Minnenas afton. En aftonblogg

Biskoparna Lindegård och Hellström var på Frimurarlogen i Kalmar den 28 december för tjugo år sedan. Hellström la sig i kistan och  allt var både högtidligt och gemytligt. Frimuraren Zielfeldt vinkade adjö när biskoparna skulle köra till Växjö framåt natten. En frimurarbroder från Växjö åkte med, journalist till yrket. Jan Arvid Hellström var angelägen att komma tillbaka till Växjö för dagen efter skulle han till Göteborg för att fira prästvigningsjubileum, prästvigd den 28 december 1964 som han var. Jubiléet fick skjutas på en dag eftersom Jan Arvid var upptagen av sina frimurarbestyr. Nu skulle prästvigningsbröderna återsamlas, Jan Arvid Hellström, Bengt Wadensjö, Ragnar Block och vad de nu hette. Bo Giertz hade vigt dem.
Dåförtiden var Hellström tillsammans med Block tacksamma att göteborgsbördige Ove Lundin när de uppsökte honom gav besked att han inte skulle till stiftet. Han var hotfullt högkyrklig och prästbarnen Hellström och Block ängslades självfallet inför allt detta.

Jan Arvid kom inte till jubiléet. Han omkom under natten när dygnet blivit den 29 december utanför Furuby. Nog var han nykter efter festandet i Kalmar, men han körde bil som den tusenkonstnär han var och kom över på fel sida och kolliderade. Egendomligt med kollisioner. Några sekunder före eller efter hade de inte inträffat, då hade bilen gått av vägen och det hade kanske inte fått så stora konsekvenser. Jan-Olof Johansson fick larmet på natten och var igång närmare ett dygn utan så mycket vila.

Kontraktsprostarna skulle tidigt denna dags morgon få besked för att prästerna inte skulle nås av nyheten via radio kl 8.
Fax, det var den tiden, knackade igång just som jag hämtat tidningarna och jag läste indignerad. Kvällen innan hade någon galning sextrakasserat diakonissan s Kerstin på telefon och jag tänkte att det hela fortsatte denna morgon. När jag tittade mer noga, såg jag avsändaren.
Det var ett autentiskt meddelande att jag skulle ringa kyrkoherdarna, som skulle ge beskedet vidare. Det fungerade och jag ringde tillbaka för att återrapportera till stiftet. Enkel militär ordning. Om inte högkvarteret har fått en återrapport kan ingen veta hur det fungerat. Det befanns att jag ensam av prostarna kunde detta självklara.

Vi ordnade också just denna afton en minnesgudstjänst i Kalmar domkyrka, så gott det nu gick. Biskopens bror länsåklagaren var på plats liksom rätt mycket kyrkfolk och frimurare, förstås. Kontraktsprosten predikade, vill jag minnas. Vi tände ljus, förstås. Jag var lite stolt över hur självklart alla visste vad de skulle göra - och göra det bra. Jag minns denna kväll som vemodig. Inte sedan Stockholms blodbad har två biskopar dött samma dag, kunde de historiskt bevandrade meddela.

Sedan blev det begravningsgudstjänster.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville.

Jan-Olof Johansson var officiant, när hans välgörare Sven Lindegård skulle begravas. Ska man förstå en del av biskop Johanssons biskopsgärning måste man förstå hur han trampar vidare i Sven Lindegårds fotspår. Av honom är Johanssons biskopsroll formad.

Karin Lindegård var samlad, ja, magnifik och Frimurarorden hade draperat kistan med sin OHP, Ordens Högste Prelat, i frimurarflagga. När vi vandrade till Tegnérkyrkogården mediterade jag över prästers uschliga sätt att klä sig. Decorum tycktes flera av dem vara ett helt okänt begrepp. Sedan var det mottagning på Stadshotellet.

Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville. Vad han gjorde i stiftet var att han ställde somligt av det ordentliga och lätt trist förutsägbara på ända.

Den följande tiden skulle det hållas parentationer och psalmen Som liljan på sin äng sjöngs tills den närmast fungerade som kräkmedel på den känsliga. Till de känsliga hörde dock inte sedermera biskop Johansson. Han sjöng på. Sammanträde efter sammanträde.

Vad hade Lindegård och Hellström sagt om de sett dagens svenska kyrka?
De hade inte hurrat. De hade undrat hur det kunnat bli så här. Och de hade nog undrat vad Jan Olof Johansson nu administrerar, inte utan en stillsam kritik av honom. Eller?
Samkönad vigsel - nej, de hade Sven Lindegård aldrig köpt.
Vigningsstopp för dissidenter - det var nog den frågan Jan Arvid Hellström kunnat avgå på, för han hade sett en konstitutionell kris som i grund skadat Svenska kyrkan.

Tjugo år kan tyckas vara en lång tid men i minnet blir den rätt kort och under dessa år har väldigt mycket hänt i det kyrkliga innehållet och i den kyrkliga strukturen. Det kanske inte är så mycket att tjata om, men ibland hade jag unnat Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström att se hur det gick. Det beror inte nödvändigtvis på att jag är en vänlig person.

Nu får detta räcka som blogg för den 30 december också.
Har ni Flanellskjorta? Annars behöver ni köpa nu. Dressmann har engagerat sig i Flanellskjortans dag med priser som gör att det inte kostar skjortan att utrusta sig.