Skandalomsusad präst

Det var i GT, som inte betyder vad GT brukar betyda i våra sammanhang utan Göteborgstidningen, jag såg nyheten om den skandalomsusade prästen. Var det fylla eller sex? Droger, kanske? Bilkörning? Utsatta medarbetare? Konfirmander? Var han pedofil? Och vem var det, när han var skndalomsusad? Det brukar ju vara tyst lom förövarna. Präster som dömts till fängelse eller tvingats avgå får inte sina namn i tidningen förrän dom i laga ordning fallit och ofta inte ens då. GT stod i detta fall till tjänst med bild och namn. Den skandalomsusade var Peter Artman. Men skandalen då?

Hade han kört Vasaloppet dopad? Ånä, det gavs klart besked. Han var skandalomsusad för han hade varit i Uppdrag Granskning.  Nu påminns folk om hur de minns att det var och någon (anonym) talar om sin upprördhet över att detta inte är min kyrka längre, nämligen om Artman får bli präst i Lysekil. "De åsikter han framför där är mycket skärmade:" Det står "skärmade" i tidningen men kan betyda skrämmande inser jag mot bakgrund av en omfattande själavårdserfarenhet. Nå, det skärmade är inget dumt ord. Avskärmat från verkligheten för riktigt hur det var med Uppdrag Granskning hade flesta glömt. Det var programmet om bögbotarna där inte en enda präst trädde fram just som bögbotare. Men Peter Artman svarade på frågor av den fejkade bögen, för allt var en mycket förenklad Walraff-uppsättning, och nog tänker sig Artman fortfarande att det finns en mening med att be när man har problem. Hade den fejkade bögen varit en fejkad Volkswagen 1300-ägare och kommit till Artman och redovisat problemet med frågan om pastor kunde be för situationen, hade Artman sagt att det kunde han göra, men om jag känner Peter Artman rätt, hade han sagt att det brukar vara förgasarfel (eller så). Men bön använder en kristen människa sig av i olika situationer och med viss entusiasm för de kristna ber i Jesu namn och det betyder att det är helt ok att en del böner inte besvaras med ja omedelbart. Bön är att lita på Jesus och be för sig och de problem vi står inför.

Ingmar Ström talade om "varje litet journalistfrö" som hade bestämd mening om Kyrkans ämbete. Året var 1948. Tro mig, det kommer ständigt nya journalistfrön. Men tyck inte illa om dem. Tidningar ska säljas. Det får man ha förståelse för. Men det finns gånger när också en erfaren prostituerad skäms å journalisters vägnar. Läsekretsen kan förstås också ha synpunkter på om den uppfattar sig bli lurad eller om deras tidning används som instrument i en tillsättningsprocess, där allt sköts efter regelboken men utfallet gått personen emot. Transparens är inget oviktigt.

Om en medarbetare i ett börsnoterat och välrenommerat företag hängts ut som "skandalomsusad medarbetare" i en aftontidning, vad hade hänt då? Är det scoutaktigt att tro att kommunikationsfolket sett till att uppenbart illasinnat ryktessmideri fått ett slut? Kunde man tänkt sig att företagsledningen sett till att bilden av medarbetaren skulle vara en annan eftersom skandalomsusningen kunde ge effekter på företaget? Jag antar tills vidare detta. Då undrar jag också vad Svenska kyrkans kommunikationshorder nu gjort. Jag antar att svaret är "ingenting". Inte eens an kompetent analys av hur GT-artiklen skrivits ihop - Peter Artmans namn är det enda som nämns, inte kyrkoherdens i Lysekil och inte den i församlingen delaktiga men upprörda person journalisten talat med. Själva tipsaren, iscensättare, får vi tro. Får vi tro? Vi lever i ett på papperet fritt land. Kommunikatörerna kunde kanske också påmint om hur Uppdrag Granskning gjort sitt reportage, det om bögbotarna utan att få fram en enda bögbotare i hela Svenska kyrkan. Så vad har vi kommunikatörer till? Nöjer de sig med att skriva vackra texter och lägga ut på twitter? Vackra texter? Ja, eller pekoral om ni har normala poetiska anspråk. Kommunikatör Alfred Vesterlund slår till. Så det kanske är lika bra att Svenska kyrkan inte förmår kommunicera när en enskild präst stämplas som skandalomsusad och därmed -! - skandaliseras.

Nu tänker jag äta frukost för att lugna nerverna.