Stad i sorg

Det går illa för Kalmar FF och resultatet kan bli höjd skatt för kalmarborna, förmodades det vid det bord jag satt. Jag är mer tagen av det mentala läget. Det börjar gå illa och fortsätter så. Ingen vet riktigt vad som bör göras och så letas förstås syndabockar. Det är samma mekanismer som i Svenska kyrkan, med ett avgörande viktigt undantag. Krisen har varit verklig länge.

1935 infördes en ny struktur som förde beslutsfattandet längre bort från det praktiserade kyrkolivet. Redan 1919 bestämde staten vilken eticerande kristendomsvariant som skulle bibringas allmogen vid det svenska skolväsendet. Så kom världskriget och då formulerades den propgandistiska lögnen att den svenska linjen var den kristna linjen. Stockholms stift inrättades. Det var en politik helt i linje med kamrat Stalins, som samlade nationen genom att inkorprera de tidigare förföljda när nu Fosterlandet var i fara. Resultatet blev i Moskva en tillåten kyrka med en följsam kyrkoledning. I Sverige dröjde det till 1946 med utredning om en skolreform, vars syfte också var att föra skolväsendet bort från Svenska kyrkan, som hundra år tidigare varit aktören för att skoväsendet skulle bli allmänt. När Olle Burell menar att det inte ska få finnas kyrkliga förskolor, står han för en gammal S-politik. "Om det inte får finnas kyrkliga förskolor, gläder sig bara Djävulen", sa jag. "Och Olle Burell", la den lärde gamle prosten till. It takes two...

I min iver att beskriva krisens rötter förlorade jag mig bort nu. Vilka fienderna mot framsteg var, definierades lätt. De stod för det tidigare sättet att läsa Den Heliga Skrift, belade sina meningar med hänvisningar till Bibel och bekännelse och kunde enkelt definieras som folkfiender. Det var en sak. Det nya numera är att samma mekanismer riktas mot fler än de i den första gruppen. Och när de strukturella problemen blir alltmer omöjliga att undgå, ökar behöver av personer att avleda missnöjet på. Nu går inte ens kvinnliga präster fria. Det är konsekvent. Strukturproblem hanteras så för att de inte ska uppfattas vara just problem med strukturerna.

Men det är ju söndag - Bönsöndag dessutom! Jo, tack som frågar. Det var en konfirmation att minnas med en grupp som synbarligen fungerat som en grupp och fått ihop en redovisning av Stilla Veckans och påskens händelser i ord och ton. Mötet vid Gennesarets strand illustrerades med att alla konfirmanderna sjöng "Jag går och fiskar" och finalen var "Oboy vilket vackert väder". Till detta sjöngs psalmer och gängse fromsinta sånger för unga. Min vän Bengt Johansson stod för en. Hugos gudmor var i Kabul men kunde följa en hel del av vad som skedde via mobiltelefon och Skype. Hon kunde sjunga med i psalm där och i realtid. Jag är så gammal vorden att jag uppskattar sådan uppfinningsrikedom. Uppenbarligen var vi berörda lite till mans och kvinns. Svenska kyrkan kan leverera. Det berodde på att det fanns en församling, människor som var vana att församlas. Vänskap manifesterades. Bilden på två av konfirmanderna som späda, den ene nydöpt och den andra sex dagar gammal, prydde bordet med tårtbuffé. De bodde och bor på samma gata. Det går att göra skillnad. Men jag inbillar mig inte ett ögonblick att det jag var med om är det som vanligtvis sker i Svenska kyrkan.

Då hade jag dessutom sett och hört den eritreanska gruppen fira gudstjänst i Två Systrars kapell vid 12-tiden. Huset används. Kyrkan var välfylld. Jag kunde notrea att den kyrkliga gemenskapen var en familjegemenskap, dvs barn fanns med. Vad är en folkkyrka i praktiken när den inte är en familjekyrka i Billings mening?

Hur ska det gå för KFF? Jag har inte läst analyserna från matchen mot Östersund. Kanske var förlusten ändå hoppingivande. Det får jag besked om i morgon. Och hur ska det gå för Sverige mot Kanada? Jag gtar inte utan några segrar i förskott. Jag hoppas bara att det finns ett strategiskt tänkande som bär framåt. Ungefär detsamma som jag hoppas på för Svenska kyrkan. Men det förutsätter inte bara krismedvetenhet utan också människor som har en aning om vad som måste göras och inte bara upprätthåller ett system som ger dagligt bröd men som i grunden är räddhåga för allt och alla. Den som lever så, vågar ingenting. Vågar inte stora ting för Gud och väntar inga stora ting av Gud heller. Sagt en Bönsöndag, nota bene!