Teskedsgubben

Få ting är så plågsamma i hockey som straffläggning. Men det gick ju vägen även om jag alltså hade föredragit en mindre hasardartad upplösning. Någon gång skulle vi köra en matchanalys för att förstå Svenska kyrkans läge, ni vet det där med förvirring, små triumfer, felpass, dålig lagmoral, underprestation och en coach som räknar fel på folk. En sådan analys skulle kunna ge insikter. Nu över till något helt annat!

Vår vän herr missionsstiftsadjunkten (konstig titel men i alla fall) Kent Wisti skrev ett inlägg på Facebook, som Kyrkostyrelsens 1:a vice ordförande gillade. Wisti skulle slå sig själv på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar. En teskedsgubbe, alltså. Detta självplågeri gillar Wanja. Jag förstår. Hur mycket jag än tycker om Wisti och Wanja måste jag säga att det är fel tänkt. Jag har Luther med mig. Och Paulus. Alla som är medlemmar i Svenska kyrkan håller inte Jesus helig i sina hjärtan. Det måste vi kunna tala om. Och ett flagellanttåg med teskedsgubbar och teskedsgummor vore befängt.

Organisationsfolk kan inte - mer om detta strax. Jag kan. Det är Morsans förtjänst. Hon ställde diagnos på patienter. Det gör läkare. En läkare som skulle behandla alla lika och utgå från att alla sjuka hade blindtarmsinflammation eller benbrott, skulle åka dit och ut omedelbart. Hoppas jag. Det är rätt att behandla människor olika just därför att de är olika.

Detta visste också de som skulle predika. Alla behövde inte samma påminnelser eller förmaningar. Och självklart är det för en kliniker skillnad på den kyrkomedlem som troget betalar sin kyrkoavgift, men inte hämtar ut något för den, och den som lika troget betalar sin kyrkoavgift och sköter sin helgelse i församlingens gemenskap.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om de frikyrkliga eller Guds barnbarnsbarn, som fortfarande kämpar med sitt fromsinthetsarv. De applicerar just detta arv på den öppna Svenska kyrkan, den vars klockor kallar på alla och tror att vår förkunnelse också styrts av en syndakatalog. Jag ska inte föregripa de memoarer som så många tycks vänta på, men Carl-Eric Lundgren, S, satt en gång på ett sammanträde med AU i dåvarande kyrkostyrelsen och menade att vi måste ta avstånd från syndakatalogen. Ärkebiskop Bertil Werkström utstrålade genuin häpenhet och vi redde gemensamt ut saken. Detta med syndakatalog var inte Svenska kyrkans hållning. Men när folk kommer från andra andliga gemenskaper och med sin barlast hamnar  i Svenska kyrkan, blir en del rätt underligt.

Nu tänker organisationsfolk i organisationstermer. Alla medlemmar är lika. Det stämmer på sitt sätt men ändå inte. Det är skillnad på den som formas i den kristna gemenskapen och den som nöjer sig med ett formellt medlemskap. Det vore underligt annars. Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är.

Herr missionsstiftsadjunkten, som ska slå sig på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar, får problem. Vem ska han egentligen missionera för om alla är med? Muslimerna? De mosaiska trosbekännarna? Danskarna? Jag skämtar inte. Ärkebiskop Gunnar Weman häpnade nästan lika mycket som Werkström när det i dåvarande kyrkostyrelsens hävdades att Svenska kyrkan alls inte skulle missionera för alla var ju redan med. Utom muslimerna och de skulle få vara i fred. Weman, med ett förflutet i Svenska Kyrkans Mission och evangelisationsarbete, var omtumlad och detta kan jag som åsyna vittne meddela.

Om dock Svenska kyrkan blir en producentorganisation med anställda  som producerar fromhet och religion för konsumenter så håller Wistis/Wanjas modell. Men då talar vi inte längre Kristi Kyrka i Sveriges land utan civilreligion. Den kan ha framtiden för sig, det inser jag. Men inte evigheten.

För egen del, men vem är väl jag att egentligen förfäkta någon mening, står slaget just nu om Svenska kyrkans kropp och själ. Det har det egentligen gjort länge. Lägg orden som ett mantra: Slaget står om Svenska kyrkans kropp och själ. Och det är alltså kyrkoval i år.

Mitt förslag till vännen Kent Wisti från Älmhult tar fasta på det lokala. Jag tänker att varje gång han vill tala om medlemmar utan att vara klinisk som vilken provinsialläkare som helst var det och göra skillnad på medlemmar, ska han ta köttklubban från IKEA och banka sig i huvudet tre gånger. Den kostar 59:-såg jag i går, när jag var på väg hem efter högmässa i Göteryd och gudstjänst med dop i Pjätteryd.

Vi bad för grödan på båda ställena. Folket som kom hade kommit olika långt på helgelsens väg, det fattade jag. Och jag sa vad sant var, att Gud bryr sig och vill höra våra böner. Jag upprepade att Ida som döptes i Pjätteryd, döptes i en kyrka där krucifixet är från år 1200. Här är de långa linjerna, de som visar helighet i det lokala. Just därför att det gäller oss alla, gör vi kliniskt skillnad på människor. Vi är ju unika, insatta i Kyrkans gemenskap som olika delar men alla lika viktiga. Och några måste kallas tillbaka till sitt dop, andra kallas till tro. Det är Kyrkans ärende i alla tider. Det är, när allt kommer till allt, därför det finns missionsstiftsadjunkter. Det behöver man inte vara doktor i misisonsvetenskap för att förstå.

Här har ni själva klubban som missionsstiftsadjunkten Wisti kan skaffa sig från det lokala möbelföretaget i Älmhult: