måndag 29 december 2014

Minnenas afton. En aftonblogg

Biskoparna Lindegård och Hellström var på Frimurarlogen i Kalmar den 28 december för tjugo år sedan. Hellström la sig i kistan och  allt var både högtidligt och gemytligt. Frimuraren Zielfeldt vinkade adjö när biskoparna skulle köra till Växjö framåt natten. En frimurarbroder från Växjö åkte med, journalist till yrket. Jan Arvid Hellström var angelägen att komma tillbaka till Växjö för dagen efter skulle han till Göteborg för att fira prästvigningsjubileum, prästvigd den 28 december 1964 som han var. Jubiléet fick skjutas på en dag eftersom Jan Arvid var upptagen av sina frimurarbestyr. Nu skulle prästvigningsbröderna återsamlas, Jan Arvid Hellström, Bengt Wadensjö, Ragnar Block och vad de nu hette. Bo Giertz hade vigt dem.
Dåförtiden var Hellström tillsammans med Block tacksamma att göteborgsbördige Ove Lundin när de uppsökte honom gav besked att han inte skulle till stiftet. Han var hotfullt högkyrklig och prästbarnen Hellström och Block ängslades självfallet inför allt detta.

Jan Arvid kom inte till jubiléet. Han omkom under natten när dygnet blivit den 29 december utanför Furuby. Nog var han nykter efter festandet i Kalmar, men han körde bil som den tusenkonstnär han var och kom över på fel sida och kolliderade. Egendomligt med kollisioner. Några sekunder före eller efter hade de inte inträffat, då hade bilen gått av vägen och det hade kanske inte fått så stora konsekvenser. Jan-Olof Johansson fick larmet på natten och var igång närmare ett dygn utan så mycket vila.

Kontraktsprostarna skulle tidigt denna dags morgon få besked för att prästerna inte skulle nås av nyheten via radio kl 8.
Fax, det var den tiden, knackade igång just som jag hämtat tidningarna och jag läste indignerad. Kvällen innan hade någon galning sextrakasserat diakonissan s Kerstin på telefon och jag tänkte att det hela fortsatte denna morgon. När jag tittade mer noga, såg jag avsändaren.
Det var ett autentiskt meddelande att jag skulle ringa kyrkoherdarna, som skulle ge beskedet vidare. Det fungerade och jag ringde tillbaka för att återrapportera till stiftet. Enkel militär ordning. Om inte högkvarteret har fått en återrapport kan ingen veta hur det fungerat. Det befanns att jag ensam av prostarna kunde detta självklara.

Vi ordnade också just denna afton en minnesgudstjänst i Kalmar domkyrka, så gott det nu gick. Biskopens bror länsåklagaren var på plats liksom rätt mycket kyrkfolk och frimurare, förstås. Kontraktsprosten predikade, vill jag minnas. Vi tände ljus, förstås. Jag var lite stolt över hur självklart alla visste vad de skulle göra - och göra det bra. Jag minns denna kväll som vemodig. Inte sedan Stockholms blodbad har två biskopar dött samma dag, kunde de historiskt bevandrade meddela.

Sedan blev det begravningsgudstjänster.
Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville.

Jan-Olof Johansson var officiant, när hans välgörare Sven Lindegård skulle begravas. Ska man förstå en del av biskop Johanssons biskopsgärning måste man förstå hur han trampar vidare i Sven Lindegårds fotspår. Av honom är Johanssons biskopsroll formad.

Karin Lindegård var samlad, ja, magnifik och Frimurarorden hade draperat kistan med sin OHP, Ordens Högste Prelat, i frimurarflagga. När vi vandrade till Tegnérkyrkogården mediterade jag över prästers uschliga sätt att klä sig. Decorum tycktes flera av dem vara ett helt okänt begrepp. Sedan var det mottagning på Stadshotellet.

Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville. Vad han gjorde i stiftet var att han ställde somligt av det ordentliga och lätt trist förutsägbara på ända.

Den följande tiden skulle det hållas parentationer och psalmen Som liljan på sin äng sjöngs tills den närmast fungerade som kräkmedel på den känsliga. Till de känsliga hörde dock inte sedermera biskop Johansson. Han sjöng på. Sammanträde efter sammanträde.

Vad hade Lindegård och Hellström sagt om de sett dagens svenska kyrka?
De hade inte hurrat. De hade undrat hur det kunnat bli så här. Och de hade nog undrat vad Jan Olof Johansson nu administrerar, inte utan en stillsam kritik av honom. Eller?
Samkönad vigsel - nej, de hade Sven Lindegård aldrig köpt.
Vigningsstopp för dissidenter - det var nog den frågan Jan Arvid Hellström kunnat avgå på, för han hade sett en konstitutionell kris som i grund skadat Svenska kyrkan.

