Förödarna

Det var egendomligt. Nyheten nådde oss i går att S:ta Katharinastiftelsen går in i en vilofas. Man brukar säga så när osäkerheten om vad som bör göras är total. Föra veckan var det nyheten att Breidagård avvecklas och Lekmannaskolan/Ansgarsliden gick för länge sedan samma väg. Så gåt det med visionärernas arbeten. Ska det om den tid som är vår, med gigantiska belopp i Kyrkofonden och i många kyrkliga enheter så god ekonomi att många kunnat anställas och hus hållits i gott skicka sägas, att det var ont om syner/visioner på den tiden? De visioner som byggts institutioner hölls inte vid liv och då visste beslutsfattarna inte vad de skulle göra. Husen uppfattas vara problem. Det är självklart i det visionslösa!

En händelse som ser ut som en tanke var det sannerligen att vandra från Lund C ut i staden och på väg till ett pass om en bok där också Margit Sahlin förekommer fundera över hennes livsverk. Det måste väl bli så här när förödarna går igång. De ser till att de icke-havliga hålls på distans men själva förmår de inte vare sig skapa eller vidmakthålla något. Nog för att de skulle vilja, det behöver inte betvivlas, men de förmår helt enkelt inte. Prata kan de, ord och uttryck kommer ur deras munnar, fingrar viftar i luften, ja ni vet. Bloggardag förmår inte ens bli upprörd längre vid tanke på förödarna. Det är bara så tragiskt och vi är många som ser vad som sker. De som ser och som inte är stigmatiserade så som kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* är måste börja tala högljutt om vad som sker när de inkompetenta tar hand om det kyrkliga. Det blir förödelse.

De kyrkokristna, som förnedrats och förvandlats till minoritet i Svenska kyrkan väl medvetna om främlingskapet i och för den egna kyrkan, måste se att de har något som kyrkoapparaten saknar: Vilja och hängivenhet. Men det finns fler kyrkokristna än dessa som är väl medvetna om sönderfallet. Det finns ingen anledning för någon att hålla tyst om vad vi ser ske och upprepa den bibliska hållningen: Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning.

För oss som varit med ett tag, varit på S:ta Katharinastiftelsen både på Österskär och i stan och fattat vilken vision Margit hade för stiftelsen är det beslutade moratoriet "söckent". Min moster sa så. Jag tror det betyder "sorgligt". Det som syftade till trons innersida, en mötesplats eller en retreatgård kan Svenska kyrkan inte hålla igång. Men den gigantiska beslutsapparaten befolkas och resurserna föröds just där. Den som tiger samtycker. Den som inte bär med sig kyrkokristendom har inte i sådana styrelser att göra. Det ska klart utsägas. Det personligt oförsynta ska inte ransoneras när vi ser den inkompetens som föröder. Säg till dem: "Du är inte byxad för det du håller på med." Vi går inte på snack om moratorier för vi ser när en institution är moribund. Det hade inte behövt gå så.

I denna tid ägnar sig Antje uppenbart åt annat. Det var Berlin med konferensen mot populism, så var det Polen. Därefter följde Münster med katolska kyrkodagar och så var det Greifswald. Sedan talar hon i Novi Sad och snart är det Almedalen, därefter väntar Bokmässan. Det är ett intensivt liv, men frågan ska ställas hur mycket detta styr på vad som förväntas av en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Antje har en olycklig förmåga att springa på alla bollar. Det må vara. Men vilka sköter under tiden det som en ärkebiskop måste göra, enkannerligen när S.ta Katharinastiftelsen kan stå fram som en illustration till att allt inte står väl till. Och där nämner jag för ögonblicket inte kyrkohandbokseländet. Men när kag lyssnar och läser finner jag ingenstans att hon förmår koppla an till det vanliga pastorala livet. Det är kyrkligt sett förödande.

Bloggardag gitter inte, men det kunde vara en själsprövning att gå till läggen och läsa vad de som hanterat Katharinastiftelsen sagt om den framtid de tänkt och som nu inte hanteras bortsett från det hugnesamma budskapet att det finns lite pengar. Det brukar betyda att någon glad entreprenör kommer med en idé om fortsatt arbete, men antagligen en idé som föga hänger ihop med det Margit Sahlin tänkte och ville. Frågan hur det kunde bli så här är det många som ska ställa sig. Anta att det finns konsekvenser i allt,  också i galenskapen.

Naturligtvis var det en lysande dag i Lund. Ett åttiotal minglade men först var det utfrågning och bokpresentation. Det fanns vatten i en stor dunk för solen sken. Den fromsinte bad: "Herre Jesus, du har gjort det förr. Du får gärna göra det en gång till. Amen" Det blev inte så. Förlaget hade bunkrat och några förbud fanns inte. Vänner möttes. Böcker konkades hit och dit. 18 lådor tömdes och till sist fanns det inte en enda bok kvar på platsen. Förlagschefen kunde inte klaga. Nu måste klarhet skapas. Det var inte 18 lådor bag-in-box utan boklådor. Det finns några kvar på förlaget, men ska böcker säljas i denna takt måste det till en ny upplaga nästa vecka. Så skynda er och beställ på Gaudete i Helsingborg. Ljudanläggningen började brusa på ett kraftfullt sätt och sakristanen Simon stängde av. Då hördes kommandot "markera", men det var bara en minoritet i salongen som förstod hur roligt det egentligen var. Nu fattar nivån på trivsamheter. Högkyrkligheten är bra på sådant.

Författaren trivdes förträffligt. Det är mycket bok för pengarna. Dr F funderar på om han ska snitsla en bana in i bokens teman och frågeställningar för att stimulera det fortsatta samtalet. Några förvånande ting upptäckte ju författaren under skrivandets gång, sådant som det är värt att föra förnuftiga resonemang om. Om det samtalet inte fortgår blir det fortsatt förödande. Det kanske i utmönstringssystemens kyrkoliv är just samtalsbrist som är en grundbult för förödelse. Bortsett från att vi kanske i grunden alls inte är överens om ärendet och inte överens om Herren som sänt oss ut med just det ärendet. En kyrka där det blir viktigt att får bort ordet "Herre" kanske konsekvent hamnar i detta predikament. Typ "förödande".