Om bakfoten

Bakfoten är den fot man kan få allt bakom. Det som sker i Svenska kyrkan skulle kunna komma att förstås så, att illvilliga människor sitter i kyrkliga kanslier och ställer till det för de högkyrkliga och de som högljutt säger att Jesus och ingen annan är Herren. Denna illvilja skulle vara den röda tråden när det handlar om utnämningar, utbildningar, utrensningar, utrotningar och allt annat på "u" som noga besett uttrycker utrerad utvisningslängtan. Tänk er en kyrkostruktur där dessa de misshagliga inte ställer till med – upplopp. Det vore något för barnen i himlen att få.

Bakfoten som man kan få något om är tanken att det är illvilja som styr hanteringen av de kyrkliga mnoriteterna. Det är det inte alls. Det är den goda viljan. De vill väl. I valet mellan folket – all mogen – och ett fåtal svartrockar är det folkets flertal som blir verklighet. Det beror på att där finns kyrkoavgiftsmedlen. Somliga säger detta mer rent ut, andra inte alls men alla vet vad begreppet "verklighet" innebär. Det är alls inte det där med att "själva kroppen är Kristus" utan snarare de kosmiska makterna (Kol 2:17ff) som gäller. Det som kallas verklighet är det dagsaktuella men flyktiga som kyrkosystemen alltid vill anpassa sig efter. Detta sker i bästa välmening.

Det underliga med denna sorts kristendom är alltså, att dessa kristliga faktiskt tror vad de säger. Några av oss uppfattar det hela som sanslöst och blir därför blinda inför själva allvaret i deras tänkande. Vi liksom vägrar tro våra ögons vittnesbörd. Vi läser i Torsdagsdepressionen och finner att Vantörs församling prövat samtliga alternativ i kyrkohandboksarbetet och håller fram en tapper 93-årig dam som flitigt går i kyrkan. Detta betraktas som något fint. Att en högkyrlig präst undrar hur detta någonsin kan bygga församling, ska vi bortse ifrån. Den högkyrklige prästen tänker ju helt annorlunda och finner det övergripande perspektiv, som introduceras som normalkyrklighet, helt fel och förkastligt. En högkyrklig präst kan inte tro att detta vanvett skulle vara något annat än just vanvett. Han har fel.

Grundhållningen måste vara denna: När ni i det kyrkliga hör de mest häpnadsväckande ting, utgå från att de som uttalar dem verkligen tror det de säger. Detta det nya är den nya normaliteten. Släng er i väggen Rosendal, Redin, Danell, Sjögren, Garmo, Klingert, Aurelius, Svanteson, Adell och Thornton – andra pastoralteologer att förtiga. Samma sak med de liturgiskt kunniga, Voldemort med anhang. Ni hör till den gamla normaliteten, den som den nya ersätter. Så tänker de som tror sig utgöra majoritet.

Den lilla "problematiken är bara den" (biskop Persenii favorituttryck!) att den här sortes förnyelse är totalt ofolklig. Den är å andra sidan så djupt känd hos aktivisterna att detta faktum inte påverkar. Det hela är så bra och med nya melodier och en del annat nytt ska vi nå de nya. Det blir enklare för de nya svenskarna eftersom det finns fler latinska ord.  Torsdagsdepressionen förmedlar själva narrativet kring kyrkohandboken. Självfallet vill alla väl. När folk som kommer då och då inte längre känner igen sig, inte ens det lilla de kunde finns kvar, har de gjort sitt kyrkobesök och därefter bestämmer de sig för att det kan kvitta. En mängd välsinnade kyrkoarbetare som verkligen prövat alla alternativ i kyrkohandboken kommer inte att förstå varför.

Bloggardag förstår. Också eller just när man möblerar om, kastar gammal, köper nytt måste hemkänslan finnas kvar. Det var självklart inte deras avsikt att kasta ut något som helst barn med badvattnet, men som det heter. Shit happens! Det riktigt intressanta är att de som mobiliserar glädje nu för att manifestera den på söndag (skära ballonger?) inte märker vad som händer. De som ser kan avfärdas. De har fått det mesta om bakfoten.

Hur Svenska kyrkan egentligen skulle ha gjort ser den som på kyrkligdokumentation.nu läser Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull. Boken tillställdes gratis samtliga kyrkomötets ledamöter. Det var att försöka sig på en dialog med döva, dvs de som gjort sig döva. Inte för att de var illvilliga eller ovilliga. Tvärtom. De visste bara att de andra var just illvilliga och ovilliga. Om ni inte förstår rollfördelningarna har ni fått allt om bakfoten.

Annars lyssnade jag till P4 Väst i går efter kl 17. Prosten Humlén talade. Han sa de sedvanliga dumheterna, de som ska sägas om kyrkohandboken. Om Bloggardag utifrån detta radioinslag med dess följder måste behandlas på Nämndemannagården i Blentarp, ska ni vägra betala skatt för detta. Det beloppet ska ärlig svensk skattebetalare kräva Humlén personligen på.

Dag Sandahl gläder sig över två saker i Östra Småland, artikeln om Café Kärleksängeln och hans eget svar til folket i Antjeborg. Syster Kerstin ser på bilden verkligen ut som en sån där diakonissa det inte är nådigt att knäppa nötter med.
http://www.ostrasmaland.se/kalmar/soppkok-fyller-25-ar/
http://www.ostrasmaland.se/debatt/lugn-bara-lugn-for-att-folk-blir-uppbragta/
Men Torsdagsdepressionen har inte kommit fast felanmälan gjordes i går. Nu blir det depression på grund av utebliven Torsdagsdepression! Kan det bli värre? Kanske. I går kväll var det åska...