fredag 16 oktober 2015

Motsättningar

Monika Hedlund, 46, skrev insändare till Kyrkans Tidning med budskap att Berget aldrig varit ett refugium för alla. Ordet "aldrig" är ett typiskt grälord. "Du plockar aldrig upp dina sockar, du bär aldrig ut soppåsen" osv. Det kan dock vara sant bortom det typiska, dvs en saklig beskrivning. Så nu vill det till att nysta i resonemangen.

Komminister Hedlund i Mariestad "blir bestört" när hon hör om Berget och att kommuniteten nu ska bli katolsk. Vi får veta: "Jag blir ledsen och frustrerad." Hör hon då till de flitiga svenskkyrkliga på Berget, som nu tänker sig att stället förändras? Nej. "Berget har inte kunnat vara en tillflyktsort, för mig som kvinna och präst." Häpnad drabbar mig nu. Så vad har förändrats då? Det har inte varit möjligt för komminister Hedlund att åka dit "med tanke på kvinnoprästmotståndet".

Programmet? "Jättefint", skriver Monika Hedlund. Hon läste, "sen gick det rakt i papperskorgen". Inte ett ord om återvinning men inte heller en hjälpande hand till någon annan i församlingen som kanske hade velat få informationen.

Monika Hedlund kände ny förhoppning, när Peder Bergqvist blev föreståndare, men det var ett hopp som grusades. Inte så att han var "kvinnoprästmotståndare", Hedlunds uttryck, men för ekumenikens skull gick det inte att ha kvinnor som firar mässa.
Så då var det lika illa som förr.
Min fråga gäller förstås hur bestörtningen kan slå till nu, när det för Monika Hedlund inte blir annorlunda än det var. Bortsett, antar jag, från att S:t Davidsgården mycket snart kommer att presentera ett program med kvinnor som firar mässa. Den möjligheten tycks Hedlund inte varsna.

"Det är ett naturligt sätt att leva för mig, att ibland dra mig undan för bön, återhämtning och ny inspiration" och Berget har "tyvärr" inte varit en plats för detta behovstillfredsställande. "Kanske är det dags att skapa en ny plats för dessa", heter det. Jaha. Men om detta tillbakadragande är ett naturligt sätt för Monika Hedlund, har hon väl någonstans en annan plats än Berget att dra sig tillbaka till?

Varför alls uppmärksamma denna insändare?
Därför att jag tror den 1. visar en prästerlig självupptagenhet, som alls inte begränsas till Monika Hedlund 2. en etablerad oförmåga att se Svenska kyrkan från andra hållet och 3. en komplett ignorantia när det handlar om inomkyrklig ekumenik. Och då handlar det inte om Monika Hedlund, som alla förstår. Henne känner jag inte. Men hennes text går att förstå.

1. Prästerlig självupptagenhet
Det är inte oviktigt att jag är präst och alls inte oviktigt att just jag är det - men prästämbetet är överordnat jaget.
Vi klär över, inte upp, prästen i mässan. Därför används Jesus-kläderna. Det är kanske mindre intressant att få veta vart präster vill fara på retreat och vart de inte vill åka? Intresseklubben kan notera - men vi andra?
Denna självupptagenhet leder förstås till utmönstrande av allt och alla som stör självbilden. De som inte övertygats om att Gud ville riksdagsbeslutet år 1958 om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst blir bortdefinierade som "kvinnoprästmotståndare". Så enkelt. Så dumt.
Vad ska vi med präster till som inte kan möta ett "du" - "kvinnoprästmotståndare", ateister, agnostiker eller allvarligt sökande lika? Eller är det alldeles självklart att den som undrar över Guds mening med biskops- och prästämbetet inte ska hanteras som en sökare, när alla andra hittat Sanningen?
Undras. Och i så fall varför?

2. Den etablerade oförmågan
I Svenska kyrkan har beslut tagits som alienerat somliga.
Besluten har haft genomslag överallt, men OAS-rörelsen och Berget har haft en policy att hålla splittringsfrågan borta. Det är parallellt med Faith and Order där Pehr Edwall, präst i Svenska kyrkan, någon gång på 1950-talet fick celebrera mässan för när han var celebrant, kunde alla komma.
Nu finns en etablerad oförmåga eller ovilja att förstå.
Det som beslutats ska restlöst genomföras och just därför sticker OAS och Berget i ögonen. Denna oförmåga förmår nu mycket. Huvudregeln är att marginalisera för att eliminera. I vems intresse? Och detta är frågan, inte vem som beslutat.
Den apostoliska hållningen är en annan. Där övertygas och där tas hänsyn till samvetet hos de svagare. Frågan kanske skulle handla om diakoni, kyrkopolitisk och teologisk diakoni? Eller bara om vanlig hederlighet? Eller apostolisk kristendom i praktiken? You name it!

3. Ignorantian
Inomkyrklig ekumenik kräver vilja till insikt.
Vad är vi oense om och varför? Detta förutsätter studier och samtal, en i Kyrkans liv vanlig hållning - men det går inte för ämbetsfrågan definieras kyrkopolitiskt som en "icke-fråga".
Nu kan man tänka att ekumenik i det stora hela efter Bertil Werkströms tid, bortsett från en del internationellt och interkontinentalt resande, fuskats bort i Svenska kyrkan. Detsamma gäller i högre grad den inomkyrkliga ekumeniken. Att en inomkyrklig ekumenik efter Frälsarens ord tycks vara något viktigt för att världen ska tro, bortser man ifrån. Så har vi kyrkostatistik därefter, eller?

På vilket sätt handlar detta om Berget?
På så vis att det för alla skulle kunna vara av värde om det finns platser där också minoriteten självklart hanteras så som det tänktes då beslutet om kvinnliga präster togs. Lösningen på Berget var att föreståndaren alltid är celebrant - för alla, kvinnliga präster och de som inte övertygats om ämbetsreformen lika.
För de totalitära har också detta visat sig vara en dålig lösning.

För egen del deltar jag inte längre i Svenska kyrkans gudstjänster utanför det församlingsliv jag lever. Det kanske i motsättningarnas tid skulle vara så, att vi endast allihop kommunicerar i våra församlingar och i övrigt ägnar oss åt bibelstudier och samtal?
Jag tänkte att jag 2008 skulle gå på en mässa under Kyrkomötet, den där vi skulle fira 50 år med kvinnliga präster fast det bara var dryga 48 år. Om detta berättas i boken Det lustiga året 2008 (Gaudete) sid 72. Jag hämtade gudstjänstordningen och fann att festmässan bara vara till för dem som var glada över beslutet. Jag gick på Ofvandals i stället. Mitt gudstjänstbesöksförsök misslyckades alltså. Sedan dess har jag inte försökt.

Jag blir alltmer frågande till det Übernahme av Berget som stiftsadjunkten planerar och pläderar för.
Kan någon journalist, avlönad för att bilda oss, berätta vad som är i görningen? För något måste det vara, när det är så viktigt att skaffa folk till vänföreningen. Vad? Hur? När? Och hur populär är nu den ekumeniska kommuniteten i Västerås stift? Ska vi tänka att stiftet slår vakt om den? Eller är det motkristendom som nu gäller? Jag vill veta.


17 kommentarer:

  1. Väldigt ofta när jag läser din blogg Dag undrar jag över källorna till det sagda - av vitt skilda skäl, liksom f.ö. källorna. Just nu undrar jag

    - Är det faktiskt så att föreståndaren altid varit celebrant på Berget? Hur definieras i så fall "Berget"? Detta vaga uttryck bör IMHO syfta på alla dess hus och gårdar, vid alla tillfällen. Hur vet du vad du anser dig veta? Om du har rätt låter upprördheten över att kvinnliga präster inte fått fira gudstjänst på Berget ordentligt överdrivet. Vän av ordning vill gärna syna påståendet i sömmarna.

    - Varifrån har du info om att kvinnor snart kommer att fira mässa på Davidsgården? Såvitt jag förstår är det den möjlighet som öppnas om de nyblivna katolikerna struntar i skälen till att de svenskkyrkliga prästerna inte anses giltigt prästvigda. Ogiltig prästvigning är ogiltit, ett skäl mer eller mindre spelar mindre roll, och katolikerna kan låta lutheranerna sköta sitt med en axelryckning. Det bör i så fall onekligen vara ett fall framåt.

