torsdag 29 oktober 2015

Protestantismen

aKF:s årsbok finns på bokförlaget Artos, utgiven av Markus Hagberg under den storståtliga titeln Bortom protestantismen. Det är nog inte så lite Fingerspitzgefühl över idérörelsen Kyrklig Förnyelse, för bokens tema träffar samtiden. Och läsaren får klart för sig att protestantism är något annat än evangelisk katolicitet.
Jag tar temat in i tre aktuella frågor.

Protestantismens prost
Prosten Anders Åkerlund talar ut i Dagen om Berget.
http://www.dagen.se/dokument/striden-som-ledde-berget-till-rom-1.423224

Prosten blev efterhand alltmer främmande för verksamheten på S:t Davidsgården. Plingelingandet och bugningarna är han tydligen emot. Protestanter brukar vara det, och kan ägna gudstjänsttid åt att titta på andra och tydligen få en slags uppbyggelse av denna antiuppbygglighet. Konkret tänker också prostprotestanten Åkerlund på synen på kvinnliga prästkollegor. "I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det, det är vår identitet."

Men, hallå!
Beslutet i ämbetsfrågan togs som en statlig behörighetsfråga i riksdagen och som en ordningsfråga i kyrkomötet. Hur kan en ordningsfråga - en fråga där man kan ha olika meningar - bli identitetsbärare om man ger ett av flera möjliga svar? Så går det till i politiken, när den inte hanterar mångfald. Men Kyrkan? Hur ska detta förstås? Och i det ekumeniska arbetet ser vi helt andra hållningar än denna protestantiska, hållningar där olikheter i ämbetsfrågan accepteras. Hur ska allt detta förstås?

Åkerlund är pensionär, men det kyrkliga engagemanget har inte minskat. Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet är bara några av sammanhangen där Anders Åkerlund är med. Dagen vet att berätta, men glömde nämna att detta engagemang i det ekumeniska intimt måste förbindas med medlemskap i Centern. Det är detta som ger honom en slags position. Politisk protestantism, alltså. Det förklarar också varför prosten menar att Berget "inte har hängt med i den ekumeniska utvecklingen" (vilken den nu är, prosten Åkerlund satt i de ekumeniska samtalen med Stockholms katolska stift, som styrde Svenska kyrkans ekumenik ut i ödemarken) och menar att Berget och dess sympatisörer "medvetet har velat hålla sig borta från Svenska kyrkans organisation och den förtroendevalda kulturen". Jojo. Nu väntar prosten Åkerlund en nystart av det slag jag profeterat om, ett där föreståndaren representerar Svenska kyrkan i sin helhet, dvs inte sådana som mig.

Jag ska be att få återge en konversation mellan Anders Åkerlund och mig.
- Anders, du har större hjärta än hjärna.
- Ja, Dag, och med dig är det precis tvärtom.
Så skrattade vi. En av oss hade i vart fall rätt.

Protestantismens predikokonst
Jag manades läsa predikningar. Den som kyrkoherden höll i Sollyckans kyrka den 18 oktober t ex. Den var from och fin, fylld av protestantisk inlevelse. Men var den sann? Är alla som samlas kring Jesus hans bröder och systrar och därmed medlemmar i Guds familj? Och är Guds familjemedlemmar den som gör Guds vilja, inte den som tror på honom eller den som är bekännande kristen? Målet är att hela mänskligheten ska vara Guds familj. Men säger Jesus det?

Domprosten GA Danell brukade säga om dubiösa formuleringar "det är på sitt sätt sant, men" och så kom komplikationen. Det är sant att tro får ett utflöde i gärningar men är det sant att gärningar får sitt utflöde i tro och därmed att Jesus litar på att de som samlas kring honom kan göra Guds vilja, som kyrkoherden påstår. Det gick jag inte på. Bibelläsningar ska stå med och mot varandra.
Gud vill att alla människor ska bli frälsta men Människosonen undrar om han ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka.
Den som gör Guds vilja är hans bror och syster och mor men utan Jesus kan vi ingenting göra och med tro kan vi befalla berget (sic!) att kasta sig i havet (Siljan?)

