Samhällsengagemang

Det blir oftast konstigt när det blir tal om Svenska kyrkan och engagemang i politiken men inte i partipolitiken, som det heter, i denna partipolitiskt styrda kyrkostruktur. Det kan knappast bli annorlunda givet förutsättningarna. Jag menar, vad tror och bekänner Socialdemokratiska arbetarepartiet, Centerpartiet och Sverigedemokraterna i sina partiprogram om Jesus? Om frågan ställs om det blir dumt eller dumt är det korrekta svaret att det blir dumt.

Cristina Grenholm svarade i DN på den kritik som "riktas mot oss i Svenska kyrkan".
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-ar-det-ratt-av-kyrkan-att-engagera-sig-i-politiken/

Vilka oss? 6 miljoner medlemmar? Eller ett "oss" i handläggar- och beslutsfattarposition? Jag fruktar att det är ett "vi inom vi-et", om ni förstår min antydan till ve-klagan. "Det heter att vi blandar ihop religion och politik." Igen, vilka vi? Och så förs frågan över till en variant av tvåregementsläran med påståendet om skarp åtskillnad mellan det andliga och det världsliga regementet.

Jag vände mig till höger vid skrivbordet, för redan i fredags såg jag att jag slarvat och inte ställt tillbaka en bok på dess plats, men den kan komma till pass nu. Det är handlingar från  The 65th Church Congress i Bournemouth oktober 1935. Christianity in the Modern State kom på Hodder & Stoughton i januari 1936. Under 1930-talet ställs högst allvarliga frågor i kyrkolivet om politik och mycket handlar om att förstå var gränserna för statsmakt måste gå. Det är helt enkelt sakligt fel att uppfatta, som dr Grenholm gör, att politisk kritik är att gå utanför kyrkans legitima sfär. Det är inte heller detta tvåregementsläran riktigt syftar till. Den slår mest vakt om Kyrkans ärende: evangeliet. Under 1930-talet är detta bärande i det ekumeniska arbetet och taget på stort allvar i Svenska kyrkan. De enda som inte kan driva detta är de tyska lutheranerna, för de sitter i Hitlers och Goebbels knä.

I vår tid påstås det som jag vill kalla "det apolitiska" vara en motreaktion mot dem som vill upprätta en gudsstat. För Canon F.R. Barry (aa s 157-166), om jag tar ett enda exempel, handlar det om att bara kristen tro kan stå emot den nya kejsarmakt han ser och Barry citerar (märk året 1935 på nytt) Ernst Brunner, som talar om hur det demoniska tar över rättsordningen och allt blir en "Tummelplatz des Satanischen". Det är ett tal som Yngve Brilioth kan uppskatta. Och inte är deta passivitet inför makten.

Det lilla problemet som dr Grenholm undviker är frågan om aktörerna i det politiska livet. Kanske undviker hon också sakinnehållet. Jag börjar där. Om Svenska kyrkan, för att bli explicit, säger just det som makten uppskattar, och också kritik i marginalen kan uppskattas och legitimera just de fattade besluten, för den kritiken kan med några välvilliga ord infogas medan allt därefter körs på som vanligt och efter plan, vad synnerligt inträffar då? Om en liten grupp å andra sidan kan bemäktiga sig kyrkomötet eller sätta sig på betydande poster i kyrkoadministrationen och använder dessa plattformar, vilka risker tar vi då - om folk inte vill betala "för skiten", som det hette? Styrkan i det kyrkliga engagemanget ligger inte i uttalanden från Kyrkans Hus om inte de kyrkhusliga är mycket väl förankrade i sitt kyrkfolk. "Kyrkhusliga", lägg ordet på minnet och kom ihåg var ni först träffade på det.

Det för mig över till frågan om aktörerna. Det är inte handläggare eller funktionärer som förvaltar tvåregementsläran utan det folk som går i kyrkan på söndagen och bär allt det de får med sig därifrån ut i vardagsarbete och politiskt ansvarstagande. Nåden handlar om mer än möjlighet att hantera felsteg. Den är en kraft, och jag hör till dem som alltmer tvekar inför lugn och ro-konceptet, det som ska säkerställa välvilja mot det kyrkliga. "Gå i högmässan och bli radikal" vill jag hellre ropa. Där dras vi in i Verkligheten själv. Jag litar mer på folket i Kyrkan än på kyrkosystemet. Och jag är begränsat imponerad av slarvigt genomförda aktioner, typ Juluppropet, som blev ett misslyckande. Jag vill inte att aktivister ska kunna lägga beslag på det gemensamma. Saken gäller folket och inte funktionärerna, de som gärna utnyttjar organisationer i folkets namn. Och så sitter vi där som åskådare och/eller läsare av ukaser. och bevittnar ideologiproduktion i den kyrkliga produktionsapparaten. Det var väl just detta dr Luther och de evangeliska inte ville. Att partipolitiker vill just detta, är en annan och alldeles självklar sak.

Vad jag tänker om det franska presidentvalet? Jag är trots allt en anhängare av partisystem, ett system som sorterar folk och förväntas avslöja bluffarna. Då gör mig Macron osäker. En bankman som folkets man? Det tror jag inte. Vänta sex år till, eller kortare tid. Sedan kommer Le Pen. Europa bryter sönder, med eller utan Macron. Eller vad säger förståsigpåarna i Kyrkans Hus? Nä, nu tänkte jag mig inte för. De är i Namibia för LVF generalförsamlar sig. Antje och Wanja leder delegationen. Mats Hagelin, den stackarn, är sjukskriven, så platsen som delegat fick tas över av ekumenikchefen Jenny Sjögreen.  Moderaterna, som kallar sig något annat i det kyrkliga, förlorade i inflytande. Antar jag. Ungefär som i Frankrike med blankröstare och folk som alls inte brydde sig om att gå till vallokal när det var som det var.