tisdag 30 maj 2017

Insikter

Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, men idag hjälper Herren. Det gjorde Herren i går också, när min forskning styrde ut i intet. Det blir så ibland. En lös trådända med några frågor som pockar på svar och vips är man rätt långt borta.

Jag ägnade mig åt att söka ett par sammanhang. Lite grepp om dem fick jag. Begrepp, alltså. Men här och var gick jag vilse. Vad var det egentligen för fel på min uppsats till Smålands Författarsällskap, den refus, som ledde till att jag lämnade sällskapet. Men det gjorde också ordföranden Gunnar E Sandgren. Nu var det nog inte riktigt som dom fått för sig, att jag var för polemisk och att artikeln inte skulle passa i en bok i Elin Wägners anda. De var för dåligt pålästa och alltför fördomsfulla, de där fina i styrelsen. I Smålandsposten den 31 maj 2005, Enigt beslut stoppa Sandahl,  förklarar Thage G. Peterson, "tidigare talman och statsråd" anger han tydligt, att han inte på något sätt lagt sig i sällskapets bokutgivning. Tidningen stod på sig i sitt svar: Petersons inlägg bekräftade att Peterson, tidigare talman och statsråd, vägrade medverka om den kontroversielle prästen skulle vara med.

Vad uppfattade Peterson, tidigare talman och statsråd, att jag åstadkommit? "Prosten Dag Sandahls bidrag var ett sedvanligt påhopp på kvinnliga präster", för det hade framlidne författaren Ingvar Parmestål berättat när han, Parmestål, fått kalla fötter. Då fick jag gå till artikeln, den publicerade jag i boken Den stora berättelsen, Församlingsförlaget 2005. Anklagelsen är faktiskt inte sann. Jag tror att jag faktiskt fullgjorde vad jag borde och skrev den artikel som beställts. Hur var det i det kyrkliga nu efter Tusen år i Småland. Det fick läsekretsen veta. Men bara den som läste min bok, inte den som läste den bok Smålands Författarsällskap totat ihop. När jag numera ser någon presentera sig som medlem av sällskapet, undrar jag vad det är för fel på honom eller henne. Något är det. Märkligt nog informerades jag aldrig om att det var diskussion om mitt bidrag. Vad hette de där i sällskapet? Ingvar Parmestål med rötter i Moheda och så Yvonne Teiffel, kulturell i Jönköping. Ja, ack ja.

Konstigt med bildmakarna. "Sedvanmligt påhopp på kvinnliga präster". Visa mig tre eller fem eller tio exempel på sådana sedvanliga påhopp. Är det inte ett beslut och det som föregått och följt på det beslutet jag diskuterat återkommande? Varför ska det bli till sedvanliga påhopp på kvinnliga präster? Det går naturligtvis att förstå, men då tittar man in i själva stupiditetens hjärta. Vem vill egentligen det?

Jag hittade en del annat. Inte bara det där med att S år 2005 skulle sätta stopp för kv*nn*pr*stm*st*nd*et under slagordet "Älska varandra!" Det var lustigt redan då. Men detta var programpunkten. Har partiet levererat? Vad ska partiet leverera? Och varför? Det är inte den ointressanta frågan. Ställ den nu!

I mitt letande hittade jag också en ledare i SPT nr 49/1977. Partipolitiken i kyrkan. Det är en sån där text, en av flera under flera decennier, som somliga påstår inte finns. Då var det Pastoratsförbundets kongress som partipolitiserats, den partipolitisering som 1några år senare (men inte 1979!) fördes in i Kyrkomötet. SPT fick till det:

"Kyrkan bygger ytterst sin existens på något, som är oåtkomligt för mänskliga beslut, mänskligt tyckande och mänskliga åtgärder, nämligen en uppenbarelse, ett gudomligt ingripande i vår tillvaro. Beslut i kyrkans angelägenheter måste i flertalet fall fattas utifrån andra bedömningsnormer än dem som tillhandahålls av partiprogram och partikanslier. Folksuveränitetens princip är lika självklar i samhället som främmande i kyrkan. Det betraktelsesättet är naturligt för var och en som vet att kyrkan inte är en kommunal inrättning eller en förening av likasinnade utan ett Guds folk och ett redskap för Gud själv." ( s 919-920)

SPT menar att det är en komplicerad fråga hur Kyrkan ska styras, men den partipolitiska styrningen hör till de sämre. Det "borde ändå kunna erkännas." Året var, som sagt, 1977.

