Abort

Irland är känt som den gröna ön, känt för The Great Famine, påskupproret, Guinness (och den del andra sorter), känt för exporten av skumma poliser till New York (har läst massor med skildringar av detta), känt för sin fromhet och sin gamla goda kristna historia och nu känt för folkomröstningen om abort. Jag var inte dummare än att jag begrep att svenska medier rapporterade inte bara ytligt om saken utan också tendentiöst. Det säger jag inget om. Reportage och krönikor som gläds över utfallet är lika självklara.  I Sverige har mer än 1 miljon aborter utförts sedan abortlagen infördes i början av 1970-talet.  Lite skum blir jag dock när det talas om fri abort till 12:e graviditetsveckan i Irland. Den gränsen har inte vi. Vilket är då det rätta? Borde vi följa Irlands exempel, är det detta som menas fast jag inte förstår?

Bloggardag sitter i sina penséer. Med elementär biologikunskap är detta inte enkelt. Det sägs att kvinnan ska få bestämma över sin egen kropp. Men så är det väl ändå inte? Jag var väl jag när jag bodde inuti min mamma? Eller var jag en myling? Eller ett maskformat bihang till just min mammas kropp, ett appendix? När blev jag då en människa? När började till exempel mitt hjärta att slå? Går inte sådant att konstatera så att vi vet vad vi talar om?

Att jag alltså skulle vara en del av min mammas kropp kan väl ändå inte riktigt stämma. Närmast var jag väl en del i min mammas kropp eller Någon i den kroppen? Lätt främmande kanske? Hon var kvinna och jag blev pojke (man om ni envisas). Lite det där X och Y har väl med saken att göra. Och så kommer därtill en biologisk insikt om att jag är unik. DNA-kunskapen tänker jag på när jag funderar på att göra inbrott eller slå ihjäl någon. Gör inte ni?

Ska jag vara besvärlig mot mig själv, krånglar jag till det hela med teologi också. Om Gud såg mig redan innan jag var formad är det väl rätt rimligt att tänka sig att Gud har en mening med mitt liv eller är det något jag missförstått? Jag medger att utgångspunkten är given, nämligen den att jag är skapelse och inte en produkt av slumpen. Men jag brukar inte tänka mig som slump utan mer uppfatta att det finns något meningsfullt i tillvaron och att jag hör till det meningsfulla. Det är inte en självupptagen hållning. Den lägger på ett sätt meningen bortom mig själv och syftar alls inte till att pimpa mitt ego så mycket som att försöka komma på vilken den där meningen är.

Tänker man så blir det inte alldeles självklart att jag skulle läggas i rondskålen när jag bara var ett litet foster. Innan någon visste att jag fanns till, visste Gud. Så tänker sannolikt en kyrkokristen som underhåller sitt intellekt med läsningar från den stora intellektuella traditionen, den som också gav oss läkekonsten och sjukvården trots att denna tradition inte tror att mina år är gränsen för mitt liv. Detta liv är just i det perspektivet skyddsvärt.

Förra sommaren fick jag en replik som inte riktigt gett mig någon ro: "Det blir aldrig en väckelse i ett land som tillåter mer än en miljon aborter för den nationen har ställt sig utanför." Fadern kan tröttna och tron kan försvinna. Inte för inte är frågan om människosonen när han kommer åter ska finna tro på jorden.  Kan legaliserad abort bli allas ansvar om egentligen ingen för diskussionen om de grundläggande frågorna: vad är en människa? Hur är det när djurskyddet väcker mer emotioner än skyddet av små människor? Skulle Skaparen kunna tänkas ha några synpunkter på något som ur tillverkningsperspektivet tycks egendomligt? Jag menar, om jag håller på att fixa till något och så kommer en högteknisk sjukvårdsapparat styrd av politiska beslut och sabbar mitt projekt att tillverka en unik människa, hur skulle jag tänka då? Misslynt eller uppbragt? Eller spelar det ingen roll, som när kyrkoherden tappade dopbarnet i golvet och barnet dog. Då sa kyrkoherden till föräldrarna: "Gå hem och gör en ny!" Hur ska vi se på saken. Var det en klok kyrkoherde eller bara en dålig historia?

Har vi inte råd att bygga ett människovänligt samhälle där en familj kan vara en mamma och två söner och där Fars dag inte är någon högtidsdag? Kan det finnas en större gemenskap också kring en sådan liten familj? Det får man väl anta. Kan man tycka det vara meningsfullt att denna mamma också ska få utvecklas genom studier och arbete även om "karriären" (vad nu detta är) sker lite språngvis och rymmer fler kompetenser än de som finns på arbetsplatsen? Är ett barn verkligen att se som en olycka? Och den där dryga miljonen som aborterats bort, är det dessa som arbetslivet nu saknar?

Jag har inga synpunkter på hur irländare beslutar om sin framtid, det är deras demokratiska rätt att få rösta utifrån de värderingar som bär dem. Men bär värderingarna egentligen? Är sekulariserade värderingar bättre än kristna, jag menar: vad bygger vad?

Så tänker jag denna morgon när jag vaknar i kyrkoherdens husbil parkerad i Pjätteryd. Jag har sovit gott, tack.I morgon är det Lund som gäller.