Sista gudstjänsten

Låt oss strunta i Eurovisionsprojektet att tävla i låtar, inte ställa frågan om rätt låt vann utan i stället konkretisera talet om den döende kyrkan. Dödsögonblicket tycks ogripbart, det ligger i en okänd framtid. Det kan vi egentligen inte tala om och därför måste vi med Wittgenstein tiga. Eller måste vi?

Ormesberga kyrka är en kyrka på landsbygden. Det var länge sedan det bodde 220 i socknen, det brukar vara ungefär 180-200 invånare sett över tid. Födslar och dödslar och lite inflyttning. Det finns ett Ordenshus, som fungerar som sockenstuga. Den gamla skolan, som Svenska kyrkan hade hand om sedan den slagit igen, är såld till en förträfflig privatperson. Det fanns affär och lokal post (Edvin hette brevbäraren. "Edvin Post" sålunda) när jag var barn. I skolan fanns skolkantorn, Stig Andersson. Jag vet mycket. Lantegendomen ligger i Ormesberga. Anfäder och anmödrar på kyrkogården.

När jag efter år 2000 bodde där, firade jag högmässa i Ormesberga och Ör om jag inte var någon annanstans. Lyx är att inte ha långt till en kyrka där man känner sig hemma. Det hände en söndag att jag i Ormesberga var den enda kyrkobesökaren. I Ör var vi fler, en Trettondedag kom förutom betjäningen tre herrar, jag yngst. Men vi kunde vara tio personer också, innan Hultgrens flyttade till pensionärsboende i Växjö och innan några andra passat på att dö. Bengt var oftast i Ormesberga kyrka. Han hade varit lantbrukare, kyrkorådsordförande och kyrkvärd. I sammanhang som handlade om hembygden var och är han självskriven.

De kyrkliga hade varit ansenligt många i Berg-Ormesberga, ett pastorat som bröts upp 1962. Då fattar ni att det susar lite historiskt. I Berg fanns prosten Ekedahl, Elin Wägners morbror och till Berg flyttade Elin och bodde på Lilla Björka. Fromheten var gammalkyrklig på det kronobergska sättet, en fromhet lika vänlig som vanlig. Utan åthävor bortsett från detta att mannen höll hatten för ansiktet när han i kyrkbänken framåtlutad bad innan gudstjänsten. Var det ett sätt att gå in i sin kammare? undrar jag nu.

Nya tider kom och med de nya tiderna stordriften. Ormesberga och Ör lades samman med Öjaby, som blev ett sjöpastorat med Helgasjön som sammanbindande. Den vägen blev omsider allt Växjö, ett resursstarkt pastorat byggt för framtid, kunde man tänka. Men då kommer äntligen poängen. I stordriften firas få gudstjänster i Ormesberga. Det beror väl på att de inte drar. Då inser ni också att det borde vara enkelt att ta reda på när t ex 5 söndagen i Påsktiden firades i Ormesberga kyrka senast, dvs när den slutade firas. Eller 5 efter Trettondedagen. Eller 5 i Fastan. Eller 5 söndagen i Trefaldighet. För några år sedan upphörde dessa söndagar att firas i Ormesberga, det är det hela. Vi är tillbaka i framtiden.

Motsvarande tankeexperiment kan göras för andra landsortskyrkor. Nog kan man fråga hur det kunde bli så här och visst kan frågan ställas vad som bör göras. En intressant omständighet är väl att denna kyrkdöd liksom smyger sig på. Ingen vill tala om problemen; min gamla moster sköt frågan på framtiden också om hon bekymrade sig, men det var inte lätt för den som blivit gammal att ta i frågorna. Hon dog 85 år gammal och Ormesberga kyrka var välfylld vid hennes begravning. Det är nu tjugo år sedan. Hon var inte glad när det var gudstjänst varannan söndag. Och nu är de flesta sön- och helgdagarna bortraderade ur det lokala kyrkolivet.

Vad säger folk? Jag vet inte. Någon tar bilen, men jag frågar inte hur ofta. Söndaglig gudstjänst praktiseras inte, om jag fattat saken rätt. Så blir det om folk förväntas köra ett par mil för att komma till kyrkan och ett par mil för att komma hem igen. Inställt gudstjänstliv är ett besked i det lokala om vikten av att fira gudstjänst. "Tillkomme ditt rike" kanske har med förhållandet att göra. Kyrkklockornas klang över nejden markerade helig tid och heligt tillfälle (också om vinden skulle ligga rätt för att just Ormesbergas klockor skulle höras vid Lantegendomen för berg och skog låg i vägen).

Det går alltså hyfsat enkelt att punkt för punkt konstatera när den sista söndagen av visst slag firades. Det går att förstå framåt också. Skynda er till kyrkan på 5 söndagen i Påsktiden för om 15 eller 20 år kommer den inte längre att firas här? Låter det otroligt? Fundera då över Ormesberga kyrka. Folk fattade inte att detta var sista 5 i Påsktiden som firades och den har firats sedan medeltid.

I går letade jag efter en text och hamnade i en helt annan av en helt annan författare dessutom.
"Plikten att gå i kyrkan är icke en plikt att stillsamt uthärda en predikan, utan det är en plikt att delta i den gemenskapshandling, i vilken församlingens liv leves, att genom bön och sång och självs närvarons vittnesbörd medverka till evangeliets förkunnelse. Mången prästerlig bana, begynt i ungdomlig hänförelse och helhjärtad iver, har slutat i missmodig slentrian, därför att den ohjälpliga ansvarslösheten i en församling, där det kanske i grund och botten fanns en hel del latent kyrksamhet, aldrig gav den hjälp och uppmuntran, den medverkan, utan vilken det icke kan bli en rätt gudstjänst. Den andliga värnplikt, som ålägges en kristen, särdeles i en tid, då det synes på allvar dra upp till strid om vårt andliga arv, då slapp passivitet blir liktydigt med fanflykt och förräderi, rymmer många och växlande uppgifter. Men i sin enklaste och ofrånkomligaste form fullgöres den andliga värnplikten i kyrkbänken."
Yngve Brilioth, Vår kyrkogång,  Svenska Dagbladet den 30 dec 1934, artikeln återfinns i Brilioth, Kyrkokristendom, Svenska Diakonistyrelsens Bokförlag. Stockholm 1935, s 124-134. Citatet s 134.
Vad skulle Yngve Brilioth sagt om Ormesberga före detta kristna församling?

Vill man läsa vidare om något som har med Ormesberga att göra så håll till godo:
http://varendsbygden.se/wp-content/uploads/2013/11/Ormesberga-kyrka-gravkor-och-kyrkogård.pdf