Det pinkas för lite

Det pinkas för lite i det kyrkliga. Nåja, revirpinkande ser vi. Men jag är ute för att bedriva god hundteologi och i det perspektivet pinkas det för lite i det kyrkliga.

Valpen Loke inser att matte eller husse kommer hem och pinkar i glädje en liten skvätt. Han viftar på svansen också. Och skuttar. Så är det inte i det kyrkliga. Har ni blivit hälsade med en skvätt när ni mött biskopen? Trodde väl det. Idag ska jag träffa alla biskoparna och kyrkostyrelsen och en uppsättning tjänstemän. Det kommer att bli en torr tillställning. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Eller vill ni påstå att en liten kooikervalp har fel, när han blir påtagligt glad över den människa som kommer? Och för klarhets vinnande, han kan pinka när han ser fler än de närmaste. Bara han vet att han kan vara glad över dem.

Nu kan jag tänka att det skulle bli besvärligt i varje fall i stora församlingar om kyrkoherden skulle stå i kyrkdörren och hälsa folk på detta påtagliga sätt. Förhållandet ändrar inget. Frågan om hur glädjen över människor kommer till uttryck i kyrkolivet är en verklig fråga. Och i överförd mening, om ni nu ska vara gnetiga, pinkas det för lite i det kyrkliga och viftas inte tillräckligt mycket för att uttrycka entusiasm. Det hoppas för lite också. Vad ska vi göra åt det?

Jag kan bli mer explicit. I Kyrkostyrelsens, i ett av stiftsstyrelsen tillsatt utskott och nu Facebook har jag den senaste månaden stött på människor som markerar att de "för en gångs skull håller med Dag Sandahl". Så sa på sin tid salig Hellström vid ett prostmöte också. Då kunde jag påminna om att vi samma morgon firat mässan och läst Apostolicum och var vi överens om den, var vi väl överens om rätt mycket? Han hade vett att bli generad. Han kanske visste att jag visste att han och Ragnar Block vid ett tillfälle under studietiden i Lund uppsökt Ove Lundin för att försäkra sig om att Lundin, göteborgare, inte skulle gå till Göteborgs stift. The times they are a'changin, som ni vet. Fast Ragnar kanske inte och salig Hellström sannolikt inte ägnar sig åt den sortens säkerhetsåtgärder längre, om han händelsevis inte bistår Sankte Per. Renlärigheten gäller annat nuförtiden.

Det finns alltså präster och förtroendevalda som markerar att jag i allt avviker från deras meningar utom på en punkt. Verkar det troligt? Är det sådant man säger? Men då har man tagit ställning och omfattar de vardagsvisa utstötningsmekanismerna: du är inte en av oss. Det är att i grund omintetgöra dopets gemenskap. Det blir svårt med predikan på söndag för somliga.

Nu bortser jag från den enkla omständigheten att jag alls inte tror att folk ska vara ense om allt. Jag är inte säker på att jag är ense om allt ens med min fru. Skulle jag vara det? Är ni det? Med min fru??? Nej, det är det där självklara att avgränsa, en grundkategori i det svenskkyrkliga livet, jag är ute efter. Jag tror att det vi ser är symtom på en allvarlig sjuka, en livshotande. Här avslöjas nämligen att Svenska kyrkan inte är en evangelisk kyrka. I en sådan räcker det att vara överens om evangeliets förkunnelse, en minimalistdefinition visserligen, men alls inte oanvändbar. Här ska vi uppenbarligen vara överens om mycket som vi enligt bekännelsen alls inte behöver vara överens om.

Det finns några som läser Bloggardag för att förnöjt konstatera att vi understundom inte är överens. Det kan man dessvärre inte omedelbart veta. Somliga har inte fattat vad resonemang kan gå ut på och fronderar därför. Andra upprörs inte i sak utan när det handlar om uttryck. Då är vi överens fast oense. Så här kan man komplicera tillvaron länge. Grundregeln kan annars vara, att om vi bara talar tillräckligt länge om ett teologiskt problem, kommer vi säkert fram till en punkt där vi kan bli oense. Det är en god regel.

Men det där med att lära av hundteologin, är det inte djuriskt och ska undvikas? Jag svarar på mitt försynta sätt: Hellre det djuriska än det omänskliga, allra mest som det omänskliga, den grundläggande mobbninginstinkten, är okristlig. Om det då invänds att den i varje fall inte är okyrklig, tar jag invändningen med knusende ro och upprepar: Den är okristlig. Detta sagt kan jag gulla med hundarna och torka efter valpen. Han växer snart upp och blir som de flesta kyrkoherdar och biskopar när vi möts....