Nå, kyrkoherden talade om Jesus i alla fall.
http://fredrikivarsson.se/2015/10/18/den-heliga-familjen-2/

Jag läste också Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän och det var inkännande, empatiskt men lagiskt. Det var mycket jag ska. Jag läste igenom predikan en gång till. Det sägs inget om Jesus. "Det enda som hjälper i det meningslösa är att andra människor som vet vad smärta är visar kärlek. Minns detta, du medmänniska bland vraken på sorhens ocean: Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän." Immanens kallas detta. Perspektivet är inomvärldsligt och begränsat. Den som är deprimerad kan inte ens ta till sig den kärlek en trasig vän kommer med.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1329242

Protestantismens lutheranism
 Det finns en Luther för varje behov och det gör det därför att Luthers polemik kan vändas och användas. Det kräver ett: okunnighet om Luthers sammanhang. Han ses som något annat än den Kyrkans doktor och augustinermunk han är. Allt som är Kyrkans tar han med sig utom det han måste gå till attack mot i en lärostrid, som alls inte handlar om ämbetet.

Luther menar att den som viger i prästvigningen är Gud själv och reformatorerna kan se prästvigningen, rätt förstådd, som ett sakrament. Det är svärmandar som kommer dragande med lekmannaledd nattvard. Inte Luther. Men protestantismen håller sig med användbar lutheranism. Luther skulle inte känt igen sig.
Jag ser den användbara lutheranismen i kommentatorsfältet här och jag tycker fortfarande GA Danell väl sammanfattade denna protestantismens ämbetssyn väl:  "Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det."

Vi andra kan utgå från att ämbetet är ett av Kyrkans kännetecken, en Guds gåva och till för att göra det en präst brukar göra. Förvalta Ord och sakrament. Det är en ordning som är Guds att vi har präster.

I övrigt
Kommentatorsfältet drar iväg. Igen. Kommentatorer förväntas kommentera det som skrivs här. Får jag påminna? Och blir det reklamplats för egna bloggar är det inte riktigt det som avsetts.  Också om förväntad fördomsfullhet uttrycks på ett underhållande sätt.

28 kommentarer:

  1. Heretikern Åkerlund har rätt - prästinnor har blivit en kanon i det postkristna samfundet!
    Antony

    SvaraRadera
  2. SvK har alltså blivit ett samfund som mer identifierar sig med sin ordning än sin lära.
    Då är det inte så underligt med kompromisslöshet gällande Ordning och ryggradslöshet med Läran.

    Jag undrar för övrigt om de som tolkar Ordningen med kvinnliga präster bokstavligt, verkligen har förstått?
    Är det inte den symboliska tolkningen av "kvinnliga präster" som avses i KO?
    Vilken tolkning av "kön" avses? Den genetiska, hormonella, juridiska, fysiska eller psykologiska?
    Är inte orden "oavsett kön" skrivna för att utestänga multisexuella och transgenderpersoner, åtminstone symboliskt?

    För det kan väl inte vara så att Ordningen ska tolkas bokstavligt, men inte Läran?
    Det blir väldigt otydligt och på gränsen till ett schizofrent budskap.

    Om jag tolkar hjärtstorleken hos både Åkerlund och Sandahl symboliskt, så är jag övertygad om att båda har stora hjärtan.

    SvaraRadera
  3. Kan du inte någon gång byta din slentriankänga att alla som kritiserar Dag Sandahl är "fördomsfulla"? Det skulle kännas fräscht på något sätt.

    För övrigt kommenterar du här innehållet i ett inlägg som du vill att andra inte ska läsa. Fast dina oerhört begåvade läsare förstår kanske ändå hur de ska komma till inlägget, dvs genom att klicka på mitt namn? Även fast du tidigare uttryckt att du inte tror dem om att klara detta.

