torsdag 18 maj 2017

Ful filur

Dokumentären om mordet på Kevin i Arvika, som visades med sista avsnitt i går kväll i Svt, var omskakande. Redaktören Dan Josefsson kallades Rolf Sandberg, förundersökningsledaren, "ful filur". Han har lagt mycket till rätta för att få en "lösning" på fallet. Turerna blir mycket underliga och förundersökningsledaren med utredare uppenbart alltmer frustrerade. Bakom anas en enda person, en expert, numera professorn Sven-Å Christiansson, auktoritet i Quick-fallet också. Han arbear för att väcka minnen till liv, precis som i Quickfallet. Om hans metod i fallen Quick och Kevin lett till felaktiga dom/beslut motiverar detta fortsatt granskning av fall där professors auktoritet spelat in. I vetenskapliga sammanhang är dogmatism inget okänt. Den modell som en gång valts, håller forskaren fast vid i det längsta. Men alla modeller måste omprövas, ifrågasättas. Därför talar vi om transparens, genomskinlighet. Vi måste veta hur en undersökning gått till för att kunna bedöma dess resultat. Hur vetenskaplig har Christianssons forskning varit? Ska Thomas Kuhn kallas in för att berätta om vetenskaplighetens revolutionära struktur kanske det inte blir så roligt för professor Christiansson.

Jag uppfattar att vi vet hur polisarbetet bedrivits nu genom den dokumentation vi fått i tre avsnitt.
Poliserna, som var så snälla mot pojkarna, drev dem allt längre in i förvirring/utmattning. Just "snällheten" fick mig att må illa. Efterhand manipulerades pojkarna. Syftet var gott; fallet skulle lösas och var pojkarna skyldiga (som de förstås var!) var det väl bäst att den saken slogs fast. Men den saken slogs inte fast och uppgifterna att pojkarna alls inte befunnit sig på platsen tycktes försvinna. Den yngste pojkens (5 år) berättelse om hur Kevin dött (kniv i magen) hade alls inget med dödsorsaken strypning att göra, det fanns ingen kniv i magen! Dessutom skulle pojken ha burits i i oländig terräng och det skulle, sa polisens tekniker, gett skador på Kevins kropp. Sådana skador fanns inte. I går stod det också klart att det var polisen som berättat för pojkarna om skador på Kevins hals, inte pojkarna själva. Men utåt sades att pojkarna talat om skador på Kevin som bara förövare och polis känt till. Jo, pojkarna kände till för polisen hade brättat, ritat och berättat! Ofattbart, bara ofattbart. Omständighet på omständighet talar emot slutresultatet, men omständigheterna spelar ingen roll. När pappan, medicinerad under psykvård, en natt två månader efter mordet skriver och ritar, uppfattas detta (!) som ett erkännande av faktiska förhållanden. I polisbubblan blir ingenting riktigt klokt.

Jag ser problemet: Alla vill göra gott. Men behöver inte vara lutheran för att fatta att det bara kan gå illa då. När godheten spinner loss, behövs därför de kritiska, de som förmår ställa kritiska och belysande frågor. Ifrågasätta godheten, helt enkelt. I ekonomiska termer: Systemkritiker är guld värda. I existentiella termer: Livsviktiga. Annars blir det som för en hel familj som i 18 år levt under en dom som alls inte var en dom utan en följd av misslyckat polisarbete. Förfärande. Alldeles förfärande. Men inte utan paralleller.

