Gnäll igen, bara gnäll

När kritik eller kritiska frågor avfärdas som gnäll, som i ett svar till Leif Nordlander som undrat på Facebook, väcks min nyfikenhet.

Anders Roos Det är ett beslut i kyrkostyrelsen. Rådet för Svenska kyrkan i utlandet har inte varit inblandat i det beslutet. Nog borde väl Frimodig kyrkas ersättare i KS kunna ge dig information i stället för att på sin blogg gnälla över beslut som fattades när han var närvarande!

Anders Roos är fd kontraktsprost och var kyrkoherde med en för en enkel komminister fabulös lön. Han har under lång tid och på långa resor varit engagerad i utlandsarbetet. När han blir irriterad över min undran, avfärdad på makthavarmanér som gnäll, är det onekligen intressant. Han tillhör POSK. En gång var han handplockad som ungdomssekreterare av en av Sveriges mest kända kvinnoprästmotståndare, som visste att i Roos hade han en bundsförvant. Bibeltrogna Vänner levererade. Så blev han präst och det bar uppåt, alltså. Vi är alltid vänliga mot varandra, Roos och jag. Vi möttes första gången för ungefär 50 år sedan och då är man vänlig och tänker på tidens gång. Varför blir Roos fjär mot kyrkoherde Nordlander med mig av alla som tillhygge?

Själva tanken att saker och ting inte öppet ska diskuteras är nog främmande både för Leif Nordlander och mig. Vi har båda tagit emot många förtroende vi håller käft om, men Utlandskyrkans angelägenheter hör inte till den kategorin.  Allra minst, förstås, eftersom SKUT i mig fick en svuren fiende för ungefär 15 år sedan. Jag blev inte juste behandlad när jag sökte tjänst. Det är erkänt men inte mer. Varför jag ska ge besked i en fråga om fanns på föredragninglistan vid ett sammanträde där jag var närvarande? Jag lyssnade på allt, det är sant. Men vad sades? Vem eller vilka ställde frågor? Vem eller vilka yrkade något? Ersättare har som bekant inte förslagsrätt. Och jag skvallrar inte från kyrkostyrelsens sammanträden om vad olika ledamöter sa. Men frågorna är öppna för det och somliga behöver ut som frågor, inte som skvaller.

Jag kunde tänka så här:
Det kostade 2 miljoner att reda upp situationen i Rom genom en överenskommelse med skattemyndigheterna. Den tidigare SKUT-utredningen gick lös på 2.5 miljoner i runda slängar. Då är det bara att multiplicera och hamna kring 40 miljoner. Jag ger ingen kollekt till SKUT så saken angår mig inte särskilt mycket. Jag kan inte heller skriva särskild mening så fort jag är av annan mening. Saken återkommer väl i Kyrkomötet när medel ska reserveras. Då kan Leif Nordlander tala i frågan. Budgetutskottet kan vägra. Kyrkomötet likaså.

Jag kan inte säga att jag la märke till någon större entusiasm i styrelsen över frågan, men detta är ett högst subjektivt intryck utan informationsvärde. Så fick jag frågor om saken och vad skulle jag arme då svara? Jag kunde egentligen bara svara att jag inte begriper hur det kunde bli så här. När jag sedan tänkte vidare slog det mig att många som tidigare var SKUT-ansvariga tycktes kallas in för att reda upp i härvorna. Men härvorna tycks vara tillkomna under lång tid, successivt. Invecklat. Är det något annat än skräck för media som får folk att ropa på advokatfirman Bird&Bird?

Man kunde tänkt att hållningen skulle vara en enklare, dvs ett besked till utlandsförsamlingarna att fundera över om det skulle kunna tänkas kunna komma att bli problem med något de gör i relation till myndigheter. Fanns det indikationer på detta, skulle ma ta i det. Fanns det inte, tiger hälsan still. Utgångspunkten borde väl vara att tjänstemännen och utlandsbesättningarna vet vad de sysslar med och inte ställer till med något. Ställer de till med något, ska kollekterna minska. Det gjorde de också.

Nu ska väl inte jag uppfattas att sedan barnsben vara fiende till utlandsarbetet. När Morsan tog sönerna till London, Svenska Lloyds Suecia, 1 klass och sex sorters brännvin (eller var det åtta?) i en spritkylare på buffébordet, såg hon till att vi fick åka med Sjömanskyrkans buss till samlingen för sjöfolk. Det var mitt första besök på Harcourt Road. Och Lars Carlzons böcker om sjömansprästen fick jag i julklapp. De var bra. Det sa jag något kyrkomöte till Lars, som själv då läst dem för sina barnbarn och tänkte att de höll. I grund och botten har jag varit en Sjömanskyrkans och Utlandskyrkans vän. Inte kostigt att jag frågar och alls inte konstigt att detta av de finkristna ska avfärdas som gnäll. Men klokt folk vet att förhålla sig när det blir hållningen. Jag säger er: Rosor är vackra, men de sticks om man inte ser upp. Och kastas en sten mot en flock hundar, skäller den som blir träffad. Jag tror besked därmed lämnas, besked att följa upp. Vad är det som är så känsligt och som tidigare ledningar sannerligen måste ha ansvar för?

Så vad är det som ska utredas? Det ska säkerställas att all verksamhet bedrivs i enlighet med gällande lagar och andra bestämmelser i respektive verksamhetsland. Rätt tillstånd och allt det där. Det verkar på mig, när jag ser saken förklaras, mest näringsfång för jurister.  Och detta kommer att generera arbete för personalen i respektive utlandsförsamling. Budgetutskottet får en del att fundera över. Borde inte Anders Ross rätteligen vara tacksam att problematiken uppmärksammas så att budgetutskottet får tänka igenom frågorna? Borde inte Roos också då, lika rätteligen, överräcka en blomma till ersättaren, som använde ett fungerande verktyg för att problematisera. En ros kanske. Röd eller svart spelar mindre roll.

Nu är mitt råd ett enda: Mucka inte med Nordlander men inte heller med kapten Esplund i bugetutskottet. Han vet hur ett pansarförband används. Esplund alltså. Den vapenovillige Nordlander är jag inte så säker på i detta stycke, men i budgetutskottet är han en omsorgsfull man. Han ska hanteras genom att bjudas på en finöl, en Leffe. Inte för att han ska mutas men för att hans goda humör ska bevaras också när han tänker på den här historien. Tro mig, det kan Anders Roos m fl  behöva.