Riktigt, riktigt lågt

Jag är medveten om att Bloggardag hör till det lägsta i Svenska kyrkan. Hela eländet är kritiskt, illvilligt och vedervärdigt. Här sägs sådant som inte borde få sägas och hade kyrkoledningen varit biblisk, vet jag hur det låtit. Apg 22:22.

Nu ska ni inte bli arga på sådana som inte vill höra kritiska synpunkter. Orsaken är att de inte ser några utvägar och då återstår bara att tysta kritikerna och fortsätta köra sitt koncept. Det fungerar så här i världen. Människor är mänskliga i meningen att de felar. System byggs för att vi inte ska lägga märke till detta mänskligt vanliga. Kommunikatörer anställs för att i görligaste mån dölja förhållandet. På en nivå kan vi ta detta med knusende ro. Denna värld är på väg mot sitt slut och vi säger med tidigare kristna: Må nåden komma och denna världen förgå. Så kommer deta att bli. Så är det nog egentligen redan.

"Vi beklagar att Dag Sandahl sänker debattnivån så lågt att respekten för Svenska kyrkan i högsta grad riskerar att urholkas", skrev ÖKA:s Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert i Kalmar. (ÖS 12 maj, ni kan läsa texten som fb-inlägg hos Axelsson Edström, tror jag). Det handlade om Regnsbågsnyckeln, det där med stor studiesatsning på arbetstid för kyrkoanställda. Jag undrade om det fanns några särskilda problem i Kalmar som föranledde förslaget till satsning på just denna satsning. Till sist, tredje omgången, blev beskedet att motionärerna till kyrkofullmäktige inte trodde att "våra församlingar är speciellt dåliga på detta". Då andades jag ut.

Jag kan bära informationen att de två ÖKA-en eller ÖKA-ingarna (vad kan det heta?) inte haft en tanke på mig i sammanhanget. Jag ska uppenbarligen inte heller fråga. "I Kalmar pastorat arbetar han inte, han bor inte heller här och har inget ansvar för vad vi diskuterar och planerar här." Nå, men fråga kanske man kan få göra?
När jag frågade om något annat konstigt, som hade med Kalmar att göra och det slutade med att Kalmar fick dryga 2 miljoner kronor till domkyrkans renovering, var det ingen som klagade på min frågvishet. I doldom tror jag att jag tackades också.

De såta kamraterna i ÖKA slutar sitt inlägg:
"Det är vår klara övertygelse att en lyssnande kyrka som är trygg i sin förkunnelse också är en öppen och välkomnande gemenskap där alla får komma in."
Precis så tänker jag. Det behövs ingen Regnbågsnyckel för detta, ingen mängd av arbetstid med studier för de anställda och särskilda resurser utan vanligt hederligt pastoralt arbete med det centrala. Så blev vi överens, men den lilla debatten avslöjade att mycket av det som sägs är enkla slagord. Birgitta Axelsson Edström är invald för Vänstern i Svenska kyrkan men uppträder nu som ÖKA. Sådant uppskattade inte kamrat Stalin på sin tid. Renegater gick det illa för. Hon har dock den fördelen framför mig, att hon varit med i fler samfund/sammanhang än jag. Det hindrar inte att jag funderar vidare över Svenska kyrkan.

Kyrkodebatten är alltid informativ när den kommer till kyrkopolitik. Detta att jag frågade om det fanns problem som föranlett motionen, blir nu till ett konstaterande: "Av någon anledning känner sig Dag Sandahl påhoppad av detta." Alls inte. Jag undrade bara. Men detta mitt undrande var för mycket och därför vänds resonemanget. Dr Thorbert har inte specialiserat sig på hjärnan, om man så säger. Jag uppskattar allra mest konstaterandet att "Dag Sandahl är inte den som är viktig här" med konstaterandet att jag "inte tål" motionen. Det gör jag. Den tålde dock inte en elementär granskning. Vi får nog fler slagord och mer slagordsförståelse de närmaste månaderna. Det är inget att säga om. De kan inte bättre. Och de är självfallet värderingsstyrda. Dessa deras värderingar kan analyseras.

Nu är inte det svenska kyrkosystemet så unikt. Det finns romerska katoliker som tror att deras kyrkosystem kan stå nihilismen emot. Den sextonde Bengan och jag ser dock allvaret. Ingen går fri. Den nihilistiska kulturen drar upp linjerna och sätter gränserna för vad vi kan förstå. Vi förses med ett språk som gör oss till fångar och förses med de agendor, som blir burar vi fritt får röra oss i. Dessvärre kan vi inte tala om regnbågeriet - men båg är det. Bolsjeviklandshövdingen Burman i Kronobergs län skrev ett upprop. Vi förväntades ställa upp på Pride i Växjö, Länsstyrelsen och kommunen gör det. Tjänstemännen går väl i parad. Modéus II också i princip, men i år är han bortrest. Jag uppskattar bolsjeviken i residenset och själva manifestationen, där den härskande klassen får folket att göra vad folket innerst inne egentligen vill, fast alla inte riktigt fattat ännu. Kamrat Burman, landshövdingen ni vet, denkt für uns. Det gjorde Walter också på sin tid. Allt är fint. Jag gnolar på sången Die Partei hat immer recht. Den pssar på flera sätt en dag som denna.
https://www.youtube.com/watch?v=865Sn8JrMvY

Vår tid påstås vara individualistisk. Inte mer än att vi förväntas agera kollektivt dock. Jag är mest fascinerad och kanske något distanserad. Nihilismens triumfer är dock inte enbart svenska. Om vi kollar Frankrike, hävdas i en rapport till senaten att 2800 kyrkobyggnader kommer att rivas. Kyrkbehovet, när det saknas präster och kyrkfolk, är begränsat och det är landsbygdens skyline som förändras. Med stormarknader och parkeringsplatser blir det liksom mindre av skyline, det blir i stället riktigt, riktigt lågt.

Beslut om rivning kan ofta vara kommunala beslut eftersom många kyrkor hamnat under kommunalt ägande, franska revolutionen ni minns och 1904 års reform. Med få människor i gudstjänsterna  behövs små kapell, inget annat. Det blir billigare och bättre. Men det blir också mer historielöst. Borgmästaren vet dock sin plikt. En stormarknad är en större vinst än en gammal kyrka, till exempel

Bortom det kommunala ställs förstås frågan om prästbristen. Det är en kyrklig fråga. Om jag inte nöjer mig med att fråga om antalet präster utan också om kvaliteten på prästutbildningen blir det hela riktigt, riktigt lågt. Som inlägg, alltså. Man jag kanske inte ska släppa temat? Jag säger bara ett: ni ska inte tro att ni går fria från det som övergår Svenska kyrkan. Nihilismen triumferar i och över oss alla. Då gäller ett: Motstånd.