Kooikerteologi

Den hundras som vi kallar kooiker kom antagligen från Spanien till Nederländerna på 1400-talet. Kooikern är användbar som fågelhund. Den springer i strandkanten och får änder att flyga mot sina bon och där står jägaren beredd. Men den är också en vaksam gårdshund. Prins Wilhelm av Oranien (1533-1584) räddades till livet av sin kooiker, som hörde hur fientliga spanska soldater trängde in i residenset och väckte sin husse, som hann fly. Därefter kallades hundrasen "prinshund". Vi går fram i tiden. År 1939 fick baronessan van Harderbroek von Ammerstol idén att restaurera hundrasen genom avel och lyckades. Het Nederlandse Kooikerhondje heter rasen i högtidliga sammanhang. Den ställs ut, förstås, och det finns kooikerklubbar.

Kortfattat är en kooiker pigg och glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent. Inför främmande människor är kooikern avvaktande. Det som räddade prinsens liv finns kvar, vaksamheten. För vi talar om en sällskapshund (pigg att leka) som också är en arbetshund, en vakthund och en jakthund (och individuellt kan det finnas mer vakt än jakt eller tvärtom i hunden).
Den är också användbar rent teologiskt.

Jag lärde mig detta redan i våras.
En av grannarna hade prytt en blomsterkruka vid sin trappa, 10-15 meter från gatan, med en stor fjäril. Kooikern registrerade omedelbart fjärilen - förändringen - och skällde. Först då såg jag grannens estetiska insats. Men hunden visste alltså hur det normalt såg ut hos grannen, uppfattade omedelbart att något inträffat och detta fast det var på håll. Nå, hör man som kooikerhund samman med en prinsräddare, finns det något att leva upp till.

Kooikerteologi är en teologi som lärt sig vaksamheten. Små förändringar kan till sist visa sig vara avgörande förändringar av läran. Kooikerteologin markerar och väcker uppmärksamhet inför det nya. Det betyder inte ett ständigt skällande. Är saken uppmärksammad, är det människors ansvar att dra slutsatserna. Somligt behöver man inte alls bry sig om. Tron har många uttrycksformer. Men det finns annat i teologin som kommer att visa sig farligt eftersom det förändrar trons innehåll. Det är för den sakens skull som kooikerteologin behövs. Men det är en teologi som inte alls är surt vaksam. Den är som hunden pigg, glad, uppmärksam, trevlig och mycket intelligent och den fungerar som sällskap, i teologiskt arbete och på jakt (efter nya uttryck för den tro som en gång för alla uppenbarats). Konstruktiv, alltså

I tider när "mången lärer som han vill" och tiden är "fast bedrövlig" behövs kooikerteologi i den bredd som går utöver surt felfinneri men som snabbt uppfattar förändringar och sätter människor i arbete med att analysera vart dessa förändringar kan leda. Det finns i Kyrkans liv något som är de små stegens tyranni. Präster är dåligt skolade att i tid upptäcka det. Präster är ämabla, förstående, välvilligt tolkande personer med en förmåga att inte skaffa sig vad de menar är onödiga bekymmer. Det är då kooikerteologin kommer dem till hjälp att bli lite mer uppmärksamma och reflekterande. En präst måste inte vara en sån där som alltid säger att allt står väl till. (Jer 8:11)

Ungefär så.
Då fattar ni vikten av kooikerteologi.

Vill någon läsa en bok om kooikern så är det Monika Dassinger som gäller. Das Kooikerhondje på tyska. Men eftersom det tyska kunde komma att uppfattas som att, ja ni vet, kanske den norska översättningen Kooikerhunden är den som ska rekommenderas. För ett år sedan kom Monika Dassingers stora bok om kooikern. Den har jag inte läst. Måtta i allt.