Hade ni bort på norra Öland hade ni behagfullt kunnat sätta er i församlingshemmet och läsa gamla årgångar av SPT och därmed blivit lite lärdare. Nu får ni försöka komma på vilka präster eller diakonissor (dom kallades så...) som har en uppsättning på vinden. SPT ger nyttiga insikter för den som år 2017 vill ställa basala frågor.

Själv ska jag till Stiftsfullmäktige en stund denna tisdag. Men jag forskade och skrev tidigare i morse, tro inget annat.


13 kommentarer:

  1. Det som slår mig är hur den kyrkliga debatten bara alltför mycket påminner om den politiska.

    Om någon iakttagit något som strider mot konsensus/rådande värdegrund och ovisligen torgför detta, riktas en flod av avståndstaganden, marginalisering, halmgubbebrännande, samfällda fyrop och misstänkliggöranden mot denne. I täten går etablissemang och media. Skam och åter skam över den som dristat sig att antyda att kejsaren går med gumpen bar. Man behöver inte ha läst på. Det räcker att man kan ana att den oförvägne inte riktigt bryr sig om eller vet hur psalmerna för tillfället skall gå.

    Om det sedan visar sig att den profetiske visselblåsaren hade rätt, får han ingen cred. Ett tankebrott förblir ett tankebrott, även om befälet sedan ändrar kurs. Lojalitet med dagens ledning är vad som premieras. Inte sanning. Så var det visst redan på Gamla Testamentets tid?

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  2. Det som ännu 2017 dansar sin sedvanliga parningsdans kring bländverket kvinnliga prästinnor får nog mera ut av ett besök på Ullared. Ärligt talat. Marcus

    SvaraRadera
  3. En mild röst i ordningen!

    -Jag har vid flera tillfällen erinrat om de politiska partiernas närvaro under decennier utan någon proteststorm av det slag som nu förekommer, Bloggaren har haft en annan uppfattning och nämner nu en mild kommentar från 1977 rörande en kyrklig "sidoorganisation". Den säger inget om själva beslutsordningen i kyrkan och hur den bör vara och är samtidigt en enstaka yttring. DS vet att det, mig veterligt, förekom uppslagna tidningsdebatter om kyrkans styrning, protester från kyrkliga beslutsorgan eller aktioner av något slag i den riktning, som han tidigare har påstått. Ta exempelvis 1950-talet! Nomineringsprocesserna ägde rum i tysthet, samlingslistorna var legio, allt frid och fröjd. Högkyrkligheten, som då hade verkligt inflytande, satt stilla och lugnt i båten.

    Så visst är det märkligt att en tidigare av alla accepterad nomineringsordning och partipolitisk m edverkan nu väcker ont blod.
    Var fanns kritikerna tidigare? Såvitt jag förstår var några av denna bloggens lojala röster med redan då (kanske som präster. Men medan de nu systematiskt vädrar sitt missnöje med ordningen, var de då tysta som smygande möss, skötte sina uppdrag och naturligtvis nöjda med att kvinnor inte var präster.

    Konsekvens, mitt herrskap, är svårt ibland!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. I det 1950-tal Dike nu talar om valdes kyrkomötet indirekt och stiftsorganisationen var ett domkapitel. Kyrkans lära fastställdes inte av politiska partier. En annan ordning växte fram. Denna har beskrivits i någon/några doktorsavhandlingar. Kritiken i SPT 1977 är dock inte någon enstaka. Den hördes också från ärkebiskopen Brilioth. Och när Nancy Eriksson satt i Kyrkomötet, skrevs en ledare i Vår Kyrka om detta märkliga att en ateist/agnostiker skulle sitta där. Kritiken hade det inte svårt med att vara konsekvent. Gå till läggen!