    SvaraRadera
  2. Det är en märklig inställning att bibeltrogna kristna inte ska ha någon plats alls. Försöker man skapa något sådant ska genast andra klampa in och kräva en massa med motiveringen att det ska vara för alla. De tänker inte på att om de skulle lyckas så skulle verksamheten inte längre vara något för dem den är tillkommen för. De tänker inte heller på att det som presenteras i de flesta församlingar i Svenska kyrkan definitivt inte är något för alla. Måhända har de innerst i hjärtat så pass dåligt samvete över vad de håller på med att de inte kan tåla att det finns andra som inte gör och tror som de själva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan ju också fundera över om inte mässan i Katolska kyrkan är till för alla. Kvinnor som män.

      Radera
    2. Det dåliga samvetet har åtminstone jag svårt att tro på, Elisabeth ...

      P

      Radera
    3. P,
      jag tänkte mig närmast ett undermedvetet dåligt samvete. Att det någonstans finns en tagg som nöter...

      Radera
  3. Nja, ordningen med föreståndaren som celebrant och inte t ex präster som höll retrater infördes efter en konflikt eller konfliktunge och det torde ha varit för 15-20 år sedan. Föreståndaren kan förstås sätta in en vikarie i sin frånvaro men det ändrar inte principen.
    I övrigt är det beprövad erfarenhet. Det kommer att gå i SvK som det ska gå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett skäl var också att det inte alltid blev bra, om retreatledaren celebrerade (vilket jag har gjort, innan ändringen kom). Det blev i vissa tillfällen en mässa som var så ansluten till retreaten, att den blev oförståelig för husfolket och andra som kom. Jag tillstyrkte förändringen – den dagliga mässan (liksom tidebönerna) tillhör den ram som Berget erbjuder, är inte något som den aktuella retreaten 'äger'.

      Radera
    2. Fick nyss ungefär samma info från oberoende håll - dock med mindre detaljer. I så fall förstår jag, som sagt, sannerligen inte varför detta bråkats så mycket om. Tycker det låter som en diplomatisk och god lösning. (Även om man kan tycka att det varit snyggare att komma fram med den lösningen själva, än s.a.s. under galgen.)

      Vad gäller S:t Davidsgården råder väl stor oklarhet om vilka som bestämmer där, numera, och utgången är ännu oviss. Eller har jag fattat något fel?

      Radera
    3. Anders Stenström16 oktober 2015 kl. 21:32

      Ja, förstår man det som bara en fråga om olika uppfattningar blir bråk om en diplomatisk lösning obegripligt. Olyckligtvis har nog Bloggardag ganska rätt i att det istället är (om inte för alla så för alltför många) en antagonistisk motsättning: om målet är att eliminera så är diplomatiska lösningar just vad man absolut inte vill se.

      Radera
    4. Kan nog vara så att man låst sig där.

      Å andra sidan kan jag tycka att kvinnoprästmotståndarsidan har en del att göra avbön för innan man på allvar kan tala om "försoning i ämbetsfrågan". Inte alla - givetvis inte - men alltför många, även om det är en minoritet, av kvinnoprästmotståndarna betedde sig vidrigt mot prästvigda kvinnor samt kvinnliga prästkandidater innan SvK satte ner foten. Detta bör man kanhända på något sätt ta itu med. Jämför hur Livets Ord för alltid kommer att få dras med sektanklagelser, eftersom man inte är beredd att göra upp med rörelsens barndom som faktiskt var ganska sektig.

      Radera
  4. Jag undrar om det detta "jag-är-prästen"-fokus kommer sig av indentifikationen mellan SvK och dess anställda.
    Att de anställda är sig själva och SvK nog ger ju en helt annan självbild än om att församlingen - alltså den gudstjänstfirande för att vara övertydlig - är SvK och att anställningen bara är en delegerad uppgift som den gudstjänstfirande församlingen inte kan sköta på volontärbasis.

    Kyrkor där anställningar bekostas av aktivt tiondegivande brukar se frivilliginsatserna som basen i kyrkans verksamhet och anställningar som en sista utväg när frivilligförmågan inte räcker.
    Inom SvK, eller snarare min tid och församling inom SvK, sågs de frivilliga som några som behövde hanteras så att de inte klampade in på anställdas ansvarsområden. Efter en tid med den synen så dröjer det inte länge förrän den gudstjänstfirande församlingen blir mer ett besvär än en tillgång.