Fula filurer som bestämmer sig för hur tillvaron är, ofta i eget intresse, och som dömer ut människor för något de all i sin mänskliga skröplighet dock icke är, ser vi i det kyrkliga också. Det beror på att det finns människor i det kyrkliga och ju färre de är, desto värre blir de. Nu ska Svenska kyrkan fungera som välfärdsproducent, skriver Lisbeth Gustafsson i Torsdagsdepressionens ledare.  "Berättelsen om Svenska kyrkan som en av de största välfärdsproducenterna i det civila samhället", var uttrycket. De flesta fattar inte allvaret. De blir stolta och glada, diakonerna mest. De lockas också "med tydligare mandat och ledningsansvar för diakoner". Lotta Engel, du som skrev den förödande avhandlingen om diakoni i verklighet och inte bara i fantasivärlden, var är du? Släpp loss dessa godhetsambassadörer och se förödelsen komma. Den verkliga skillnaden går mellan oss som ser ett gudsfolk och de andra som ser aktörerna/producenterna. Folk mot system. Den skillnaden fattar nog inte Lisbeth Gustafsson, journalist. Hon är nämligen god.

Fromma fantasier är också fantasier. Liksom de andra, de fantasier som förstör människors liv. Det är kyrkopolitiska fantasier om den egna förträffligheten och uschligheten hos de andra. Men tycker inte jag att det finns uschliga kyrkopolitiker? Jo det tycker jag. Empiriskt. Och det kunde vara ointressant om jag varit ensam att tycka så, men mönstret är klart och när socialdemokraterna är stora aktörer i det kyrkliga och går fram med arbetsmiljön som valargument, är begreppet "fula filurer" användbart. Det är just socialdemokrater som på många ställen har ansvar för att personalen far illa. Ska det inte sägas? Och vad ska S göra åt det? (S)täda hemma först? Om vi inte ska tala om centerpartisterna, i stort inte bättre. Men förstå dem. Kanske ser de ett system rasa samman och måste rensa bort de olämpliga då för systemfel får det inte vara. Det måste vara fel på personalen, enkannerligen fel präster.

Jag ser alltså samma problem i polisförhören som i kyrkopolitiken. På klen grund har några bestämt sig för hur det är, agerar utifrån denna föreställning och sorterar bort alla fakta som inte stämmer med föreställningen. De agerar vänligt, till synes, för att nå ett nödvändigt resultat. Och folk får inte förrän långt senare se och inse hur det egentligen var. 18 år eller längre tid.

Den här sortens fula filurer hanterar medmänniskor illa. De ger sig på de svaga, får korn på något som går att utnyttja, inte minst när de kan agera inför media. Och journalisterna? Inte förrän 18 år senare gör Dan Josefsson en insats, tipsad av en kritiskt skolad docent, Rickard L Sjöberg. Ett reportage om hur s k förtroendevalda ägnar sig åt organiserat prästhat när de får korn på någon som inte omfattar de två nutida grunddogmerna i Svenska kyrkan, inte spelar med, skulle bli förödande bortom det allmänna talet om "konflikter" i församlingarna. Ingen vågar ta i grundfrågorna, att vi verkligen tror olika. Det betyder i klartext att somliga tror vad Kyrkan tror och vad en hoper andra tror, det vete bokstavligen Fan. De som tror vad Kyrkan tror hämtar i församlingens gemensamma gudstjänst näring för sin tro. Det behöver uppenbarligen de andra inte göra - och på sitt sätt är det självklart. Biskoparna ser självfallet hur det är. Eller bländas de av festen när de kommer ut i pastorat/församlingar?

Min koppling mellan Arvika och det kyrkliga kanske omedvetet styrs av prosten Harald Halléns, S, verksamhet å orten, han som är konstruktören av patetisk civilreligion i det som uppfattas vara folkkyrka. Annars  är det helt enkelt så att jag har ögon känsliga för offer, pojkar i polisförhör och andra lika. Jag vet att system som gör människor illa inte i alla sammanhang styrs av illvilliga, det blir fel ändå. Men det är de välvilliga, de som anar att det här ska man inte lägga sig i för det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur, som blir de riktigt farliga.




28 kommentarer:

  1. Lysande analys!

    SvaraRadera
  2. Man kan inte undvika att tänka på Luk. 11:52: "Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat."

