Diskretion

Jag tror mig aldrig ha anklagat svensk socialdemokrati för att stå för 1920-talets hållning, den där partiet skulle ta makten över Svenska kyrkan och omforma henne efter sina ideal. Jag har noterat hållningen, inte mer. Jag har i Tage Erlanders dagböcker (jag har läst dem) sett att riksdagsprosten Harald Hallén inte spelar någon vidare framskjuten roll. Jag har läst Hallén, Nils Runes licavhandling om honom liksom Urban Claessons doktorsavhandling och finner Hallén vara en egendomlig klättrare och förespråkare för något annat än kyrkokristendom. Säg Victor Rydberg så kommer ni rätt rätt.

Tack vare det förtjusande barnbarnet till Otto Ehde fick jag läsa brevet Hallén skrev, när han försökte få Otto att bli vikarie för honom på prästtjänsten i Blomskog. Hallén skulle göra politisk karriär (han valde mellan liberalerna och socialdemokraterna, sån var han). Argumentet för vikariatet var att det  inte var mycket att göra i församlingen. Så avslöjas för mig somlig folkkyrkoteologi och folkkyrkopraktik. Ehde vill jobba, förstod jag, så detta var inget för honom. Tänk er att locka en präst med att arbetet är litet. Sådant ogillar Nathan Söderblom och jag. Det finns ett bibelord också: Matt 9:37

Jag går inte in på Halléns övriga egendomligheter, som att han klädde sig i vadmalsdräkt för att se folklig ut, hade näverkont, drack enbärsdricka ur trämuggar vid jul och plötsligt talade något som han, född i Stockholm, uppfattade vara genuint folkmål på landsbygden. Nog sagt! Detta har vi aldrig synnerligast jagat socialdemokraterna för. Men det är klart att med ett parti i ryggen kan också en sådan mans egendomliga idéer och teologier få genomslag. Han är ju inte den ende som uppträder i folklig dräkt, om man så säger. Men trons folk har ett sensorium och kan upptäcka vad som skaver, förutsatt att det finns ett trons folk och inte bara människor, som då och då går i kyrkan som goda konsumenter av det som arbetslaget producerar dem till uppbyggelse.

När därför Olle Burell drar upp 1920-talet och socialdemokratisk kyrkopolitik och uppenbarligen målar denna politik som konsekvent, blir jag till mig. Nu faller täckelset. Då ska det beskrivas hur biskoparna samlade sig till biskopsmotionen 1927 för att värna Svenska kyrkan mot andras maktövertagande. De såg hotet att tron skulle röstas bort och kyrkosystemet bekämpas inifrån genom att omskapas inifrån. Einar Billing talade med en talartid som inte begränsades till fyra minuter. Räckte två timmar? Hotet mot Svenska kyrkan var verkligt och försvaret var rätt till fritt utträde.

Detta hot uppfattades också under 1950-talet. Talman Thapper ville lägga kyrkofrågorna under kommunfullmäktige och de s k socialetikerna försåg de hugade med en ideologi på temat att tyckte man att Jesus var bra så var man kristen och medlemmarna skulle rösta i alla frågor, också de om tron, förstås. Det fanns också då somliga socialdemokrater som insåg orimligheten i detta. Svenska kyrkan är något mer än summan av sina medlemmar. Det du, Wisti, visste du inte!

Kyrkan är buren av sin bekännelse till Jesus och det är detta konflikten på 1950-talet i grund handlar om: identiteten. Bibeln och bekännelsen som avgörande instanser och inte folkmeningen. Alltså smäller det. Gammal- Hög- och Lågkyrkligheten (vad glosorna än står för) inser att saken verkligen handlar om Svenska kyrkans identitet. De högkyrkliga är de som främst skriver om Libertas Ecclesiae men detta är inget apart. Ärkebiskopen Yngve Brilioth driver samma linje. Kyrkligt folk inser också vad som händer om auktoritetsgrunden förändras. Några försöker samla sig. Några gråter öppet för de ser vad som går förlorat.

Det som i den tiden inte riktigt analyseras är att den moderna staten har bestämda krav på kyrkolivet. Strax efter kriget går det kanske inte att se och än mindre säga att detta moderna statliga försök till kyrkopolitik på avgörande punkter påminner om det nazistiska experimentet i Warthegau. Det skulle dröja in mot slutet av 1970-talet innan Jørgen Glenthøij manade mig att köpa Paul Gürtler, Nationalsocialismus und Evangelische Kirchen im Warthegau. Boken hade dock kommit år 1958 på Vandenhoeck & Ruprecht in Göttingen som band 2 i serien Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkampfes. Glenthøij menade att här finns det moderna konceptet. Han såg logiken i det nationalsocialistiska statsbygget. Det hade fler gjort, men alldeles för många tänkte att nazismen var något helt avvikande, utan någo som helst bäring på hur statsmakt utövas. Jag läste och lärde mig.

I Sverige fanns det inte riksdagsutrymme att bedriva den typen av aktiv kyrkopolitik. Några observanta kyrktrogna politiker kunde slå larm och kyrkofrågorna fick inte kosta. Ni minns att regeringen tog tillbaka sitt förslag om kyrka-stat när den frågan hotade bli valfråga. Vi talar 70-tal med Olof Sundby som ärkebiskop och Alva Myrdal som kyrkominister.

Kyrkofrågorna kunde dock hanteras genom utnämningsmakten. Den som kan sin Weber, inte grillen utan Max, ser den klassiska maktutövningen i funktion. Statsmakten fick havliga biskopar. Med nya relationer kyrka stat, de gamla vilade på övergångsbestämmelse till grundlagen, säkrades den politiska makten till priset av att Sverigedemokraterna kunde väljas in och få mandatstöd. Alldeles för få har
1. observerat socialdemokraternas naivitet (eller var medvetet det priset skulle betalas för partipolitiseringen?) och
2. beskrivit den processen så att alla ser och inser. SD är hur som helst S stor tack skyldig att de fick bättre partiekonomi med anslag från Svenska kyrkan och kunde bygga sin politiska plattform vidare. Det ska upprepas att Lars Ekblad och jag varnade S för att just detta skulle hända.

Vem var ecklesiastikminister när det begav sig och var utgående 50-tal? Ragnar Eriksson med ett förflutet hos nazisterna. Nu hade han en ny ideologi och nytt efternamn, Edenman, men vi minns fortfarande. Om detta sas inte särskilt mycket. Armas Sastamoinen ville inte bli nazistjägare utöver vad han skrivit eller skrev, tror jag. Men alldeles ointressant blir det i detta perspektiv inte med kyrkopolitiken i Warthegau. Fast naturligtvis än mer intresssant hur många präster höll sig omedvetna om allvarliga kyrkopolitiska frågor, sådana som styrde in på själva kyrkoidentiteten.

Det är denna fråga som stiger fram som den avgörande nu. När somliga kyrkokristna ska definieras bort av en politiker som "högerkristna", "extrema" och sektstämplas, är det farligt. Inte för dem. För Svenska kyrkan. Här gäller det att hederliga hedningar håller fram principfrågorna om vilken räckvidd de politiska partiernas makt ska få ha. Och nu skiljer vi på maktapparat och människor som tar ansvar, för det är allt, som det heter i denna syndiga värld, en jädra skillnad på dessa två.




Vill någon läsa ett par sammanfattningar?
http://kyrkligsamling.se/london.pdf