    SvaraRadera
  4. Prosten Åkerlunds självgoda uppenbarelse lämnar mycket i övrigt att önska men ger tydliga framtidsbesked. Det blir anschluss och vad kommuniteten ska på Berget och göra efter det återstår ju verkligen att se! Prosten har ju redan signalerat vad han tycker om det som kommuniteten sysslar med, bön och gudstjänstliv. I politrukernas värld är detta intet, intet, intet värt!
    Det spelar ingen roll om prästen tror på den Gud hon lovat tjäna i vigningen, eller är expert på österländska religioner eller närmast ateist. Det finns inget gudomligt ämbete, men kvinnan ska ha det!! Och helst ska det vara kvinnliga präster vid varje altare och kommunionsplikt. Men var ska människorna som kom till Berget för stillheten, tystnaden och bönelivet och den dagliga mässan ta vägen?! Men de människorna existerar inte i prosten Åkerlunds självgoda världsbild!
    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att alla godhjärtade kristna alltid kallas "självgoda" på denna blogg? Du arga/arge kyrkomedlem skulle kanske läsa hela artikeln som Dag refererar till utan källangivelse: http://www.dagen.se/dokument/striden-som-ledde-berget-till-rom-1.423224

      Där säger Åkerlund detta som jag håller med om till 110% :

      " – Vi kan inte ha ett altare som är invigt för att fira mässa i Svenska kyrkans ordning där det nu kan komma att sägas, som det gjordes vid Per Mases begravning, att ”ni som är katoliker kan ta emot brödet och vinet, ni andra kan få ta emot välsignelse”. Det gör ont i mig att höra sådana ord i en öppen svensk folkkyrka här vid Siljans strand, säger Anders Åkerlund medan han lägger handen på hjärtat och slår fast att det öppna nattvardsbordet ”är en jätteviktig punkt”.

      Radera
    2. Just det stängda nattvardsbordet är det starkaste sekteristiska draget hos RKK.
      Jämför med ortodoxins praxis.
      Att man bröt sig loss från den östra kyrkan 1054 är också något som man borde be om förlåtelse för.

      Radera
    3. Men nu råkar ju just detta vara ekumenikens premisser, utgångspunkten för bönen och arbetet för kyrkans synliga och verkliga enhet, att vi är splittrade och inte kan dela kommunionsgemenskapen. Det lär knappast prosten Åkerlund kunna ändra på. Å andra sidan verkar det primära syftet mer vara att klämma åt kommuniteten på Berget och dess vänner samt etablera en svenskkyrklig maktstruktur på Berget.

      När det gäller mässfirandet på Berget skulle det, om jag förstått det hela rätt innebära att vid samma altare firas mässa enligt både svenskkyrklig och romersk-katolsk ordning, dagligen. Den svenskkyrkliga på morgonen och den romersk-katolska på kvällen. Så ingen behöver bli utan. En bra lösning i väntan på den enhet Jesus bad om tycker i alla fall jag.

      Radera
    4. Peter,

      Det slutna nattvardsbordet var allmän praxis fram till förra sekelskiftet ungefär. Minst. Heder åt RKK att de fortfarande har det!
      Grundvalen för det slutna nattvardsbordet är att man slår vakt om sin lära. Man tror att det finns en absolut, gudomlig sanning som man är satt att försvara och värna. Vid tiden för förra sekelskiftet ändrade den europeiska kulturen sig, på ett allmänt plan. Då segrade nämligen relativismen, och breda lager, ja snart majoriteten, trodde inte längre att det finns en absolut sanning. Relativismen, subjektivismen, existentialismen, postmodernismen bredde ut sig. Som en oundviklig följd kom nyordningen det öppna nattvardsbordet att dra fram genom den yttre kristenheten så till den grad att de flesta kristna inte har en aning om hur den gamla ordningen var.
      Jag funderar på din mening: "Jämför med ortodoxins praxis". Eftersom (den lutherska) ortodoxin hade slutet nattvardsbord, tolkar jag din sats som att du anser att ortodoxin var sekteristisk, men jag är inte säker att jag förstått dig rätt.

      Radera
    5. "Ortodoxin", ursprungligheten, i detta fall syftande på den delen av den allmänna kyrkan som inte bröt sig loss 1054 genom att lägga till ett ord i trosbekännelsen.
      Stänger Ryska Ortodoxa kyrkan nattvardsbordet för Serbiska ortodoxa kyrkans medlemmar?
      Charta Oecumenica ger mig ingen omedelbar vägledning i sin strävan ever eukaristisk gemenskap. En strävan jag inte kan se att RKK visar i praktisk handling, exempelvis på Berget.

      Nattvardsbordet var i urkyrkan öppet för alla döpta. Även RKK hävdar ju att jag är döpt i rätt ordning om än inom SvK, så varifrån kommer praxisen att det är något annan gräns än dopet som är kvalificerande för nattvardsbordet.
      Ambrosius av Milano ger mig ingen ledtråd i "Om mysterierna" och då stod han mitt i den arianska striden.

