Birgitta Peterson, SSB, dog på morgonen den 23 december när hon var i London för att fira jul med sin familj. Annars var hon numera pensionerad barnläkare i New York och dessförinnan hade hon nog formats av sin miljö - Borås - och den kyrkliga ungdomsrörelsen, den som fostrade entusiastiska högkyrkliga gymnasister och studenter. Från Borås textilmiljö hämtade hon sitt vävintresse och det där med spetsar, en hel vetenskap i sig själv som en normal docentkompetens står rätt främmande inför. Birgitta var också apologeten, det måste nog bli så i hennes generation av medicinare där tron väl måste kunna argumenteras för. Det är ju 1950- och 60-tal när hon är student.
För en kyrklig ung kvinna blir det stora jämställdhetsprojektet med kvinnor i prästämbetet en utmaning - just därför att hon var för jämställdhet gick hon inte på att ämbetsfrågan skulle handla om den saken. Hon skrev i ämnet - och hon hette dåförtiden Esselius. Ni får själva leta efter den skrift hon publicerade.
Det finns lite vardagsromantik över hennes möte med Ralph i Uppsala. Ralph var svårt sjuk i förkylning och Erik Petrén kallade in Birgitta att kurera honom. Resten är historia. Vigseln i Uppsala domkyrka var storståtlig med päll och allt.
Birgitta var Entusiasten. Jag kan inte sammanfatta henne på något annat sätt. Omtänksam och vetgirig samt därtill angelägen om människor. Birgitta kunde förse sina vänner med tips på sådant som kunde läsas eller borde läsas. Det var hon som ekumeniskt öppen kunde upptäcka Den Stora Traditionen i olika kyrkliga traditioner och glad förmedla dessa insikter. Hon tog mig till New Skete och presenterades mig för sina vänner där. Självklart försåg hon mig med kommunitetens bok, som kom året efter jag för första gången varit där.
Barnläkaren var lidelsefullt intresserad av trosförmedling till barn med koppling till barnets utvecklingsfaser. Tron måste svara mot barnet, där det just då är. Jag menar att Birgitta var ute efter något som vi måste bli bättre på: apologetik och trons pedagogik.
Det kom en bok från studentrörelsen som hette De intellektuella och kyrkan. Det kan tyckas vara lite pretentiöst att ordna ett vintermöte för studenter på det temat men det var 1960-tal och studenter uppfattade sig dåförtiden som intellektuella. De läste BLM och Vår Lösen. Jag kan bara uppfatta att Birgitta var en av dessa intellektuella, som präglades av tanken att hon behövdes - i sin profession, i kyrkolivet och som förvaltare av vävtraditioner. Tradition och förnyelse. Och i någon mån en fortsättning på det petrénska undervisningsprogrammet för Erik Petrén har satt sina spår i många av oss.
Ska jag minnas Birgitta är det nog just nu hennes berättelse om kyrkoherde Åmans besked till gymnasisterna i Borås att de fick göra vad högkyrkligt de ville så länge det inte menade något med det. Det var på sitt sätt ett profetiskt tal - för det är ungefär så det är. Gester och uppträdande i koret och vid altaret med klädespersedlar av allehanda slag - men tanken bakom, baukanför som det heter i Kalmar, är det inte så mycket med. Hos Birgitta fanns ett samband mellan teologi och liturgi. Hon menade vad hon sa och uttryckte.
Kan man sakna någon och samtidigt vara glad och tacksam? Det går.
RIP
Apropå det "baukanföra":
SvaraRaderaHär har varit julbön med kvinnlig kyrkoherde:
Välsignelsen med två biskopliga fingrar mot församlingen och korstecken elegant tecknat i Livgiverskans namn.
Sedan julotta med tyskbrytande Pastorin med reformert bakgrund:
"Herren välsigne oss..." och armarna i orantställning samt i Treenighetens namn.
Undrar om fler än jag föredrog den senare varianten?
Argus
Tack Dag! En fin och varm sammanfattning om en älskad medsyster!
SvaraRaderaIris Liljeström
Kyrkan blir allt mera trasig. Birgitta hade, och HAR behövts. Har lyssnat på henne vid ett tillfälle. Märkligt, minns det fortfarande.
SvaraRaderaDetta gör vi istället:
RECENSION: Lina Mattebo redaktör, Argument och Bilda förlag Intressant, att ett kristet förlag och f d Frikyrkliga studieförbundet går På spaning efter jämställdheten i kyrkan, församlingen, kyrkkaffeköket och ungdomsverksamheten. Det verkar finnas en strävan att förändra synen på kvinnan inom både organisation och bibeltolkning. Alla skribenter tycks ha tröttnat på den rådande hegemonin där män får mer talartid, får höras oftare, aldrig ombeds brygga kaffe, oavsett de kvinnliga kollegornas kvalifikationer.
Samtidigt finns det en stark kärlek till kyrkan, till Gud och Jesus. Malin Emmoth skriver att hon går med ”både frikyrkotröjan och feministkoftan på och hoppas att det snart kommer att vara högsta mode och en självklarhet att vara kristen och feminist”.
På omslaget finns en rund knapp ”utan feminismen stannar kyrkan!” som sammanfattar boken rätt väl. Eller som Tomas Lundström skriver att ”manlighet betraktades, och fortfarande ofta betraktas, som norm för vad det innebär att vara människa i allmänhet och ledare i synnerhet”. Så kan det inte fortgå.
Majsan Sundell och Johanna Wickberg har gjort Liv Strömqvist-inspirerarde illustrationer med informationsrutor och statistik.
Helt rätt i tiden.
Maria Wallin
f. Dag,
SvaraRaderaJag kände Birgitta och Ralph pga min far var Ralph's professor vid Augustana Seminariet i Illinois. Vidare i New York vid St. Peters Church i New York och i norra New York. Ja, det är tråkigt att hon har gått bort, ty hon var mer teolog än rätt många präster.
Вечная Память!
Johannes
Ja, detta var verkligen som vatten för en drunknande!
SvaraRaderaFM
Fint att få läsa minnet efter Birgitta på Annandagen, ett vittne för vår tid. Minns en intryck som hon förmedlade apropå olika kontexter: hon fick frågan vad hennes man höll på med och då hon berättade om prästeriet fortsatte samtalet med kommentaren: - Intressant, vilken församling (kyrkosammanhang)?. Men hon hade också mött medkänsla och förståelse över att vara gift med präst. Om frågan gällt Amerika eller Skandinavien - vilken referensram för respektive kommentar?!
SvaraRaderaMå hon vila i frid och uppstå i härlighet!!
SvaraRaderaF Pierre, SSB