i Svenska Dagbladet, är ett flockdjur. Detta flockdjur matas i det kyrkliga med sång och musik samt märkliga gudstjänster.

Först därigenom att Annandag Jul i praktiken är avskaffad som gudstjänstdag. Min vän docenten i Uppsala meddelade att dagen i universitetsbyråkratin uppfattats som "klämdag" och därför var personalen ledig. Docenten upprördes, greppade efter almanacka och psalmbok samt upprorisk i sinne samlade familjen till nogsam genomgång av just Annandagens ärende, om jag förstod den dramatiska situationen rätt. Själv satt jag - "som en gammal kärring", som det sas, med kyrkotidningarna i lokalpressen och kollade. En vanlig högmässa Annandag Jul var verkligen ovanlig. Sammanlyst i östan och västan eller ersatt med att vi skulle "runda av" julen med att sjunga julens sånger och psalmer. Vad indikerar denna förändring? Att vi lagt ner församlingsliv, det där att människor församlas och gestaltar Kyrkan i det lokala, och ersatt med verksamhetskyrka, där tillströmning avgör. Fåtal och hög medelålder betyder stängning/sammanlysning. Någon präst kunde förklara att Annandagen inte var en "egentlig" juldag. Inte Tredjedag Jul heller då? Inte Fjärdedag? Julen har fått sin festcykel med tanke att det som inte är fullt så festligt - det som från krubba drar mot kors och lärjungaskapets konsekvenser - verkligen ryms där.

Tsunamin skulle uppmärksammas i går. Ingen har någonsin vågat ställa kritiska frågor och nu är vi inne i myternas värld. En journalist hördes i radio säga att alla mindes var de var när nyheten om tsunamin hördes. Jag var i sängen och noterade rätt förstrött en nyhet om jordbävning och flodvåg i Asien. Det dröjde nästan hela dagen innan jag fick mer information - men jag tror att jag passade på att be för människor jag uppfattade som drabbade, fattigt folk kring Indiska Oceanen. Sedan drog det hela igång. Ingen vågade då säga att Sverige knappast har något ansvar när folk farit till andra sidan jordklotet. Nu var de drabbade så många, att de gemensamma resurserna skulle sättas in. Så hade vi inte gjort om ett par personer drunknat. Så var går gränsen för det nationella ansvaret för medborgare? Vad får akutinsatser och psykosociala insatser kosta? Det vågar ingen fråga. Och det finns alltid folk som i sina hjälpinsatser finner bekräftelse.

Det var gudstjänst i Uppsala domkyrka tio år senare. Varför? Till hjälp för vem? Jag genomfors av en fundering att vi möjligtvis bevittnar ett stycke civilreligion och att vi varit med om ett faktiskt religionsskifte. Svenska kyrkan behåller sin samlande roll och sin samhällsfunktion - eller statsfunktion, jag vet inte, men innehållet är nu underordnat något terapeutiskt. Men borde inte sorgen få vara den egna tio år senare? Måste vi se sorgen och människors erfarenheter förvandlas till journalistisk sorgporr - till för alla? Jag vet inte. Jag vet bara att i det moderna Sverige av idag finns väldigt mycket av det som förr var personligt och privat nu tillgängligt för allmänheten, en allmänhet av främlingar. Jag är alls inte övertygad om att detta är bra för medmänniskor. De förvandlas till underhållning.

Så långt i tanken kommen var Annandagens behållning en äldre herre och en äldre dam som fick spö i På spåret. De hette Gudrun och KG. Tänka sig att här fick vi se förre ärkebiskopen. Den svåra frågan inställer sig dock omedelbart. Varför? Var det ett KG:s behov eller ett svenska folkets som nu skulle tillfredsställas? Eller något annat? Blir det  Let's dance nästa gång?