Konflikt och insikt

I dag skulle jag träffat Strukturutskottet med stiftsprosten Bengtsson. Det går inte. Jag är sjuk. Jag var sjuk i går också, ögonen rinner, näsan rinner och jag ska utstå små kommentarer om män och förkylning. Kvinnor förstås inte hur utsatt den manliga organismen i en situation som denna. Hostar gör jag också. Bengtsson kanske inte vill träffa mig. Inte bara på grund av min iråkade sjukdom utan efter den insändare som publicerats i Östra Småland idag och uttrycker kritik mot hans rapport. Nu ska ni få höra:

Stiftsprosten Bengtsson, tillika kontraktsprost över Kalmar-Öland, åkte på och iväg för att utreda en konflikt i Ryssby-Åby pastorat, dvs Rockneby och Läckeby norr om Kalmar. Det slutade med att han angav två lösningar. Kyrkoherden skulle bort, jag uppfattade detta som den möjliga lösningen, eller så skulle det bli nya tag och försoning mellan kyrkoherden och de förtroendevalda. Hur det blir, kan ett barn på 7 år räkna ut. Jag noterade att den tidigare kyrkoherden, som gick i pension 2014, utan namns nämnande fick omdömet att han inte tagit tag i ledningsfrågorna utan nöjt sig med att vara församlingspräst. Detta omdöme gjorde den pensionerade kyrkoherden ledsen. Det kan man kanske förstå, inte minst som han varit på plats i pastoratet länge.

Nu var jag i Kalmar på barnbarnets konfirmation. Folk hälsade vänligt på mig i gathörnen och på torget. Jag lyssnade på vad som berättades mig, men jag har inget särskilt ansvar för vad som händer i och kring Kalmar. Jag fattade så mycket, att det finns problem. Jag insåg att jag ogillade att strukturella problem gjordes till personfrågor. Ändå tänkte jag inte mycket på saken. Jag for hem och på hemvägen tänkte jag att någon borde skriva ett inlägg och försvara den gamle och den nye kyrkoherden, men också lägga ett gott ord för församlingen. Jag var ju där och predikade, höll föredrag och blev omkramad. Jag uppfattade inte heller att de förtroendevalda är ondsinta. Jag såg en struktur där kyrkorådet träffas två gånger per år, resten tar ett arbetsutskott hand om. Fyra personer. Kyrkoherden är inte med. I AU leds och fördelas arbetet. Av de fyra är två gifta med varandra. Hur väl man än vill är det strukturella problemet tydligt men det är ärvt. Jag skulle kunna skriva några rader om detta till Östra Småland, som på två hela sidor lyft fram stiftsprostens rapport, tänkte jag när jag sudade igenom de stora skogarna. Jag satte mig arla i måndags morse och skulle vara scoutaktigt käck och hederlig. Där och då slogs jag av insikten.

Jag var kontraktsprost i Norra Möre 1989-1999. Sedan sparkades jag. "Jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost", sa Wejryd. Man kunde undra: försvara inför vem? Ett svar är sedermera kyrkoherden, prosten Elisabeth Lindow. Men när jag sparkats sa hon att hon inte hade velat att det skulle gå så. I mig har hon en svuren fiende men jag skulle aldrig drömma om att offentligt beskriva henne som jag tänker henne. Lite gentleman är man väl, alternativt lite begränsad är allt scoutaktigheten.

Insikten? Det var ju situationen i det här pastoratet jag uttalat mig om när jag var kontraktsprost, att de s k förtroendevalda i strid mot vår kyrkas ordning, tagit över. Jag talade och sade: "Bonnläppar ska inte kommendera präster." Det är 18 år sedan. I kyrkomötet upprepade jag mig i mer hyfsade ordalag: "Agrarlabialer ska inte kommendera präster", men då var jag redan sparkad.

Jag tänkte inte på sambandet förrän jag satte mig ner för att skriva i måndags morse. Förträngning eller en hållning att lägga det gamla bakom sig - jag vet inte vad - men nog är det fascinerande att det som inte gjordes då (eller av efterträdaren, som i likhet med de andra kontraktsprostarna lärt sig välförhållandets ädla konst) skaffar en kris nu. Ansvaret är den konflikträdde Wejryds. Resultatet är 18 bortkastade år, falska anklagelser mot kyrkoherden som inte fått den uppbackning han skulle fått av stiftet, en ledsen fd kyrkoherden och en ledsen nuvarande kyrkoherde samt kaos i arbetslaget. De strukturella problemen har bestått. Det syns inte när folk far illa. Wejryd seglade vidare till nya höjder, men detta åstadkom han när han inte tog i problemen. Han visste i den meningen man vet, när man inte vill veta.

Det är väldigt bra att ha fåt en uppfostran i jämställdhet, en som gör att man känner igen maktlystna, självupptagna gubbar av arten agrarlabialer. Den som är avlad av en pastor Misionsförbundet kanske inte har denna erfarenhet, det ska sägas till Wejryds försvar. Han ville inget ont. Han kalkylerade och fattade beslut utifrån sina kalkyler. Han överskattade sin kompetens när han kom till Växjö stift men Jan-Olof Johansson var honom ett stöd. Det gemensamma för dessa två är förmågan att undvika att ge sig in i det som kan smutsa ner kläderna. Smutsiga (och ledsna) kan kyrkoherdar och den kyrkliga personalen vara. Passar det inte att vara smutsig, kan de flytta. Men sveket är också ett svek mot de nya förtroendvalda, som kommer in i onda strukturer och inte kan ompröva. Det är synd om alla och det är biskoparna som svikit sitt ansvar. Då blir det så.