Transperspektiv på Jesus

Anden är en feminin princip och då var det två feminina som stod för det där med Jesus. Detta var för Ann-Christine Roxberg ett transperspektiv. Vi var fria att tolka och skulle med fördel läsa Bibeln ihop med andra, fick jag veta. Perspektivet att vi skulle läsa med Kyrkan var inte, om man så säger, särskilt accentuerat. Inte heller tanken att Bibeln är Kyrkans bok.

Som ni förstår lyssnade jag i bilen på lördagsreprisen av Människor och tro. Jag fick där också en fundering om Jesus, som kanske ändå hade funnits men nu skulle mycket omprövas, förstås. Elisabeth Ohlsson Wallin visste berätta.

Allt detta var lärorikt. Både genom okunnighetsdemonstrationen och Roxbergs bibelanvändning. Intresset ljuger inte. Bibeln används i tydligt definierat egenintresse, inte som dialogpartner och ifrågasättare. Och förstås inte i sitt sammanhang - Kyrkan.

Men är det inte dialog när människor ägnar sig åt befriande bibelläsning?
Jag är inte säker på det. Är det befriande i det befrielseteologiska något annat än bibelstudiemetoder från tyskt 60- och 70-tal fast nu adapterade i Latinamerika eller Busan eller annorstädes?
Själva metoden blir ett "hördududu" kombinerat med ett annat "hördududu".
Kyrkans egen bibelglädje är väl en läsglädje genom tiden - med profeter, apostlar och trons folk i alla tider i insikt om att folk dåförtiden hade gjort viktiga erfarenheter som vi också får ta del av. Deras otidsenlighet blir en tillgång. Så använde de kanske tiden bättre till att vandra med Gud medan vi använder dygnets 24 timmar till mångahanda oviktigheter.

När jag hörde Roxberg blev jag inte glad. Det borde jag ha blivit. Glad över att det så tydligt demonstrerades hur Bibeln blir en verktygslåda för de egna projekten. Men jag förmådde inte.
Ibland när jag hör präster som jag först mötte när jag var ung, tänker jag: "Så lite som hänt i ditt liv fast det hänt så mycket." Antagligen gäller detta de flesta av oss. Men ändå! Det är inte märkvärdigare än det var innan, fast någon klär sig i kvinnokläder, registrerar om sitt kön i folkbokföringen och framträder som någon annan. Det ändrar till sist - ingenting. Och minst av allt ändras någonting när Bibeln utsätts för inläsning, eisegesis, av de egna tankarna. Blir det dumt eller blir det dumt?

Jag såg inte det rundabordssamtal som sändes i bilderburken. Jag uppfattade att religiösa skulle prata religion med varandra. Sådant är jag ointresserad av. Twitten missade. Där skrevs:
"Antje Jackelén kallas professor i statlig teve. Någonstans i Småland knäpper en pensionerad präst på datorn."

Icke!

Men vi vet hur det egentligen är. Det räcker. Och det är fint också med universitetslektorer, tro inget annat.

Då är det lite mer spännande när Aftonbladet och Expressen meddelar att saker försvinner från Slottskyrkans sakristia. Kungen har blivit av med sin psalmbok. Det är kanske inte så spännande i sig - men detta: Pastor Bjerkhagen meddelar att vem som tagit den, en guldstola och nycklar "vet bara vår herre och den eller de som tagit sakerna."
Tänka sig att Herren, som har så mycket att hålla reda på, också har pejl på kungens psalmbok från är 1986. Medge att det hela är spännande att förstå. Då är det alltså ett Mysterium i Kyrkans mening, något som det går att få klarhet i. Och på sitt sätt ett annat perspektiv på Jesus än transperspektivet.