Tjugo år kan tyckas vara en lång tid men i minnet blir den rätt kort och under dessa år har väldigt mycket hänt i det kyrkliga innehållet och i den kyrkliga strukturen. Det kanske inte är så mycket att tjata om, men ibland hade jag unnat Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström att se hur det gick. Det beror inte nödvändigtvis på att jag är en vänlig person.

Nu får detta räcka som blogg för den 30 december också.
Har ni Flanellskjorta? Annars behöver ni köpa nu. Dressmann har engagerat sig i Flanellskjortans dag med priser som gör att det inte kostar skjortan att utrusta sig.

22 kommentarer:

  1. Ja, det var en hemsk dag när biskop Jan Arvid Hellström, vår ordförande på Oskarhamns folkhögskola, omkom. Jag uppskattade honom! Och jag har kvar den lapp han skrev när mitt förordnande förändrades till ett tillsvidareförordnande, där han skrev "Från stiftets sida är vi glada över Dig !".
    Som tur var visste jag den dagen inte vad som skulle komma efteråt.
    Men hur vet du, Dag, vad som hade utspelats på Frimurarmötet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var kontraktsprost och kan citera vad en av kontraktisterna en sommardag skrev när jag glatt hälsat honom på sjön i tro att han hade ledig dag. Det hade han inte. Han skrev: "Det har hänt att jag undrat om Gud vet allt men aldrig om kontraktsprosten gör det." Så var det problemet ut världen, Tant Lila.

      Radera
    2. Jag försäkrar härmed på heder och samvete att Jan-Arvid Hellström icke lade sig i en kista vid frimurarmötet den 28 december 1994 i Kalmar. /Gustaf Björck

      Radera
    3. Det vet jag inte./Gustaf Björck

      Radera
    4. Gunnar Andersson30 december 2014 16:25

      Så vitt jag vet förekommer inte kistläggning i inträdesgraden hos frimurarna. Det hör till Tempelriddarnas ritual. Vad jag hört är väl det centrala i inträdesgraden hos frimurarna att recipenten iförs en trasig sko och att bröderna står runt om honom med dragna svärd riktade mot honom.

      Radera
    5. Av det som har läckt ut om Frimurarordens kistläggningar så har väl dessa med gradgivningar att göra. Efter vårt sista sammanträde före jul satt Jan Arvid och pratade med en annan frimurare på min rektorsexpedition. Han var då mycket tveksam till om han skulle komma till mötet i Kalmar, efter vilket han alltså omkom. Om han skulle ha tagit grader han väl inte varit detta? Därför blev jag fundersam över din beskrivning av kistläggningen. För alla ligger väl inte i en kista varje möte? Det ter sig osannolikt!

      Radera
    6. Var Sven Lindegård också OHP inom Frimurarorden? Detta ämbete innehas väl nu av Leif Norrgård, f.d. kontraktsprost och kyrkoherde i Döderhults församling, som efter pensioneringen vikarierade ganska länge som kyrkoherde i Högsby pastorat? Det var inte illa, två präster i Växjö stift!
      Men hur är det? Stämmer det att katoliker inte får vara frimurare?

      Radera
    7. Nu tänker jag kanske tokigt men tänk, nya tant lila, om alla mötesdeltagare vid allehanda sammanträden tvingats att ligga i kistor. Det hade antagligen stämt till eftertanke och medfört att deltagarna ägnat sig åt väsentligheter istället för allsköns pladder och plotter. Sammanträdena hade antagligen blivit avsevärt kortare. Tänk bara ett kyrkomöte av kistliggare.

      Radera
    8. Ja, vilken tanke, Elisabeth!

      Radera
  2. Käre dag, tack för din flitiga penna! Jo jag minns också biskoparnas bortryckande, och hur jag undrade om Gud inte ville ha kvar Svenska kyrkan.
    Det kan man ju undra även nu. Attdet går fort, innebär attdet iblad inte blir putsat.Men hellre det! Följande styce upprepas i bloggen: "Jan Arvid skulle gravsättas på Öckerö men begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan av hans svåger kyrkoherde Bengt Block och samlade stiftet. Jag funderade mycket över vad som hänt år 1995 om Jan Arvid fått vara med. Min gissning var, att han inte skulle suttit sin tid ut som biskop. Han såg för mycket hända i Svenska kyrkan, som han alls inte ville." Icke desto mindre sant. Må Gud ge dig ett välsignat 2015. Kristus är född! Lovsjung honom! Kristus från himlen, möt honom! Kristus på jorden! låt er upplyftas!"som Gregorios från Nazianzos utbrast i sin julpredikan på 300talet. Detta var för dig och behveör inte buppliseras, som vi finnar säger! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och nu fick vi oss det till livs en tredje gång.

      GAF

      Radera
  3. Med jämna mellanrum hävdar jag att stiftet är den primära enheten, vid sidan av församlingen, i kyrkan. 'Svenska kyrkan' är inget i sig, utan samarbetet mellan stiften i vårt land.

