En kristen säger inte PK

PK betyder "politiskt korrekt" och det finns väldigt mycket i alla tider som i den tiden är politiskt korrekt. Kyrkoherde Erik Berglund i Sövde använde uttrycket "den moderna människan av idag". Det var bra. Den moderna människan har i alla tider varit just modern. Frågan gäller inte moderniteten utan dagsformen.

Varför säger en kristen människa inte (längre) PK? Ett svar skulle kunna vara att begreppet ratar just den som är PK och det skälet bär rätt långt om jag själv inte vill bli kallas PINK, politiskt inkorrekt. Men när jag varit på kyrkostyrelsen och mediterade mig hemåt, kom jag på en bättre anledning, en biblisk. Vad saken handlar om har aposteln klargjort för alla tider. Han kallar fenomenet tidsålderns väsende, Rom 12:2. (1917 års övers). Saken träffas väl. Anpassa er inte till denna äon, anpassa er inte efter världen (Bibel 2000). Och vad världen är och vilka villkor som gäller i världen, vet varje kristen. Jag håller före att vi bör reformera språket. När det uppseendeväckande händer, konstaterar vi med och för varandra: "denna tidsålders väsende". Då vet vi villkoren. Det kan liksom bara bli dumt.

Det förklarar också den entusiastiska papegojmentaliteten. Folk säger sådant med sådant min och sådant tonfall som hade de uppfunnit sammanhanget själva när de egentligen bara rapar upp sådant som distribuerats till dem och som de blivit offer för - föreställningar och vokabulär de försetts med. Det är så det går till. Ett språk som beskriver verkligheten, men det blir en verklighetsbeskrivning på maktens (förtryckarens) villkor och på så vis anammas en världsbild och en ideologi. Falskt medvetande, alltså.

Själva falskheten är grundvillkor i denna tidsålders väsende. Här driver nämligen Den gamle ormen sitt spel, Lögnens fader. Det hör till den kliniska analysen av världen och denna tidsålders väsende att fatta det. Det gör oss också fria inför det som andra kallar PK. Bibliska perspektiv har den funktionen.

Till tidsålderns väsende hör förstås dumheten; den rena, den förtäckta och den pretentiösa. Den rena dumheten är förvånande men inte så mycket mer. Den förtäckta kommer höljd i vackra fraser och uppfinningsrika förslag, den kan vara svårare att genomskåda. Den pretentiösa skapar stora system kring sig och den som pekar på systemet har en majoritet emot sig. Vi vet ju hur kejsaren i sina nya kläder tas emot av jublande människomassor. Somliga av oss förstår kanske också behovet av kyrklig utstyrsel utifrån denna förståelsehorisont. Problemet med dumheten, den vi förväntas stå bligande som tyst staffage inför, är att den dränerar kloka människor på kraft. Dumheten dränerar på energi hos dem som ser och känner igen den just som dumhet. De andra, representanterna för denna tidsålders väsende, stimuleras. Det är rätt självklart.

Komplikationen är att ingen av oss går riktigt fri från vår tidsålder och dess väsende. Nu är kristen tro gemenskap, Apg 2:42. Det är gemenskapen som hjälper oss till insikter och motstånd. Söndagens högmässa är en viktig del av själva motståndet och på det personliga planet en motståndsstrategi. Här skärps uppmärksamheten för här får vi hjälp att se vår tids ur evighetens synvinkel, sub speciae eterntitatis.

Till gemenskapen hör hela den samlade Kyrkans erfarenheter tillsammans med apostlar, profeter, martyrer, helgon och alldeles vanliga kyrkokristna. Det var detta folk som gestaltade tron i den svenska myllan, alltså det som i Sverige var evangelisk katolicitet, inte kulturupprensning som i andra kyrkor. Det finns något i den leva svenskkyrkliga traditionen som inte erövras efter en introduktionskurs om någon kommer från andra sammanhang. Det måste sägas som en maning att läsa på lite extra för att förstå evangelisk teologi till skillnad från den reformerta. När Karlstads stift importerar präster från annat håll behöver frågan ställas vilka som då i församlingen kan förvalta det svenskkyrkliga arvet, det vill säga gestalta en given identitet. Den frågan kan skyfflas undan som en traktan till det konservativa. Så är det inte. Det är i stället frågan om det radikala, det som går till roten och därför kan växa och utvecklas. Den lilla distinktionen står icke fram för dem som lever i denna tidsålders väsende, förstås. Det är bara att konstatera. Det finns många som blir PK också om en kristen inte säger det ordet. Vi har lärt oss tänka vidare.