    Och då har jag ännu inte andats ett ord om hur de förtroendevalda identifierar sig med kyrkan och ser på gudstjänstfirarna.
    Elitgudstjänstfirare versus elitförtroendevalda, vilka ses med mest blida ögon av de anställda? Tre ben, men ack så olika förutsättningar att bidra till att vara Kyrka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dagen till vi blir beroende av tiondegivande och deltidsanställda tältmakarpräster kanske inte är så långt borta! Gott så! Prästänka

      Radera
  5. Bloggardag: "...men prästämbetet är överordnat jaget."
    Om det nu är så, så vad spelar det då för roll om prästen är man eller kvinna? För könet är väl också en del av det där fysiska och psykologiska jaget som täckandet med "Jesus-kläderna" symboliserar. T o m självaste Snoppen döljs effektivt därunder.
    Jag får inte ihop det där.
    Jag kan bara berätta att jag har upplevt under nattvarden en sorts energiauror omkring präster, både runt manliga och kvinnliga. Jag vet inte exakt vad dessa fenomen är symptom på men inte skiljer det på kön iaf.

    En anonym en

    SvaraRadera
  6. Cohabitation - samlevnad - blir svår om man inte kan enas ens i grundfrågor:

    "I Svenska kyrkan har beslut tagits som alienerat somliga."

    Jovisst.

    Men nu anser de normalkyrkliga, som Monika Hedlund, att "en policy att hålla splittringsfrågan borta ", alltså den praxis Berget och Oas lanserat, är just att alienera somliga och att föra in splittringsfrågan.

    Å andra sidan var det väl just mot religiös fanatism den romerska statsmakten en gång vände sig, när man förföljde de kristna? Ett litet betydelselöst offer inför kejsarens bild för att symboliskt markera lojalitet med staten och dess värderingar, bara. Rätt förstått inget att bråka om, egentligen? Allt var ju tillåtet, bara inte symbolisk illojalitet i huvudfrågan. Majoriteten av kristna, kanske även av prästerna, visade förståndig smidighet. De som var fanatiska i detaljerna blev martyrer och kanske ihågkomna som helgon.

    Är situationen så mycket annorlunda nu?


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  7. Svenska kyrkan tycks i sin regionala nivå eftersträva att likna församlingen i Korinth med alla de synder som man "sköter om där". I sitt andra brev skriver aposteln att församlingen är trolovad med en enda man Kristus. En del tycks ha glömt detta genom att bli lurade av "ormen" som kommer med sin genderteori och islamism.

    SvaraRadera
  8. Vore jag prästvigd kvinna skulle jag bli rent förfärad att en sådan insändare skickades in av en kollega. Med sådana vänner behöver man inga fiender, man har fullt upp ändå! De av oss som inte använder sig av prästvigda kvinnors tjänster blir nog mer stärkta i uppfattningen gissar jag. Prästämbetet som en väg till självförverkligande, som murbräcka i den feministiska revolutionen och allmän förstärkning av (det redan välgödda)egot!
    Den i allmänkyrkliga sammanhang vedertagna regeln att kommuniteten sköter och anger tonen i gudstjänstlivet och att ev tjänstgörande präster går in UNDER den ordning som gäller, inte bestämmer hur det ska vara svider säkert i egot på mer än kvinnliga präster. Men det ger en rytm och ro för oss andra som inte är så pigga på en praktisk uppvisning i prästerlig självupptagenhet.
    Denna tas ett steg längre nu när Anschluss står för dörren på Berget. Stiftelsen ska tydligen övertas, vare sig folk vill eller inte! Att många av de som byggt upp och stöttat S:t Davidsgården med pengar,arbetstid och böner föredrog manliga präster och den traditionella uttolkningen av tron är en petitess i sammanhanget. Nu ska egendomen beslagtas och exempel (antar jag)statueras hur det går om man säger emot. Antar att det bara blir kvinnliga präster som leder mässor där sedan, så länge det varar. Får se hur många som kommer bara, inte så säkert att alla vill vara med sedan. Tidigare ville Västerås stift inte betala för S:t Davidsgården, men nu kan man tydligen tänka sig det. Det kan bli dyrare än väntat, men det stör nog inte den prästerliga självupptagenheten hos biskop Migrän eller Monika Hedlund m fl.
    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rimligen är Bergets dagar räknade. Friden blir återställd. Stötestenen borttagen.

      Die Ordnung wird durchgesetzt. Die Organisation kann ausatmen.


      Argus

      Radera