      Radera
    6. Peter,

      Fornkyrkan tillämpade inte öppet nattvardsbord. Om man ville gå till nattvarden i en annan kyrka än hemkyrkan behövde man ha med sig dokumentation att man tillhörde en rättroende, icke heretisk, kyrka. Man hade inte kyrkogemenskap med schismatiker och kättare.

      Radera
    7. Jag själv har tagit steget fullt ut och blivit Plymouthbroder.Då får man inte äta eller dricka överhuvudtaget tillsammans med någon som inte hör till Plymouthbröderna. Det kallar jag sann, kristlig andra, precis som Jesus själv gjorde!
      Varför gör ni som förespråkar skilda nattvardsbord inte som jag? Ni verkar lite mesiga.

      Radera
  5. I dagens Svenska kyrkan har synen på vad bekännelse resp. ordning kräver blivit ombytta. Fasthet i bekännelsen och frihet i ordningen, har hittills gällt, som man väl är rimligt.

    Men nu markerar t.ex. Åkerlund tydligt att någon avvikelse från ordningen inte accepteras. Samtidigt kan man på Kyrkans Tidnings hemsida läsa att Stockholms domkapitel fria anmälda präster: någon fast norm vad gäller bekännelsen finns inte!

    Jag känner också till ett exempel på att man centralt i stiftet har meddelat en präst, att man finner det ytterst bekymmersamt (för att uttrycka det milt) om en präst hävdar att kyrkan har en central tro som den inte får avvika från.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev väl knappast någon sensation att den postkristna nomenklaturan friade heretikerna i Stockholm?!
      Antony

      Radera
  6. Protestantismen i dess sekulära politiska variant tål givetvis inte den evangeliska katoliciteten lika lite som draken och dess två odjur (den oheliga och osaliga motbilden till treenigheten) tål dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd. Det går inte att bedriva ekumenik med kyrkogemenskaper som låter sig styras av förnekelsestrukturer. Romerska Kyrkan har nu fullt upp med sina "parakonciliära" krafter dvs. de som nu formade sig en "virtuell familjesynod", än att samtala med kyrkogemenskaper som förnekar och bekämpar grundläggande katolsk lära. Det finns dock protestantisk teologi (Karl Barth och nutida representanter som Kevin J Vanhoozer) som möter respekt i katolsk kontext. Henri de Lubac vittnar om detta när han hänvisar till Karl Barths beskrivning av de "parakonciliära" under V II: They talk of a universa priesthood, understanding by that expression the sovereignity of the individual or of the crowd. Tey thought they were eliminating priests, theologians and teachers, but in reality they were turning away from the Lord of the whole Church... While they explain and apply (and criticize too!) the Bible and dogma, while they rely on the Holy Spirit (who Breathes where he wills) and on conscience to which each man is responsible, they have been able to bring out the notion of brotherhood in Christ, in theory; whereas in practice they have only succeeded in glorifying the ideas, the Words and lives ... of homunculi filled with covetous desires; and they sought to make these sovereign in the midst of the Church herself (H de Lubac, A Brief Cathechesis on Nature and Grace, s 258f). Känner vi inte igen dessa "krafter" idag i vår postmoderna kontext?

    SvaraRadera
  7. Bortom protesterna finns "en helig, katolsk o apostolisk Kyrka".

    SvaraRadera
    Svar
    1. .... Den sanna Katolska och Apostoliska Kyrka, i full gemenskap med Petri vikarie, så som hon alltid varit - sanningens bålverk på jorden!
      Antony

      Radera
  8. Jag erkänner att jag tagit upp sidospår och sänder en tacksam tanke till Dag som låter litet sådant hållas. Blir det för mycket tycker jag att han resolut ska låta bli att publicera.
    F.ö. anar jag en pik om "användbar lutheranism", men jag känner mig helt ärligt inte träffad alls, för jag har t.ex. inte på något sätt förespråkat lekmannaledd nattvard, och jag kallar gärna ordinationen ett sakrament (om man undviker de romerska missuppfattningarna). Har jag missförstått detta får Dag gärna kommentera. (Kanske har jag inte uttryckt mig tydligt nog i mina kommentarer?)

