"Kyrkorna djupt bekymrade"

I söndags skulle det bes med anledning av den s k regeringskrisen. Kyrkorna var nämligen, sa biskop Modéus I till Corren, "djupt bekymrade". Jag undrar vilka "kyrkorna" är. Jag hör dit, kan jag tänka. Jag är inte bekymrad. Jag är mer förvånad över att den politiska klassen inte klarar jobbet - men kanske ändå inte förvånad, om ni förstår. Grundregeln är att denna värld styrs med ringa insikt. Det har jag lärt mig av Axel Oxenstierna och han borde veta.

Varför behöver kyrkorna vara djupt bekymrade då?
Därför att regeringen fått en budget av riksdagen? Men den makten har riksdagen. Att folk röstar SD? - men det är själva innebörden i begreppet demokrati. Att statsministern förväxlar politiskt och fackligt arbete och tror sig kunna använda fackets metoder i det politiska livet genom att stranda förhandlingar och så går vi vidare därefter? Är kyrkorna djupt bekymrade över den informationsmakt som journalistskrået nu öppet och oblygt praktiserar, där vi möts inte av problemformuleringar utan av ukaser. Uppifrån. Det irriterar mg - men är detta kyrkornas djupa bekymmer. Jag vet inte.

Nu skulle problemet enkelt kunna avfärdas: Kyrkor kan inte vara bekymrade. Inte husen, inte de historiskt framvuxna storheterna, inte ens de som i kyrkhusen i gudstjänst gestaltar Kyrkan. Diverse kyrkoledningar kan. Om bekymret är att medlemmar i Svenska kyrkan röstat på sverigedemokraterna, får väl biskoparna samfällt uttala den saken. Men sverigedemokrater är i demokratisk ordning invalda i kyrkomötet så då kan de väl inte, per definition, vara något som kyrkorna just är djupt bekymrade över. Eller är det kristdemokraternas låga siffror i opinionsundersökningar som oroar eller insikten att S inte levererar så som det var tänkt? Vill "kyrkorna" att det bara ska vara majoritetsregeringar eller är det miljöpartisternas engagemang med förbifart Stockholm (4 miljoner per dygn i extrakostnader för vad då?) eller Bromma, saken gäller?

Är kanske problemet en insikt om att de kristna ber uselt och nu ska det låtsas kris och lador som är tomma, budgetkris och överbelåning så att de kristna lär sig att i ångest bestorma Det Högsta Väsendet om assistans? Inte vet jag. Fattar ni? För man kunde ju tänka sig att de kristna ber, var och en för sin stad som de alltid gör och så är det bra med det förutom att några tar sitt kallelseansvar och arbetar i partipolitiskt.

Fast ber ni så mycket? Tycker ni inte att det är rätt underhållande att se de politiska eliterna i beråd? Vem var det som hade som enda arbetsplatsmerit att hon skött kaffeserveringen vid någon partistämma och i övrigt valt politik som yrke? De av fraktionsstrider ärrade - får de vår sympati när de ska fatta våra beslut och kreera vår framtid? Ibland kanske litanian ter sig allra mest lockande som böneform.

Inte nog med detta. Helena Myrstener på Dagens Seglora upprördes och meddelade att hon och många med henne uppenbarligen klarade sig utan "unkna fredsböner". Tänk om den heliga Treenigheten skulle säga så som fått höra så mycket i böneväg åren igenom. I Kyrkans sammanhang ber vi dock till Fadern genom Sonen i Anden. Men inte Myrstener. En så utformad bön är just unken. Unken var ordet, sa Bill."Det är kört när Sveriges kristna råd inte kunnat värna kvinnors värdighet i bönens Gudsbild." Den "gud" rådet ber till är "en otvivelaktigt manlig Gud och i konsekvensens namn ger detta en överordnad ställning åt mannen." Myrsteners bedömning är klar: "Detta är trist, tråkigt och fegt."

Jag vill inte uppröra. "Trist, tråkigt och fegt" att be med Kyrkan? Jag känner bara ett behov av att påpeka att Myrsteners teologi inte är Kyrkans. Gud uppenbarar sig som vår Fader och utan Sonen kan vi, fortfarande efter uppenbarelsens ord, inget göra. Därför ber Kyrkan genom Sonen och Anden vet vad vi rätteligen  ska be så där har vi vår hjälp. Ungefär så.

Tänka sig att jag blir alltmer glad för att inte säga upprymd varje gång jag ser att jag inte tänker som en del andra präster eller ens som Mary Daly (som inspirerat det feministteologiska och uppenbarligen Myrstener). Var schismen i Svenska kyrkan alltså just så allvarlig som det sagts? Har orden som jag ibland tänkt vara avpassning för att leda läsare och lyssnare den precisa beskrivningen av en annan tro, en tro som närmast ter sig som otro när det handlar om vad Kyrkan lärt. Ni vet det där med Judas vers 3. Men kanske alla versarna i det lilla brevet, som bär aposteln Judas namn, ska läsas nu?

Tills vidare ber jag inte över den parlamentariska krisen. Gud har nog med bekymmer, tänker jag, utan att jag ska besvära med den saken. På många sätt unnar jag riksdagspolitikerna att få göra skäl för sina löner. Men vad hade jag gjort om Myrstener varit präst i församlingen och min kyrkoavgift alltså uppenbart gått till att stötta en annan tro än Kyrkans? Om detta kan inte kyrkorna bli djupt bekymrade. Men jag kan.