Biskopsval i Växjö

Märkligt är det. Vi får en andra omgång i biskopsvalet. Biskopsaspiranterna lägger ut sina texter på hemsidan och intervjuas så här långt i en mycket lokal tidning, ett annonsblad.
http://alvesta.lokaltidningen.se/
Dessutom finns en notis i ett annat annonsblad, det i Skillingaryd, om att det ska bli biskopsval.
Annars inget. De stora tidningskoncernerna har inte haft något uppföljande till hjälp för de 700 röstande och som information för de mer än 400 000 kyrkotillhöriga. Ingen ledarskribent har fått ihop något till ledning för de röstande och kyrkoreportrar av det slag som fanns för ett par årtionden sedan, är väck. Alltså ska vi famla oss fram utan egentliga besked - mer än beskedet att aspiranterna försökt marknadsföra sig.

Jag tänkte att det kanske skulle kommit något på ledarsidorna denna morgon och steg upp tidigt för att läsa. Det var bara regeringskris.

Jo, jag har skrivit. Både när det var ärkebiskopsval och i detta biskopsval. Jag har formulerat mig kring frågor och oklarheter.
Jag antar att när allt kommer till allt var detta det olämpliga.
Det lämpliga är att stämma upp leven. Inte begära besked. Kom då ihåg att jag inledningsvis av denna biskopsvalskampanj, sedan startfältet fastställts, deklarerade att samtliga kandidater var ärans män. Den nye biskopen behöver mest vara tacksam mot Bloggardag för att någon tog valet på allvar och alla kyrkliga koryféer (samt vi andra) kan en stilla stund fundera över alla de informatörer som anställts de senaste åren.

Detta sagt, måste det vara något fel på ett biskopsval som det närmast tycks uppgivet tyst omkring. Ingen pläderar för sin kandidat. Det borde många göra, inte minst som entusiasmen för valet tycks så måttlig. Finns det inga som är beredda att berätta om fördelarna med respektive aspirant. Dra en lans för någon?

Framtidsfrågorna är inte bara utomordentligt allvarliga. Det finns dessutom ont om tid att ta i dem. Vi lever i en fas där de frågor vi inte tar i alltmer besvarar sig själva och ställer oss utan alternativ. Medietystnaden berättar handfast om marginaliseringen. Det värsta är väl att den är motiverad.

Inget ont om biskopsvalskommittén, men riktigt byxad för sitt värv var den inte. Här fanns en möjlighet att ta fram de utmaningar som stiftet står inför och samla till rådslag omkring dem. I stället levererades en sökprofil som för ett biskopsval var nonsens och de rådslag som hölls, lyfte knappast fram problemen. Utfrågningen blev mer än något annat en personpresentation. Sådana kanske behövdes men något intressant är förstås hur den som blir biskop uppfattar de problem som ska lösas och vad han, för det var en han, har för tankar om framtiden. Än mer intressant vore förstås att höra vad de röstande tänker om framtiden. Kanske skulle jag också vilja se en sammanställning så att jag kan se åldern på de förtroendevalda som ska rösta. Också för mig som är 66 år kan den uppfattas som vördnadsvärd.

Egentligen var kyrkovalet 2013 likadant. Det sas fina ord - men hur bar orden mot verkligheten? Vi gör som vi alltid har gjort och det tuffar på med små, till synes omärkliga förändringar. Så små att vi egentligen inte märker dem förrän långt senare. På så vis las det mesta av studiearbetet i församlingarna ner och på så vis antog församlingsarbetet vardagsvis alltmer form efter PRO:s och SPF:s verksamhet. Kanske med den skillnaden att församlingens kaffe var märkt "Fairtrade".

Den idiotiska frågan var just idiotisk - och gammaldags, oförenlig med de nya jobbkraven. Den prästerliga frågan löd: "Hur ska den församling se ut som jag skulle älska att leva i och hur ska min församling bli sådan?" Den frågan kunde leda till fortsättningsfrågan: "Vad bör göras?" Denna sista fråga har närmast förvandlats till en akademisk lek. Man ska nämligen veta att den frågan ställdes i ett arbete av Vladimir Ilitj Lenin, som hämtat titeln från en roman, alls inte så harmlös som man kunde förmoda, av Nikolaj Tjernysjevskij (1885). Men frågan "vad bör göras?" skulle vara mer än en akademisk lek.

Tid för allvar, alltså. Men icke! Tid för biskopsval men ingen tid för reflektion. Det frommaste man kan säga om situationen är en rubrik från gamla evangelieboken för 10 söndagen efter Trefaldighet: Förspillda tillfällen.