Under radarn

Det har kommit en ny underhållningsthriller i Jack Reacher-serien av Lee Child, Under radarn. Ni som inte följer Jack Reacher behöver bara ha klart för er att han är avhoppad och dekorerad major i marinkåren, har ingen plats där han kan vila sitt huvud (självvalt), reser med lätt bagage (inget alls) så när kläderna är smutsiga, köper han nya. Hur han gör med armsvett och kalsonger, får läsarna ingen klar bild av, men framgång med det motsatta könet har han då och då. Det betyder: i varje bok. Jag uppfattar att alla som hamnar i säng med majoren har "hinntunna trosor", inte rejäla bomullsbyxor, alltså.

Ny och ny underhållningsthriller, men året är 1996 och Reacher är då fortfarande kvar i armén. Nu ska Reacher tillsammans med en FBI-agent och en CIA-analytiker in under radarn för att ta reda på  vad det är någon försöker sälja till Mellanöstern. Hela världens säkerhet står på spel. Hotet kommer från en man som tagit sig in under radarn. Hans egenintresse gör att han blir helt likgiltig för konsekvenserna för andra av sina val. Osynlig ska han genomföra sin agenda.

Två gånger förra veckan fick jag alltså ägna mig åt det som ska ske under radarn. Bertil Murray hade nämligen inte läst boken men väl ett uttalande av Olle Burell. Valrörelsen skulle bedrivas under radarn så inte folk skulle fatta vad som pågick. Inga valdebatter utan insmyg. Då finns det skäl för välidgt många i den öppna demokratiska folkkyrkan att fundera över det stora politiska partiet som agerar så i kyrkovalet. Vad är detta?

Samtidigt finns det många, många präster som ger socialdemokrater i kyrkoråd sitt erkännande. Här är dugligt folk. När Åke Svensson valdes till kyrkorådets ordförande i Två Systrars församling, protesterade han. S hade gjort ett sämre val och därför skulle han avgå. Det tyckte inte vi andra. Han var en bra ordförande. Åke satt kvar. Denna lilla interiör säger allt om en kyrklig socialdemokrat, vars kompetens tas tillvara för församlingens bästa. Men är dessa sossar på avskrivning? Smyger sig nya in under radarn?

Poängen med att något sker under radarn är att vi inte ska fatta. KAB 44 hade understöd av av trr och ksrr, tornradar och kustspaningsradar. Det var livsviktigt att se vad en eventuell fiende höll på med. Det är nämligen fiender som vill in under radarn. Den som bor i Blekinge borde meditera över möjligheten att något vill in under radarn och sedan proklamera sig ha kommit som en vän för att under en tid skydda Sverige mot främmande makt. Det är den sortens budskap talesmän för ockupanterna sänder via de radio- televisionskanaler de bemäktigat sig. Några samarbetspersoner och dolda agenter i landet har de också skaffat sig. Alla förmår inte genomskåda den verklighet som döljs bakom fagra ord, landet är ockuperat och friheten går förlorad.

Har det kyrkopolitiska livet förfallit hit, krävs det troende folkets sensorium för att avslöja vilka som är att lita på och vad som alls inte handlar om Jesus, för det är inte Han som är ärendet eller lidelsen. Och inte så få sossar borde öppet förklara, att de inte vill bedriva valrörelse under radarn. Ska Burell identifieras och läggs ut på plotten i stridsledningscentralen? Och är det anständiga socialdemokrater som nu behöver skynda fram och säga något annat?

I största allmänhet är jag av den meningen att partierna ska ur det kyrkliga beslutssystemet. De vill sannolikt, givet vad vi fått höra, alla flyga in under radarn och väl på plats ockupera utrymmet för sin egen agenda.

På väg hem från högmässan i Rydaholm avnjöt jag en del av radiogudstjänsten. Det var en orgie i det neurotiska. Lagförkunnelse. Jesus var med, men inte som Herren. Vi tog honom i hand och han var en uteliggare eller en främling i största synnerhet, men han var alltså inte Herren. Pastorn bad. Han sa att "vi ber" där e-et blev ett säreget betonat e, "tvåstavat e" om ni förstår hur jag menar. Det lät något. Fint och fromt, menar jag. Det är när jag hör allt detta, jag förståt att jag antingen är en dålig kristen eller en god kyrkokristen. Men jag beundrar dessa gudstjänstgörare för att de står ut. Jag gör det inte. Det ungefär lika illa som vanligt, har man druckit av det goda vinet, vill man ogärna ha det sämre.

Så blev det eftermiddag. Efter förkylningsveckan måste gräs nödtvunget klippas. Annars hade jag fått lägga in om EU-bidrag för att hävda ängsmark. Det var då jag fick beskedet att förre kontraktsprosten Lars Ekblad oväntat avlidit. Han var min omtänksamme vän. Inte förrän demensen slår till, kommer jag att glömma honom. Hans styrka? Folk skulle säga att han var en utmärkt fotograf och det är sant. Han såg motiv men än mer. Han hörde till dem som såg och insåg.
R.I.P.