    Något annorlunda, mer med anknytning till det kyrkliga, i Matt. 23:13: "Ve er, skriftlärda och fariseer, era hycklare! Ni stänger himmelriket för människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att komma in."

    SvaraRadera
  3. Jag är inte särskilt känslig. Rätt hårdhudad skulle en del säga. Konstaterar ofta att jag kanske blir alldeles för lite förvånad när människor gör varandra illa.
    Men förhören med dessa små grabbar gjort rent fysiskt ont att se.
    På samma sätt gör det ont att lära hur en del behandlas i SvK.
    Tackar alltså för din sammankoppling.
    Eva H

    SvaraRadera
  4. Förtroendevalda fula filurer? Slutsatsen är enastående och lysande, nickar kommentatorer.

    -Men jag och andra förtroendevalda nickar inte bifall; analysen av dem - nu betonar jag det igen! - som på bred förtroendemannabasis bär upp vår kyrka är faktiskt varken enastående eller, ännu mindre, lysande.

    Den är faktiskt bara anklagande och enkel. Vilka förtroendevalda "ger sig på de svaga"? Bevis efterlyses. Vilka är då "de svaga"?

    Vad vi ser i bloggarens aktuella text är ett påstående rakt ut i luften: att förtroendevalda "hanterar medmänniskor illa". Ett obegripligt angrepp på kyrkans stora förtroendevalda kollektiv, dess - som jag brukar inskärpa - ryggrad.

    Alltså detta i fullständig klartext:
    -Jag bestrider påståendet, anklagelsen! Den som levererar sådant måste kunna styrka och bevisa anklagelsen!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du lever inte i den svenskkyrkliga verkligheten. Det började med kättarjakt MIT kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* men nu drabbas de kvinnliga prästerna också. Dokumentation finns och dokumentation kommer.

      Radera
    2. Jag är uppväxt i ett geografiskt bälte där s k högkyrkliga präster och tillika kv*nn*pr*stm*tst*nd *re var de fula filurerna.
      Till präster i Svenska Kyrkan är män OCH kvinnor kallade. De som inte accepterar det har möjlighet att s s s bilda eget. Vore inte Frimodig Kyrka ett passande namn
      undrar
      Ludvig på Hälleberget

      Radera
    3. Alphadeltagaren18 maj 2017 20:13

      Är det kyrkan (den s k jordiske huvudmannen) som kallar? Är det inte Gud? Organisationer kallar väl sällan? Vem brottas med starka dragningar åt t ex kommuner eller landsting?

      Radera
    4. Bengt Olof har ju tidigare deklarerat att alla utköp av kyrkoherdar har haft en orsak. Det skulle ju vara helt otänkbart att någon förtroendevald skulle behandlat någon illa vid ett utköp.
      Ungefär lika osannolikt som att någon annan än två bröder 5 & 7 år gamla skulle mördat Kevin 4.
      Men det förra finns det betydligt fler belägg för, trots avsaknad av videoförhör.

      Radera
    5. Gud kallar människor att vara präster.
      Gud kallar både Alpha-och omegadeltagare att delta på denna blogg.
      Dag Sandahl är kallad att ta ett speciellt ansvar för denna blogg.
      Och vad anbelangar allas våra inlägg är det Gud som är den förlåtande och upprättande...
      Ludde

      Radera
    6. Ludde - HUR kan Du veta något om vem Gud kallar?/Paul

      Radera
    7. -Folkkyrkan finns i den kyrkliga verkligheten!

      Jo, är det någon som lever i verkligheten, så är det folkkyrkans företrädare. Med all respekt för bloggaren och högkyrklighetens övriga potentater, hävdar jag att deras kyrkosyn (om kravet på att kvinnor skall stoppas från att bli präster) inte har förankring i folkets verklighet. Detta vet bloggaren men låtsas inte om det i sin semantik. En kyrka måste ha en bred förankring, verka hos och bland folket och aldrig bli ett slags klubb för inbördes beundran, om man skall uttrycka saken tillspetsat.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  5. Varför inte torsdagspassionen?

