Håll fast vid julglädjen

Innan mitt idoga drickande i juletid satte in i går, gick jag igenom en del tidningar. Ni läser inte Magasinet, tidningen som kommer med Smålandsposten tack vare det idoga tidningsbudet.
Där mötte jag domkyrkokaplan Leif Adolfsson i Växjö.

Temat var "julfirande för de ensamma". Viktigt nog. Vad fick jag veta. Adolfsson har "hjärta för de behövande". Han har "själv varit med många år och firat jul med sin familj och de ensamma på julafton." Det var ädelt och värt att uppmärksamma. Om det inte kommit en fortsättning: "I år kommer han dock att fira jul hemma med sina nära då familjen börjar bli stor." Det betyder att barn och barnbarn kommer hem: "Vi får trängas ihop, trampa på leksaker, se väskor stå här och där, precis som det ska vara, säger Leif och skrattar." Men var det inte hjärta för behövande, som var precis det som skulle vara? Vart tog nu julfirandet för de ensamma vägen? Och ändå säger texten till bilden av den leende prästen att han "har ett stort hjärta för de behövande och har under sina 35 år som präst arbetat med att skapa mötesplatser för ensamma." Blev inte det här riktigt roligt till sist?

Jul med de ensamma i Växjö blev det likväl. Fast då var de väl inte ensamma längre?

I samma blad återfinns Växjös nye biskop. Han får berätta om hur han firar jul. Det är de olika högmässorna han lever med i och han är glad över kända psalmer och bibeltexter. "Jag vilar i traditionerna" för han vet att många av oss lever i ett överflödssamhälle. "Men konsumtionen fyller bara ett behov för stunden och efterlämnar oftast en känsla av tomhet." För Fredrik Modéus är det viktigt att vara ett föredöme, säger han. Och familjen har "sedan länge en tradition att varje jul bjuda in människor som av olika anledningar inte har någon att fira julen tillsammans med." I år har han väckt tanken att bjuda in fattiga EU-migranter. Familjen funderar.

Den valde biskopen får också frågan hur man förbereder sig inför uppdraget som biskop. "Jag ber. Sedan pratar jag med människor och tar intryck av vad folk säger." Det var fint sagt, så fint att jag grips av en lätt olust. Han har väl de senaste veckorna haft ett heltidsjobb i en intensiv arbetsperiod att sköta? Varför sa han inte helt enkelt att allt han sysslat med som präst uppenbarligen har varit en förberedelse? Och vad ber han om? Det angår oss kanske inte, men medge att det vore kul att få veta.

Till den valde biskopens analys av det så kallade läget hör att det finns ett stort intresse för andlighet och tro i dagens samhälle samtidigt som det också märks en viss skepsis mot den organiserade andligheten. "Skepsisen är nog en kvardröjande effekt av den tidigare statskyrkans maktställning." Eller kanske troligare en effekt av en framväxande bourgoisie med en annan livshållning än Kyrkans - och då skriver vi 17- och 1800-tal? En nation där religionskunskapen i skolväsendet inte skapar särskild förståelse om kristen tro är väl en fortsatt utmärkt grogrund just för skepsis - eller sekularisering, det som var syftet med skolreformen.

Nog är det dock glädjande att vi får en biskop som ber, talar med människor och vill vara ett föredöme.

Härnösands stift har fått julhälsning från sin biskop Eva Nordung Byström. "Återigen ska vi fira jul i en värld utan julefrid", heter det. Det är träffsäkert. Julfriden är Kyrkans, inte världens. Jesus föddes i ett ockuperat land där soldater och våld var vardagsmat, religions- och yttrandefrihet okända begrepp och kvinnor och barn betraktades som boskap." Att de friheter som kom till under 1700-talet inte fanns i Palestina, det fattar jag. Men det där med vardagsmaten kan väl knappast vara riktigt? Pax Augustana gav en tid av fred och välstånd under kung Herodes tid, har jag fått lära mig. Efter Herodes död blev den militära administrationen mer hårdhänt. Men betraktades kvinnor som boskap?

Jag läser Joachim Jeremis, Jerusalem in the Time of Jesus (Jerusalem zur Zeit Jesu i original - 3 uppl 1962 - men det är den engelska översättningen av boken med författarens reviderade text år 1967 jag har, inköpt i Jerusalem för 40 år sedan).

Jeremias var den förste att skriva några sidor om kvinnans ställning. Vad lärde jag mig? Flickor var omyndiga till 12½ års ålder, dvs fadern bestämde. Hennes egendom och allt hon kunde hitta, var faderns. När hon blivit 12½ år gammal var hon oberoende och kunde inte bortförlovas mot sin vilja. När hon gift sig, hade mannen skyldighet att sörja för sin henne och hon kunde gå till domstol om han inte skötte sina plikter som innefattade mat, kläder, medicin, husrum och andra vanliga äktenskapliga plikter samt - om hon dog - hennes begravning med åtminstone två flöjtspelare och en kvinnlig gråterska. Detta var en plikt också för den fattigaste. Betraktad som boskap?

Kvinnor fick inte studera vid torahskolorna - men i högreståndskretsar gavs de en sekulär utbildning, som innefattade undervisning i grekiska. Kunskaper i grekiskan var en prydnad för en flicka. Att Johannes Döparen döpte kvinnor och att kvinnor följde Jesus samt att Timotheos undervisades i skrifterna av morsan och mormor, kanske något jävar boskapsbilden. Nej, den vackra utläggningen om dåtidens förskräckligheter avsedd att bygga upp allmogen i Härnösands stift, stämde inte. Det tycker jag också var roligt. Men var får biskopar allt ifrån? Eller - varifrån får vi biskoparna, de som ska vaka över läran?

Håll fast vid julglädjen!