Det måste väl sägas

Det var Pridevecka i Växjö förra veckan, en vecka som gick mig förbi i det stora hela. Parollen var att vi skulle få älska vem vi ville. Det fann jag på ett sätt okomplicerat men på ett annat sätt komplicerat. Fungerar det är det väl bra att jag får älska vem jag vill, men kärlek är en relation och det tarvas att en annan också vill. Annars blir det liksom inget. Eller helt fel. Jag kan naturligtvis älska mig själv och det gör jag utan att någon brukar lägga sig i det mer än biktfadern, som har en del frågor i ärendet. Och då fattar alla att också egenkärleken, den som kunde tänkas vara ytterligt privat, inte riktigt är det.

Nu är det inte heller riktigt självklart att man verkligen får älska vem man vill och politikerna som ställde upp på pridandet har inte ens agerat i frågan att vi ska få. Förra året satt en kyrkchef häktad, misstänkt för grovt barnpornografibrott. Det var inte OK att älska på det viset, dvs titta på bilder. En annan man bedrev sexuellt umgänge med en häst i en hage utanför Ljungby. Det var inte heller i sin ordning, såg jag i tidningsrapporteringen. Pedofili och tidelagsbrott kunde kanske avkriminaliseras om man ska vara fri att älska vem man vill, det som var parollen i Växjö i ett av Länsstyrelsen rekommenderat och stöttat evenemang? Ska bolsjeviklandshövding Burman anmälas för att ha uppmuntrat till brottslig gärning? Eller betyder ord något annat i pridesammanhang? I så fall finns det goda skäl att dra öronen åt sig. När orden ändrar betydelse, brukar det vara makter å färde och det sker alltid någons intresse. Skrämmande!

Som vanligt var det mycket folk i Pridetåget. 9000 förra året och "det känns som om" det var fler i år, får läsarkonsumenter av Smålandskomposten veta. 100 anmälda ekipage, någon minns kanske att det var en homosexuell traktor som deltog förra året. Östregårdskolan deltog, ser jag på en bild. Men i år fanns i rapporteringen dagen efter inget om det kyrkliga. Lite snopet.

Nu tror jag att jag fått kläm på räknesättet. Alla som är ute på gatorna när tåget går fram, inräknas i antalet. Nolens volens. Så en solig dag i Växjö, när folk vill gynna handeln i centrala stan och väljer bort I 11-området, Norremark och Grand Samarkand, blir de medlöpare, fast de alls inte löper utan kanske står stilla eller går på trottoaren. Det kan ju också tänkas att någon agrar vill se den homosexuella traktorn eller någon hund som går i paraden, men det blir en anhängare också av denna traktoriella eller kynologiska nyfikenhet. Så fungerar det, har jag räknat ut.

Nu har säsongen bara börjat. Det blir mer Pride i olika sammanhang. Kunskapen om hbtq-frågor ska öka, det är målet. Därigenom ska vi kunna skapa ett öppet samhälle. Det lilla problemet, att detta är statligt styrd ideologiproduktion och ideologidistribution, behandlas inte närmare. Vi ska allihop köpa resonemanget om att vi ska få älska vem vi vill och det ska ingen lägga sig i. Borde inte Kyrkan ha något att säga då? Om Gud. För Gud kan ju tänkas ha synpunkter som gäller skapelsen. Så har saken uppfattats av rabbiner och präster. Imamer också för den delen. Själva den nya tankemodellen utgår från en ateistisk eller som bäst agnostisk syn på tillvaron. Är det något jag inte förstått? Eller har bolsjeviklandshövdingen gått och blivit religiös på gamla dar? Vad hade hänt om Svenska kyrkan i Växjö problematiserat slagordet, själva devisen, och hävdat att hur eller hur så riktigt fria att älska efter eget gottfinnande är vi inte. Vad hade hänt om de rättsvårdande myndigheterna sagt detsamma? Riktigt enkelt är det inte.

Bland alla siffror, nå, så många var de kanske inte, saknas dock en redogörelse för Prides ekonomi. Det måste komma in pengar någonstans ifrån till personal och flaggor. För att inte tala om de blommor som delas ut till deltagarna. Sånt kostar. Då har jag inte ställt frågan om samhälleliga kostnader. Det vore inte ointressant att få en siffra på medelåldern på deltagarna i tåget heller. På bilderna tycks alla vara unga och pigga. Det bådar gott för framtiden. Entusiasmen är också stor. "Det är så mycket glädje och kärlek överallt. Man blir så glad." Det är väl roligt. Här fördystras inte dagen av kriget i Ukraina, flyktingströmmarna över Medelhavet eller robotuppskjutningar i Nordkorea. Inte ens Trump gör växjöborna trumpna. Ingen påminner heller om problemet med massan, den som uppträder gemensamt, motiveras av massmedier och utgör ett samfällt och samtida hot. Jag ger inte de lärda referenserna, men en vän gav i går en hävisning till en bok jag inte läst, Eric Hoffer, The True Believer. Den fanns att ladda ner, så jag gjorde en snabbkoll. Hoffer studerar massrörelserna och ser gemensamma drag hur massrörelser hålls ihop och ger värde åt individen. Massrörelser har inte alltid visat sig vara entydigt positiva. Jag tror jag ska läsa Hoffer.

"In every act, however trivial, the individual must by some ritual associate himself with the congregation, the tribe, the party, etcetera. His joys and sorrows, his pride and condence must spring from the fortunes and capacities of the group rather than from his individual prospects and abilities. Above all, he must never feel alone. Though stranded on a desert island, he must still feel that he is under the eyes of the group. To be cast out from the group should be equivalent to being cut off from life."
Har Pride blivit en ritual där man, driven av den kraft massmedia mäktar, ska ansluta sig till massan och livet? Det där "man vill" blir inte något individuellt ens en gång?
Jag ska fundera. Det måste väl ändå få sägas utan att jag ska bli klassad som homofob?
Och skulle man i det offentliga som Kyrka kunna fråga om vad Gud har för mening om Pride? Är detta över huvud taget möjligt eller visar slagordsanalysen att det är fel tänkt från början? Är det i vår tid vettigt att tro sig skapa ett öppet samhälle så här? Jag ska verkligen fundera. I Älmhult var det tydligen inget pridande i år. Fritidspedagogerna hade kanske annat för sig. Men förra året var det lyckat. Deltagarna fick kasta färg på varandra.