    Till detta är jag till dels inspirerad av biskop Jan-Arvid. Han drev också den saken i praktiken. Han markerade vid olika tillfällen att div. centralkyrkliga instanser inte hade rätt att kräva något av Växjö stift. De är inte ett slags kyrkliga ämbetsverk utan skall stå stiften till tjänst. Driver de egna linjer kan (och bör) man strunta i dem.

    Han var dessutom tillräckligt stark att, med stöd av några andra, utgöra en tydlig opposition i biskopsmötet. När han gick bort blev biskop Biörn för ensam för att kunna driva alternativ hållning.

    SvaraRadera
  4. Biskop Jan-Arvid och jag som de yngsta satt längts bak i 1:a kammarens plenisal och åhörde pågående kyrkomöte utan återremiss köra över och ändra biskoparnas uttalande i ämbetsfrågan. Då ropade han "konstitutionell kris" och gick ut. Uttalandet var en kompromiss och inte helt bra, men hade gått att leva med.
    Kl. 07.00 efter dödsbudet ringes från Wäxjö dokapitel med frågan om jag kunde prästviga på Trettondagen. Det gjorde jag med två biskopar på bår. Det var då jag lärde mig att föra Wäxjö-staven med kräklan mot mig: biskop med "episkope" men inte stiftsjurisdiktion.
    När jag efter begravningen tog farväl av Lena sa hon:"hur skall det gå för Dig nu. Jan-Arvid sa flera gånger att om inte Biörn varit där, hade jag inte stått ut". Det hade hon ork att tänka på! Goda minnen i sorgen.

    SvaraRadera
  5. När det ändå skrivs om biskop Jan-Arvid, kan kanske tilläggas att jag mötte honom på Klarabergsviadukten i Stockholm. Han hade varit i Uppsala på Pastoralinstitutet för att svara på frågor. Hur var det då, undrade jag. "Rena ståndsrätten" svarade han, dock med ett leende. Saken var den att jag blivit ombedd att komma dit och tala om vad jag förväntade mig av utbildningen. Det ville jag gärna. Men så fick jag höra att det var tänkt som ett förhör. Då ringde jag upp och meddelade att sådant reste jag inte från Visby för. Indignationen blev stor med klagan till ÄB Gunnar, som fick gå ner och gjuta olja på vågorna. Vad han sa vet jag inte.
    Jan-Arvid ville att Wäxjö och Visby skulle lägga upp egen prakt på Oskarshamns folkhögskola. Tyvärr hade han så många projekt igång och kunde inte vara stilla på ett ställe länge nog för ordentlig planering.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad betyder att "lägga upp egen prakt på Oskarshamns folkhögskola"? Undrar jag som var rektor där 1993- 3 aug.1999.

      Radera
    2. Det kallades prakt på den tiden, praktisk-teologisk övningskurs, alltså den på Pastoralinstituten som kunde genomföras på Folkhöskolan i Oskarshamn i stället. Vi var trötta på att ett år ägnades modellen 20.000 tillhöriga med åtskilliga anställda. De flesta pastoraten i Visby och Wäxjö var inte av det slaget. Ja, vi gillade inte teologin och mentaliteten där heller. Om biskopen inte nämnde detta för rektorn, fanns det kanske skäl till det.

      Radera
    3. Vad då för skäl?
      Jag hade inget som helst otalt med den biskopen!
      Men det var styrelsen som beslutade om verksamheten och inte rektorn. Men jag fick givetvis tala om vilka möjligheter till verksamhet som fanns. Nej, det var nog biskopens mycket privata funderingar..
      Folkhögskolans verksamhet var beroende av bidrag från Folkbildningsrådet, oavsett vilka planer en biskop hade!

      Radera
    4. Ja, Björn, ni kanske mera gillade att man accepterade pedofiler men inte homosexuella! Och jag kunde säga ännu värre, men jag avstår! Hoppas det är bättre där idag!

      Radera
    5. @+Biörn: Vad Du i sak skriver om prästutbildningens avslutande del under Jan Arvids biskopstid är det bara att hålla med om, men "praktisk-teologisk övningskurs" - gemenligen och rimligen förkortad "prakt" - omfattande en termin gavs av de teologiska fakulteterna t o m vårterminen 1980. Därefter påbörjade Svenska kyrkans pastoralinstitut sin verksamhet med en tvåterminsutbildning, som åtminstone i Lund vid den aktuella tiden hade som allmän och rimlig förkortning "pastis", vilket också klargjorde att det INTE var fråga om den gamla prakten (där man av allt att döma på halva tiden hann med mer vettigt och matnyttigt). I Uppsala hade denna tydligare terminologi märkligt svårt att slå igenom.

      Radera
    6. Det verkar knappast som om detta hade kunnat vara en folkhögskolekurs! Där ser man hur lite en ordförande kan begripa om verksamhetens innehåll!

      Radera
  6. Kista läggs man i under invigningsritualen till den tredje graden. Se Sverre Dag Mogstads bok Frimureri om ni vill veta mer. Mac Benac på er!

    SvaraRadera