      Radera
    2. Bo Giertz skrev boken Kristi kyrka redan 1939. Där finns det barningar för att kyrkan ska ta efter det sekulära.
      Om man anser att alla kritiska röster var för sig är "enstaka", så glömmer man det faktum att väldigt många "enstaka" blir en stor mängd.

      Radera
    3. Herr Dike proklamerar åter igen att han absolut ingenting har förstått av sin samtids diskussion om sv"k". Han har för länge sedan fastnat i avlatsarvodets och gäspandets förtappade parasiteri. Ett nära livslångt diande av den övergödda och dästa statskyrkosuggan betyder att här är det det unkna statskyrkomuséets oomkullrunkeliga princip som gäller. /John

      Radera
    4. Så lite värd!

      -Johns analys tillfredsställer möjligen hans egen självförhärligande och -upphöjda person men är i seriositet mindre värd än sanningshalten i den röd- och lösnäste clownens pajaskonster i cirkusmanegen!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Tack herr Dike! Den var kul!

      Herr Dike borde dock förkovra sig mer i skrivandet. Det viktigaste är att från början ha bestämt sig för vad som ska vara fokus i det man vill utrycka. När jag skriver om herr Dike är det alltid baserat på något aktuellt herr Dike har uttryckt. På grundval av det bygger man sedan upp resonemanget. Tekniken kallas att kommentera.

      Ett knep jag gärna använder vid anföranden och föredrag är att försöka få skrattarna på sin sida. Något roligt eller tankeväckande i början gör inte bara att man blir betraktad som en sympatisk person, det lättar även upp stämningen och har framförallt den goda effekten att åhörarna spetsar öronen lite extra för det som ska komma.

      I herr Dikes försök ovan staplas uttrycken oordnat efter varandra som i en omotiverad affekt utan att några resultat uppnås. Det är samma teknik som en förgrämd gammal högerpolitiker som ingen längre lyssnar på brukar använda. Trots att en viss röd tråd kan skönjas mot slutet stannar det hela på nivån för ett hyfsat men dock amatörmässigt bröllopsrim.

      Det är emellertid aldrig för sent att förkovra sig. Studieförbund som ABF och andra har kurser i konsten att göra sig förstådd. Sådana borde finnas även i Mörrum med omnejd, se efter i gula sidorna. Se gärna även vidare på undertecknads texter om hur man kan gå tillväga.

      Herr Dikes ständige läsare och förtrogne
      John

      Radera
    6. Passa då på, anonyme signatur John, att förkovra Dig!

      -Förkovran i stil och ordval, förkovran i att argumentera i sak i akt och mening att fjärma sig från personangreppen och förkovran i att uppträda rumsrent på scen och i salonger!

      Jag rekommenderar gamla böcker i hyfs och hut, dvs i elementärt uppträdande. Dina självförhärligande texter kan i denna nödvändiga förkovran med fördel användas som avskräckande exempel.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Denna gång i passande efterhand:

      Den hedrande utmärkelsen "Månadens elakaste" utdelas än en gång till den talangfulle John. Nu med rött sidenband vackert rosettknutet runt Whiskasburken. Och gissa vem som tjänstvilligt både håller med burk, sidenband och dessutom knyter bandet med sedvanligt leende?

      (Måns känner sig hopplöst talanglös och sitter och deppar mol allena på Slottsbacken)

      Bill, kommunikatör hos EKM

      Radera
  4. BloggarDag,

    -Men varje kyrkofullmäktigeval föregicks av de politiska partiernas nomineringar och överenskommelser. Andra listalternativ saknades i stort. Förtroendevalda klagade inte. Det du hänvisar till är, som jag skrev, enstaka (präst)klagomål, som inte fick bred uppföljning.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och snart är det Kiviks marknad. Marcus

      Radera
    2. Skynda Dig dit då, Marcus!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera