Svenska kyrkans aura

Torsdag och glad blev jag inte när depressionen kom, men jag tog mig igenom. Och så var det Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet. Kan det verkligen stämma att kommunikatörerna inte twittrar ut texter som problematiserar bilden av den politiskt engagerade kyrkan, inte ens om de är skrivna av andra präster? Här får man fundera. Jag funderar i andra banor, lite new age-inspirerat, det medges. Men någonstans ska man hämta mod. Först kanske ni vill ha referensen till SvD, även om artikeln  inte ligger ute för fritt bruk.
https://www.svd.se/det-finns-inget-lutherskt-med-ett-kyrkligt-timbro/om/kultur

Nu till min uppiggande fundering: Vilken är den aura människor förnimmer kring Svenska kyrkan? Jag satt på ett X2 tåg i förrgår. Först kom vi väg en halvtimme för sent. Sedan blev det fel på tåget strax före Linköping, i höjd med Arenan och Arenaskolan. Koloniområdet fanns att beskåda på tågets babordsida. Inte konstigt om det där med aura kom för mig. Tänktes mest onda eller goda tankar på tåget, var stressnivån hög eller hade den sjunkit till letargi inför ödets makter? Jag funderade. Och då kom jag som alltid att tänka på Svenska kyrkan. Det tog en timme innan besked kom att tåget skulle evakueras. Sedan blev det ståplats i bistron från Linköping till Alvesta. När jag kom för att handla middagsmat på ICA Grytan i Moheda var det snabb expediering i kassorna. "Effektivt", menade jag. "Det går som tåget", svarade ICA-mannen Niclas. Jag förklarade det olämpliga i just den repliken just denna dag...

Vad med auran? Känns det liksom lysande kring Svenska kyrkan, lockande att vara med, entusiastiskt, privilegierat? Så har det känts för många och länge. Men hur uppfattas auran nu? Konsekreringen av biskopar gör att de ska uppfattas som normsättare och moraliska föredömen, de visar oss hur vi ska tänka och handla. Detta leder till att biskopar ses stå för en högre excellens. Ni känner igen resonemanget från Chester Barnards bok The Functions of the Executive, 1938. Fast då kommer Max Weber och förtrollar det hela. Den formella makten måste bli socialt legitim och därmed, tror jag, inflytelserik. Annars går det inte. Weber har talat. Så hur är det? Uppfattas en helig nimbus eller aura kring biskoparna nuförtiden? Det knepiga uppstår väl om legitimiteten ifrågasätts och biskoparna närmast bli vanliga, gemena.

Det fanns en aura-tid, tror jag. Ungkyrkorörelsen och den kyrkoväckelse den stod för kunde se auran kring Svenska kyrkan och sjöng trosvisst om att koralers jubelsvall skulle stiga under kyrkvalven. Inte för att det var så, det var ovisst mummel man kunde höra, men det skulle bli så. Där stod viktigt ledarskap fram; Billing, Eklund, Björkquist, Lutteman, Sundelin och många fler. Olle Nystedt, Erland Björck och Hjalmar Lundgren är exempel på präster som tog denna aura med sig ut i församlingslivet, Sam Gabrielsson och Mats Åman också, andra att inte dra igenom nu, jo Gunnar  Dahlquist, förstås. Ur detta kom inte bara en ekumenisk väckelse utan i denna också den kyrkliga förnyelsen, Gunnar Rosendal med flera. Detta var bärande element i kyrkolivet in mot mitten av 1950-talet. Och därefter? Socialetikerna förväntades göra stordådet. Resultatet av deras insatser blev en ideologi för partipolitisering och något som kallades "demokratisering". Var det ett koncept som det står en lockande aura kring? Vem minns Karl Manfred Olsson eller ens Gustaf Wingren, han som stod för en annan hållning men ändå?

Jag prästvigdes 1971. Visst såg jag auran, den som hör ihop med ungkyrklighet och högkyrklighet. Jag inser i efterhand hur mycket av ungkyrklighet som jag fått med mig, det bar till sin egen konsekvens, dvs den kyrkliga förnyelsen. Nog såg vi något som hade livskraft. Det dödades, mördades, effektivt när Svenska kyrkan domesticerades för att bli civilreligion. Vem ser en aura kring civilreligionen, denna upphöjda lagiskhet som ingen Frälsare behöver. Det är denna civilreligion som ställer upp genom de politiska partierna i kyrkovalet. Följden? Frälsaren säger "Må det ske dig som du tror" och så blir det så. Illa alltså. Och ingen aura.

Jag har funderat över det svenskkyrkliga i mer än 50 år. Några alternativ har jag formulerat, jag och andra, så pass att vi utan effektsökeri kan säga att samtiden är onödig. Andra har i oförstånd eller helt illvilligt valt olycksvägarna för Svenska kyrkan medan de flesta har hållit inne med sina protester och anpassat sig. Inte så konstigt om ni inte ser auran.

Nu dyker nya kyrkokritiker upp. En liten skillnad går att förnimma. De är inte så pålästa som vi var i deras ålder, inte ens så pålästa vi var när vi var hälften så gamla som Kyrkokritikern nr 1, han i den malligaste morgontidningen, är. Förhäver vi oss nu? Nä. Det hoppas jag verkligen inte. Avsikten var att återställa en objektivt insedd sanning. Till det temat finns det anledning återkomma.