På de högre höjderna

Min vän pastor Kent Wisti har kommit upp på de höga höjderna, själva rymdimperiet. Inte bara så att han ett par dagar fått dväljas i Kyrkans Hus i Uppsala och träffa folk där, lite av sparv i tranedansen förstod han sig nog vara. Han har kommit sig upp och skrivit i DN alltmedan tranorna dansat. Det är fint. Vi har kanske läst artikeln också om hans insikter låg under tidningens ekonomiska censur. 1:- satsade jag för att få läsa. Sådan är kapitalismen!
http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/?

Jag tänkte inte grotta ner mig i artikeln, men när jag såg författarens perspektiv (eller perspektivlöshet) insåg jag vilket ansvar jag måste ikläda mig. Pastor Wisti förstår inte folkets villkor. Han fick för sig, att den för stora konfirmationskostymen var för stor eftersom den var ärvd. Hur borta kan man bli när man ska förstå sitt eget folk? Den var för stor för att konfirmandpojken skulle ha den att växa i. Här var pojkens första kostym, en betydande utgift i hushållet. Inte kortbyxor längre. Kanske en sup också. Men det visste inte pastorn. Var har pastorn hållit hus? Inte med folket i vart fall. Detta kunde för de radikala räcka för att för lång tid framöver avfärda pastor Wisti, men han är min vän, så jag fortsätter omtänksamt.

Kent Wisti väljer Einar Billing för att illustrera (där fick jag till det, igen!), men folkkyrkoteologerna var fler. Han kunde funderat över J A Eklund också, polemikern och satirikern bland folkkyrkomännen. Eller den reaktionäre Manfred Björkquist. Frågan kunde med fördel ha ställts vad Björkquist menade i sina minnesord över Einar Billing att Sveriges kyrka "blott begynt att lyfta hans arv" och att Einar Billing "förblir vår vägledare under kommande hårda år".  (Manfred Björkquist, Biskop Einar Billing, Vår Lösen 1939 s 466) Det var inte bara romantik, tydligen. Eller var det?

Vad ska vi då säga om Gustaf Wingrens bok Einar Billing (Gleerups 1968) och om Wingren själv? Hade dessa båda, Billing och Wingren, uppfattat något av Svenska kyrkans egenart som är värt att slå vakt om? Och finns det, i de motsatserna spel som Svenska kyrkan är, något som borde bevaras när en hel del annat ska dö, för det kommer det att göra. Jan Redin skrev om saken i Rundbrev om Kyrklig förnyelse år 1954. Hans inlägg återfinns i boken Kyrklig Förargelse,  utg Dag Sandahl, Bokförlaget Pro Veritate Uppsala 1978 s 35-36: Du tronar på minnen från fornstora dar. Kritiken är så gammal att den snart går i pension även om den alls inte är pensionsmässig. Men då var den sprungen ur en församlingsprästs lidelse och vånda. Nu?

Jag blev osäker om Einar Billing i sitt herdabrev talar om prästen på prästgårdens veranda och kollade som hastigast, men fann inget i den vägen. Minns jag rätt är det prästen som vid morgon- eller aftonbönen sitter med församlingsboken för att inte glömma be för någon. Och församlingen handlar mer om prästens församling och ansvar. Jag tror det är feltänkt som modell för en pastoral, men det har jag skrivit om för länge sedan. Fast jag förmådde aldrig i texterna läsa in vad Wisti hävdar, nämligen att Billing menade att alla omsluts av Guds nåd och syndernas förlåtelse genom prästens förbön! Einar Billing är inte riktigt av det slaget. Wisti tydligen! Men är det prästens förbön som frälser, då är det ute med oss. Tro mig.

Kyrkan kommer alltid att finnas. Hur då? Pastor Wisti tror att det beror på att människor alltid kommer att berätta om befrielse genom den poetiske snickarsonen från Nasaret. Denna man, Wisti alltså, ska missionera. Jag har sällan sett en så tunn vattvälling serveras med så pretentiösa gester. Det är an anrättning som bara håller att dö, inte leva, på. Orden blir för övrigt för stora. Svenska kyrkan "har betytt och betyder oerhört mycket för väldigt många varje timme på dygnet". Ta i måttligt!

Pastor Wisti talar om Anden, inte om Den Helige Ande eller Guds gode Ande. Hans trinittesteologi föranleder frågor. Har pastorn egentligen någon kyrkosyn eller nöjer han sig enbart med en syn (sin egen) på "kyrkan"? Läsaren får lite svårt att orientera sig. När han klargör att han menar att det finns en journalistik också efter papperstidningens död, förstår vi själva Ähnlichkeiten. Det kyrkliga lika esoteriskt som begreppet journalistik? Journalistiken inkarnerad i papper?

Det är tredje artikeln som är pastorns svaga punkt. Tror han kyrkan eller läser han bara några fraser? Vi mer stabilt högkyrkliga tror Ecclesia svecana; Kyrkan inkarnerad här. Vi tänker oss också att just denna Ecclesia tagits om hand av några som inte vill henne väl utani stället vill utnyttja henne för egna syften. Må vara att kulisserna ramlar, det håller just på att hända. Men det är alls inte säkert att något kommer att återstå, lika lite här som i Turkiet eller Nordafrika. Denna insikt ska upprepas. Mothållningen innebär idogt församlingsarbete för varje meddelande om att motståndet ska upphöra, är falskt.

Detta tror inte pastor Wisti. Kyrkdöden uppfattar han vara ett fullbordande av Billings kyrkotanke och Luthers kyrkosyn, "där var döpt är präst och själv bär ansvar för sin relation till det gudomliga". Om jag själv bär ansvar - vad ska jag då med en frälsare till? Bortsett från att Luther alls inte menade så. Om han verkligen menade det, varför ska pastor Wisti uppbära lön för att göra något som folk klarar väl så bra utan en präst? Eget ansvar var ju parollen.

För övrigt menar jag att det bara är högkyrkliga präster det är någon egentlig glädje med. Det vet vad de tror, de vet vad en präst är och de mödar sig att bygga församling. Om de inte gör så, är de inte högkyrkliga i meningen kyrkligt förnyade.