Kristen tro är att ha fattat

På dumhetens höjd stod kanske fordomdags teologie doktorer. Nu ryms de i trängseln där inte längre. Vilka som ryms där? Kolla i bilderburken. Men hur är det med tron och vetandet?

Låt oss ta det gamla med fides qua och fides quae. Det första är själva trosakten. Jag tror.. Jag tror att jag tror, helt enkelt. En sådan tro kan vara rätt omedveten och behöver kvalificeras till vad den tror på, trosinnehållet. Fides quae. Som i satsen "jag tror, jag tror på sommaren", som sällan visat sig vara något att riktigt lita på.
Kristen tro är att lita på ett trosinnehåll, traderat till oss och därför kritiskt provat genom två årtusenden. I skuggan av 1700-talets upplysning och 1800-talets anpassning av det teologiska innehållet till 1700-talets för-förståelse kan det vara svårt att uppfatta det kritiska draget i kristen tro.

Den grundläggande frågan är förstås vem Jesus är. "Antingen är han Guds son eller så är han en idiot", som Gustaf Wingren uttryckte saken varpå teologie studeranden Bo Hanson räckte upp handen och frågade: "Kan man inte säga att Jesus var en terapeut?" Då kom Gustaf av sig. Men något låg i det hans utslungade påstående. Hans påståenden var sådana. Utslungade.

Kollar man i evangelierna, ser man upprepade tecken på den kritiska prövningen. Inte bara så att motståndarna till Jesus sökte efter möjligheter att sätta åt honom. Också hans följeslagare hade det svårt med förståelsen. Ord och tecken gick hand i hand och skulle svara mot profetiorna. Det är som ett pussel som lärjungarna lägger och slagna av insikt om hurdan verkligheten verkligen är, måste de berätta - kosta vad det kosta vill. Jesus har verkligen uppstått från de döda. Det är en händelse som får omvälvande konsekvenser. Nu finns det liv som döden inte rår på att hämta i Kyrkan.

Det är denna kyrka som behöver inte bara skolor utan också gymnasier och universitet, kloster med böcker, skriv- och läskonst också för folket och som uppvisar en rad intellektuella, de som byggde den lärda världen. Vi är med i detta av lärdom och insikter genompyrda sällskap och praktiserar det som är trons grundhållning: Tillit och mödan att försöka förstå i tillit att också detta är mödan värt.

Detta arbete är inte bara bokligt. Thomas av Aquino var förstås en boklärd herre med förmåga att systematisera vetande. Hans dominkanerbroder Albertus Magnus gjorde försök att skriva systematiskt också han, men lyckades inte riktigt. Däremot var hans vetande närmast encyklopediskt därför att hans grundhållning var nyfikenhet och öppenhet mot Guds hela värld - skapelse och frälsningshistoria lika. Han visste, sas det, allt om det som det var värt att veta något om. Han uttrycker en Kyrkans grundhållning - viljan att veta och se Guds underbara gärningar var de än möter oss.

Den som inte ser detta, ser förstås fel. I sak fel. För denna värld kan inte korrekt beskrivas utan att man talar om Fadern och Sonen och Anden. Det fattar väl alla?

Och då blir det kristna livet alltid ett liv på lärjungasätt. Lite lättare nu när tron inte bärs upp av hela etablissemanget och distribueras till oss uppifrån utan på nytt är de upptäckter människor gör, just där de är. Nerifrån, alltså.

Detta sagt den söndag när vi firar en rebell. Johannes Döparen. En man född med en Guds alldeles bestämda avsikt och inte rädd att leva efter den kallelse som blev hans. Kosta vad det kosta ville.

Jag läste kommentarer till Stalinstadt och tackar för bidraget från Värmlands Folkblad. Det är värt att hålla fram här också. Det är inte mycket till kyrka som här skildras och tron är förvanskad. Men författaren är stolt och betalar. Vi får vara tacksamma. Eller ska vi vara det? Är det fel att påpeka att i Warthegau var detta den roll nazisterna ville att kyrkan skulle ha, bortsett från det där med alla människors lika värde för värdet inskränkte sig.

http://www.vf.se/kultur-noje/ett-samfund-att-vara-stolt-over