Ful filur

Dokumentären om mordet på Kevin i Arvika, som visades med sista avsnitt i går kväll i Svt, var omskakande. Redaktören Dan Josefsson kallades Rolf Sandberg, förundersökningsledaren, "ful filur". Han har lagt mycket till rätta för att få en "lösning" på fallet. Turerna blir mycket underliga och förundersökningsledaren med utredare uppenbart alltmer frustrerade. Bakom anas en enda person, en expert, numera professorn Sven-Å Christiansson, auktoritet i Quick-fallet också. Han arbear för att väcka minnen till liv, precis som i Quickfallet. Om hans metod i fallen Quick och Kevin lett till felaktiga dom/beslut motiverar detta fortsatt granskning av fall där professors auktoritet spelat in. I vetenskapliga sammanhang är dogmatism inget okänt. Den modell som en gång valts, håller forskaren fast vid i det längsta. Men alla modeller måste omprövas, ifrågasättas. Därför talar vi om transparens, genomskinlighet. Vi måste veta hur en undersökning gått till för att kunna bedöma dess resultat. Hur vetenskaplig har Christianssons forskning varit? Ska Thomas Kuhn kallas in för att berätta om vetenskaplighetens revolutionära struktur kanske det inte blir så roligt för professor Christiansson.

Jag uppfattar att vi vet hur polisarbetet bedrivits nu genom den dokumentation vi fått i tre avsnitt.
Poliserna, som var så snälla mot pojkarna, drev dem allt längre in i förvirring/utmattning. Just "snällheten" fick mig att må illa. Efterhand manipulerades pojkarna. Syftet var gott; fallet skulle lösas och var pojkarna skyldiga (som de förstås var!) var det väl bäst att den saken slogs fast. Men den saken slogs inte fast och uppgifterna att pojkarna alls inte befunnit sig på platsen tycktes försvinna. Den yngste pojkens (5 år) berättelse om hur Kevin dött (kniv i magen) hade alls inget med dödsorsaken strypning att göra, det fanns ingen kniv i magen! Dessutom skulle pojken ha burits i i oländig terräng och det skulle, sa polisens tekniker, gett skador på Kevins kropp. Sådana skador fanns inte. I går stod det också klart att det var polisen som berättat för pojkarna om skador på Kevins hals, inte pojkarna själva. Men utåt sades att pojkarna talat om skador på Kevin som bara förövare och polis känt till. Jo, pojkarna kände till för polisen hade brättat, ritat och berättat! Ofattbart, bara ofattbart. Omständighet på omständighet talar emot slutresultatet, men omständigheterna spelar ingen roll. När pappan, medicinerad under psykvård, en natt två månader efter mordet skriver och ritar, uppfattas detta (!) som ett erkännande av faktiska förhållanden. I polisbubblan blir ingenting riktigt klokt.

Jag ser problemet: Alla vill göra gott. Men behöver inte vara lutheran för att fatta att det bara kan gå illa då. När godheten spinner loss, behövs därför de kritiska, de som förmår ställa kritiska och belysande frågor. Ifrågasätta godheten, helt enkelt. I ekonomiska termer: Systemkritiker är guld värda. I existentiella termer: Livsviktiga. Annars blir det som för en hel familj som i 18 år levt under en dom som alls inte var en dom utan en följd av misslyckat polisarbete. Förfärande. Alldeles förfärande. Men inte utan paralleller.

Fula filurer som bestämmer sig för hur tillvaron är, ofta i eget intresse, och som dömer ut människor för något de all i sin mänskliga skröplighet dock icke är, ser vi i det kyrkliga också. Det beror på att det finns människor i det kyrkliga och ju färre de är, desto värre blir de. Nu ska Svenska kyrkan fungera som välfärdsproducent, skriver Lisbeth Gustafsson i Torsdagsdepressionens ledare.  "Berättelsen om Svenska kyrkan som en av de största välfärdsproducenterna i det civila samhället", var uttrycket. De flesta fattar inte allvaret. De blir stolta och glada, diakonerna mest. De lockas också "med tydligare mandat och ledningsansvar för diakoner". Lotta Engel, du som skrev den förödande avhandlingen om diakoni i verklighet och inte bara i fantasivärlden, var är du? Släpp loss dessa godhetsambassadörer och se förödelsen komma. Den verkliga skillnaden går mellan oss som ser ett gudsfolk och de andra som ser aktörerna/producenterna. Folk mot system. Den skillnaden fattar nog inte Lisbeth Gustafsson, journalist. Hon är nämligen god.

Fromma fantasier är också fantasier. Liksom de andra, de fantasier som förstör människors liv. Det är kyrkopolitiska fantasier om den egna förträffligheten och uschligheten hos de andra. Men tycker inte jag att det finns uschliga kyrkopolitiker? Jo det tycker jag. Empiriskt. Och det kunde vara ointressant om jag varit ensam att tycka så, men mönstret är klart och när socialdemokraterna är stora aktörer i det kyrkliga och går fram med arbetsmiljön som valargument, är begreppet "fula filurer" användbart. Det är just socialdemokrater som på många ställen har ansvar för att personalen far illa. Ska det inte sägas? Och vad ska S göra åt det? (S)täda hemma först? Om vi inte ska tala om centerpartisterna, i stort inte bättre. Men förstå dem. Kanske ser de ett system rasa samman och måste rensa bort de olämpliga då för systemfel får det inte vara. Det måste vara fel på personalen, enkannerligen fel präster.

Jag ser alltså samma problem i polisförhören som i kyrkopolitiken. På klen grund har några bestämt sig för hur det är, agerar utifrån denna föreställning och sorterar bort alla fakta som inte stämmer med föreställningen. De agerar vänligt, till synes, för att nå ett nödvändigt resultat. Och folk får inte förrän långt senare se och inse hur det egentligen var. 18 år eller längre tid.

Den här sortens fula filurer hanterar medmänniskor illa. De ger sig på de svaga, får korn på något som går att utnyttja, inte minst när de kan agera inför media. Och journalisterna? Inte förrän 18 år senare gör Dan Josefsson en insats, tipsad av en kritiskt skolad docent, Rickard L Sjöberg. Ett reportage om hur s k förtroendevalda ägnar sig åt organiserat prästhat när de får korn på någon som inte omfattar de två nutida grunddogmerna i Svenska kyrkan, inte spelar med, skulle bli förödande bortom det allmänna talet om "konflikter" i församlingarna. Ingen vågar ta i grundfrågorna, att vi verkligen tror olika. Det betyder i klartext att somliga tror vad Kyrkan tror och vad en hoper andra tror, det vete bokstavligen Fan. De som tror vad Kyrkan tror hämtar i församlingens gemensamma gudstjänst näring för sin tro. Det behöver uppenbarligen de andra inte göra - och på sitt sätt är det självklart. Biskoparna ser självfallet hur det är. Eller bländas de av festen när de kommer ut i pastorat/församlingar?

Min koppling mellan Arvika och det kyrkliga kanske omedvetet styrs av prosten Harald Halléns, S, verksamhet å orten, han som är konstruktören av patetisk civilreligion i det som uppfattas vara folkkyrka. Annars  är det helt enkelt så att jag har ögon känsliga för offer, pojkar i polisförhör och andra lika. Jag vet att system som gör människor illa inte i alla sammanhang styrs av illvilliga, det blir fel ändå. Men det är de välvilliga, de som anar att det här ska man inte lägga sig i för det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur, som blir de riktigt farliga.