Stalinstadt

Det blir bara jättelite om det tyska, men jag kom att läsa en uppsats av en dansk präst Kaj Erik Linqvist, som Olle Nivenius översatt. Året var 1961. Publikationen Vår Lösen (s 227ff).

Saken var den att en ny och modern stad, Bröndbyöster med 8000 invånare, byggts utanför Köpenhamn. Den hade allt - men ingen kyrka. Och prästens problem var egentligen att folket i staden inte saknade kyrkan. I Stalinstadt, DDR, numera Eisenhütten, gick söndagligen 70-100 personer till gudstjänsten,  för där finns det dock en kyrka, en barackkyrka. Visserligen hade mycket rasat under 1950-talet. Dop från 300 till 60, kyrkliga vigslar från 300 till 20 och konfirmationen från 325 till 3. Kyrkogången hade minskat med 50%. Men det var alltså likväl kyrkligare i Stalinstadt än i den nya danska staden.

Författaren är klar över läget. Kristendomen hade varit den accepterade och officiella livsåskådningen, som varit utan konkurrens på marknaden i århundraden. "Nu har en annan livsåskådning blivit den officiella och dess sakrala handlingar de auktoriserade." Slutsatsen är bister, inte att folk bytt övertygelse men folk gör som folk ska. "Kyrkan, som hittills hade ansett, att det var trons starka band som knöt folk och kyrka samman och att de nog skulle hålla när stormen kom, upptäckte för sent att det i stället var den borgerliga konventionens tunnslitna snöre."

Olle Nivenius översatte också slutsatsen:
"Tills nu tycks den nya högkyrkligheten vara ensam om att konsekvent ha gjort folkkyrkans kris klar för sig, och vem vågar förneka att det är från det hållet väckelsen redan är på väg?"
Året var, som sagt, 1961.

En okyrklig dansk författare, Henrik Juul Hansen får också ordet: "Skall kyrkan åter kunna hoppas på att fånga in nya kretsar, måste den ha mod att göra det som är kyrka och inte som en bildnings- och underhållningsinstitution med religiösa ambitioner."

När vi läser fjärran texter som denna, kan vi kanske ana vad Svenska kyrkan nekat sig och vad det statliga/politiska kyrkostyrandet, på många sätt reflexer från upplysningstiden, åstadkommit. Samtiden är onödig!

Men vilken samtid!
Läs församlingsbladen inför jul. Godbitar från de bladen landet runt kan ni gärna citera i kommentarer. Är det inte påfallande lite Jesus och överväldigande mycket beskäftig religiositet? Den heliga familjen blir, som i Varberg (ty jag läser församlingsbladet!), kyrkoherdens farmor och i övrigt är det väldigt mycket Karl-Bertil Jonsson med flera av julens omistliga gestalter. Ingenstans ser jag det lutherska, det där att driva Kristus. Was Christum treibet.

Likaväl ligger inte Kreuzberg i Berlin långt borta. Där har julmarknaden fått namnet "vinterfest" i en satsning för att kristna och muslimer ska samsas bättre i stadsdelen. Religiösa fester ska inte firas i stadsdelens offentlighet. Nu är det inte längre julstjärnor och krubbor i Kreuzberg. Lite ironiskt blir det, för stadsdelen fick väl sitt namn av korset som en gång rests på berget? Må vara att lördagsbilagan till Smålandsposten denna morgon fått det rätt, nämligen att det kristna inslaget i julfirandet är mer betonat i Tyskland än i Sverige (i Barometern och Östra Smålands julbilaga är det mer julmarknad och det kristligaste är ett par änglar /läs: tjejer som klätt ut sig/ på Gendarmermarkt) men kanske gäller nu att traditionens starka band verkligen visar sig vara den borgerliga konventionens tunnslitna snöre. Riten överlever myten med tre generationer, har vi fått lära oss.

Nu är det nog knappast muslimerna i Kreutzverg som är problemet.
Vi står inför nihilismens triumf. Den är kommersialismens underliggande tankefigur. Och den som ingenting tror, måste fira något annat än trons fester. Vinter blir det. Regnigt i Berlin och kallt. Låt oss samlas kring Glühwein-muggarna och lite kommersiellt tingeltangel som inte upprör någon men inte heller blir till uppbyggelse. En vinterfest, alltså.

Jag är på väg att ompröva, tror jag. Det som gamla präster säger "Detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i", ska nog korrigeras. Det är inte en annan kyrka. Det är en annan tro, en tro som tror på sig själv och sin egenformulerade värdegrund. Denna värdegrund är vackra ord men kanske inte så mycket mer.

Då kunde man tänka sig att en liten skara romerska katoliker muntras.
Svenska kyrkan förlorar sitt folk och sig själv. Jag tror inte entusiasmen är så välmotiverad. För när detta sker med Svenska kyrkan, betyder det inte gyllene tider för Arborelius och hans folk. De är delar av samma kultur och samma öde kommer att i lämplig form vederfaras också dem. Tänker jag, som menar att Själafienden har ett ambitiöst program för sin verksamhet. På det programmet står att ta det kristna innehållet och vrida det några snäpp. Det räcker. Det verkar som om inte så mycket har hänt men egentligen har allt förändrats, kanske förlorats. Och det gäller oss allihop. Svenska kyrkans kris är kristenhetens i Sverige. Pröva den tanken i lämplig kroppsställning. Och se hur så många träder fram i sina små kyrkliga blad med religiösa ambitioner och räcker allt detta till människor, just det som alls inte räcker.

1961 var jag duglig söndagsskolgosse, betrodd med små ansvarsuppgifter för att jag skulle vara kvar. Nog visste jag en del om kyrkokrisen redan då. Det var ju bara att se sig om. Ingen enda av mina kompisar var medvetet kyrkliga. I klassen fanns Birgitta, som gick till Missionskyrkan och Anita, en pingstvän. Klasskamraterna konfirmerades förstås. Deras barn är säkert döpta - men hur är det med barnbarnen? Det är inte långt till Stalinstadt, löd budskapet år 1961 i Vår Lösen. Med den skillnaden att där fanns folk som firade gudstjänst. Det fanns det inte i den nya staden utanför Köpenhamn. Och Olle Nivenius fann anledning att översätta artikeln.