    Jakob Fjellander, VDM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är romersk? Vad är "romersk missuppfattning"???

      Radera
    2. Anders,
      Romersk = hörande till romerska katolska kyrkan. (Eftersom jag själv är [evangelisk] katolik och lutheran kan jag inte kalla dem katoliker, det blir för luddigt då.)
      Romersk missuppfattning = Sådan som romersk katolska kyrkan lär som inte stämmer med Skriften. (I det här fallet att prästen i prästvigningen skulle fått en särskild egenskap som gör att han kan förrätta sakramenten. Se t.ex. den fina posten av biskopen http://missionsprovinsen.se/blog/2015/09/02/om-pavens-makt-och-overhoghet/ OBS! Detta är INTE reklam för MPr, utan bara ett gott exempel på den evangeliska läran.)

      Radera
    3. Frasius

      Hmmm

      Så det som inte stämmer mot Skriften är en missuppfattning. Vem bestämmer det? Har MPr mandat att tolka Skriften ofelbart? Eller ni själv? Var finns det i Skriften?

      Jag har inte hittat något i Kyrkan (den är inte romersk, men katolsk) som inte stämmer mot Skriften. Däremot har jag hittst en del egna uppfattningar som är misstolkningar av Skriften och strider mot Kyrkans tro överallt, alltid o av alla.

      Radera
    4. Anders,

      Jesus godkände hela GT som Guds eget ofelbara ord. Han sade också: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria. Joh, 8:31f. Jesu ord är alltså normativa. Och till apostlarna sade han: Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Joh. 16:13 Så apostlarna fick av den Helige Ande hela sanningen. Den har vi i NT.
      Så mitt svar blir att Jesus har bestämt det, och att varken MPr eller något annat samfund har mandat att ofelbart tolka Skriften. Jesus har däremot inte lovat att traditionen ("Kyrkans tro") ska fungera som läronorm. Detta betyder inte att vi ska förakta traditionen!

      Radera
    5. Frasius

      Guds löften till Kyrkan är många. I hela NT finns tanken på att magistratet går Guds ärende. Bara för att nämna några ställen; Matt 16:16ff, Joh 21 o Apg 15. Läs även hur St Petrus agerar - vilket är väldigt starkt betonat - som den främste biskopen/herden av Kyrkan i 1 Petr 5:1. Han förmanar här alla andra biskopar, eller ”äldste”. St Petrus uttolkar också profetior i 2 Petr 1:16-21 och se 2 Petr 3:15f.

      Ingenstans fördöms traditionen från apostlarna (undantagsvis dock stockkonservativa judiska traditioner).

      Radera
    6. Ja, det är minst lika obibliskt som telefoner!
      fM

      Radera
    7. Anders,,

      Det räcker inte att visa att något gällde Petrus. Apostlarna hade en unik ställning. Man måste också visa att det gäller den fortsatta kyrkan/ämbetet.Jag har inget emot traditionen, tvärtom, jag anser att vi bör bevara den i mångt och mycket, men det kan faktiskt bli en läromässig motsättning mellan Skriften och traditionen. Eller kan det inte det? Är det omöjligt? Men om det är möjligt, vad ska då ha företräde?

      Radera
    8. Här hoppar jag in lite hastigt och lustigt för att påpeka att 1 Kor 15:29 vanligtvis tillämpas utifrån traditionen och inte enligt skriften. Åtminstone inte i någon av de "bibeltrogna" samfund jag känner till.
      Fast jag vet egentligen inte hur biskoparna i Rom tillämpat detta bibelord genom historien.

      Radera
    9. Frasius

      Där finns ingen motsättning, som katolik. Protestanter hittar just det; protester en mas, i en motstridig strid ström ad infinitum... etc, etc...

      Radera
  9. På tal om katolsk. Vissa saker var likadana på 300-talet. :-)

    St Augustinus skriver år 397 i Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti (J1580);
    ”Den prästliga successionen från själva aposteln Petrus biskopsdöme till vilken vår Herre, efter sin uppståndelse, gav uppdraget att föda Hans får, ända tills det nuvarande biskopsdömet, håller mig kvar här [i den katolska kyrkan, min anm.]. Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”

    SvaraRadera