    -Bloggaren envisas med att kalla Kyrkans Tidning för torsdagsdepressionen.

    Jag föreslår att vi i stället kallar den informativa tidningen för torsdagspassionen!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig Walldin18 maj 2017 16:46

      Eftersom jag är förtroendevald får jag nämnda alster mig tillhanda.
      Vill man ha igång adrenalinet på torsdagsmorgnarna,så fungerar tidningen utmärkt!
      "Passion" för vad?

      Radera
    2. Mums Filibaba, läs i dagens KT vilka som ska leda LVF. Leda varthän?

      Jag tycker Bengt Olof borde ställa sig till förfogande vid nästa biskopsval, det behövs någon som värnar om den Svenska Folkkyrkan som den var och förbliver men kanske inte ÄR just nu. Varför är folk så negativa?
      +Bengt Olof för biskop! Kunde Manfred, kan Dike!

      Radera
    3. Bunker, bunker, bunker!
      Antony

      Radera
    4. Enligt Wikipedia: "Inom kristendomen syftar passion på Jesu lidande under långfredagen."
      Så BOD, blanda inte in det ordet, och gör inga fler försök att vara rolig med det ordet. Tack.
      En annan i Halland

      Radera
    5. Aaaah... Du tänker lite så. Tvärtom, liksom. Hahahaha! Du är för härlig Bengt Olof Dike!

      /En i den ironiska generationen

      Radera
  6. Bäste dr Sandahl jag lyfter påmhatten för en mycket bra analys!
    Antony

    SvaraRadera
  7. Christer, präst18 maj 2017 20:00

    BOD - m fl! Torsdagsdepressionen har KT kallats så länge jag varit med. Men min viktiga fråga till Dig BOD är: Kan man rösta om Guds vilja? Man tar ett dogma, oavsett vilket, kvinnliga präster, aborter, vigsel av samkönade, flum vad gäller nattvarden (alkoholfritt vin och glutenfria oblater) eller vad det vara må, lägger dessa frågor i en röst-urna - och de som fått flest röster "vinner"...? Tycker det låter lite konstigt. Och inte särdeles bibliskt. Men BOD med doakör, räta gärna ut alla dessa frågetecken här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Christer,

      -Vem har röstat om Guds vilja - eller föreslagit en sådan omröstning? Jag känner ingen.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Kyrkomötet, käre BOD. Kyrkomötet.

      Radera
    3. Elisabeth,

      -När, var hur - vilket beslut?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. BOD,
      för att ta två enkla exempel, som andra redan upplyst dig om: prästvigning av kvinnor samt samkönade äktenskap.

      Radera
  8. Kanske blir till slut godheten farligare för samhälle och människor än ondskan? /smun

    SvaraRadera
  9. Torsdagspassionen - i analogi med Matteuspassionen eller Johannespassionen alltså (om den s.k. långfredagspassionen)? Låter smärtsammare än depressionen, men OK.

    Eller är namnförslaget lika kyrkligt tondövt som namnet på nomineringsgruppen Borgerligt alternativ? (Ska Frimodig Kyrka gå fram som det kyrkliga alternativet till BA, månne?)

    SvaraRadera
  10. 'Torsdagspassionen' är kanske ett bra uttryck. Matteus- och Johannespassionerna redogör för hur Jesus tillfångatas och döms av dem som makten haver (religiöst och politiskt) och till slut dör. Kyrkans tidning skildrar, lite motvilligt, hur motsvarande händer med Svenska kyrkan.

    SvaraRadera
  11. Torsdagspassionen = torsdagslidandet. Tja, varför inte, även om Andreas Holmberg har rätt i att det låter mera smärtsamt än en depression. Men där ser man att även Dike hittar ett korn ibland.

    SvaraRadera