Dystra besked

Jag vet vad som sades. Gudstjänstutskottets ledamöter och ersättare skulle få en tryckt kyrkohandbok, vilket väl var helt rimligt. Nu bestämdes på kansliet att "kyrkohandbok" var inte alla tre utan just den behändiga handboken. Jag insåg då att jag nog skulle stå med två handböcker men det kunde räcka om jag fick missale och melodiboken från kyrkostyrelsen, som också utlovats. Inget konstigt med det. Det brukar återrapporteras/redovisas i en styrelse hur det blev som det beslutats om. I yran när styrelsen beslöt att Verbum skulle trycka och Svenska kyrkan skulle "ge" församlingarna ett missale sa Vanja Lundby Wedin att vi skulle få ett missale vi också. Det är med missalen som med kristliga el-cyklar, kan jag meddela. Och ännu har jag inte ens sett skymten av en kyrkohandbok till gudstjänstutskottet fast jag frågat. Då blev förresten svaret att man skulle begära att få om man inte fått det på annat vis. Nils Warmland gav besked. Det var inte beskedet i gudstjänstutskottet om ni undrar,  Det var inte beskedet också om ni inte undrar.

Kyrkostyrelsen då? Jag fick besked:
"Vid au sammanträdet igår tog Helén upp din önskan. Det konstaterades då att inget löfte getts om utdelning av böckerna till hela kyrkostyrelsen vid något sammanträde och det finns inte heller något protokollfört beslut i frågan."

Noga taget uttryckte jag ingen "önskan" utan kopplade tillbaka till vad som sagts. Det finns kanske några som inte tror att jag lägger märke till att jag ska få en bok som är tre, men det måste vara en utomordentligt korkad minoritet av mänskligheten som tänker så. Men jag förstår. Det som sades var prat i luften, inget som stod i protokoll (varför skulle det detta, för noga taget talade väl Vanja som styrelseledamot i Verbum och lovade därmed. Men jag antar att kansliet skulle vara behjälpligt. Nu fattar jag att de som suttit i arbets- och referensgrupper inte heller fått något. Somliga får tydligen om jag läser innantill: inte "hela kyrkostyrelsen". Jag vände mig spörjande till en vän och frågade hur detta skulle uppfattas. Han förmodade att detta illustrerade hur det går till på de kyrkliga höjderna. Jag frågade inte närmre men antog att det är detta som avslöjar att det är mycket som inte fungerar. "En herrelös byråkrati som löper amok" – om man kan säga "löper" när ingenting egentligen hände... Hade jag tagit fram mina stridsdomarerfarenheter hade dessa insikter  samma afton hamnat i rapporten till övningsledningen och jag hade fått beröm för att jag noterat något dysfunktionellt. 

Oss emellan, men bara oss emellan, är den här sortens erfarenheter informationsbärand? Kanske kommer kyrkohandboken från gudstjänstutskottet till mig i sinom tid fast ingen tar ansvar. Den borde väl ha kommit innan Pingstdagen? 

Lite orolig är jag. Om förhandlingarna på måndag med "Arvtagarna" betyder att allt det tryckta återkallas, kommer jag aldrig att få en olaglig bok. Nu är det inte säkert att saken slutar så. "De flesta problem kan dränkas i pengar och nu är kansliet berett att gå långt", fick Bloggardag sig anförtrott. Om detta dränkande inte går, är normalåtgärden vid konflikter mellan upphovsrättsinnehavare och publicist annars att alla böcker återkallas och man startar om på ruta ett. Olagliga böcker har återkallats förr. Hur blir det? Att vi alls inte fått veta vad "Arvtagarna" begär, kan vara en indikation på att kansliets jurister just är beredda att gå långt med ekonomisk kompensation men vi, som egentligen står för pengarna, ska hållas ovetande om beloppen. 

Jag tror inte att den dåvarande ledningsgruppen för kyrkoordningen tänkte sig att sådana här frågor skulle mörkas. Konflikter skulle hanteras så öppet att alla kunde se vad som hänt och förstå att åtgärderna som vidtagits varit kloka och välavvägda. Men när domprosten Unger i Växjö köptes ut fick vi ingenting veta, vi arma pastoratsbor som till sist skulle få fram sekinerna. Till exempel.

Hur blir det då på måndag? Ingen vet. Normalåtgärden är att återkalla i väntan på att upphovsrättsfrågorna blir lösta och de löses i domstol, opartiskt. Det betyder att 1986 års kyrkohandbok får användas tills vidare och att Katarinamässan går an. Att Olle Carlsson blev lurad av biskoparna Mogren och Brunne när han förespeglades att den mässan skulle kunna användas, fattade somliga av oss – men det var ju inte riktigt vår sak och på någon nivå var det väl bra att kyrkohandbokstroheten inte var absolut. Då kunde som tidigare alternativa missalen se dagens ljus. Alternativa betyder i detta sammanhang användbara. Nu vet vi hur det gick för Artos, som nu i stället ger ut en mässbok. Den har jag beställt redan. Och Olle Carlsson ser dyster ut. Grundlurad som han blivit.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/bakslag-katarinamassan

Pernilla Jonsson är analyschef och henne gillar Bloggardag. Det är förutsägbart. Bloggardag är svag för kompetens och känner igen den när han möter den. Nu är vi alltså under 4-miljonerstrecket när det handlar om huvudgudstjänster. Det finns de som tror att de kan ta igen detta med veckomässor. "Väx upp!" eller "Fatta, morfar!" Men ni kanske inte ska vara så bekymrade när ni ser den funktionella dumheten, den som kör på utan at tänka djupare eller ens tänka efter. Den fungerar ju. På sitt sätt. 

Är det inte roligt för äldre högkyrkliga präster, det s k stoffilitiet, att få rätt? Prognoserna och förutsägelserna slår ju in. Det är dystert. Och det mest dystra är inte att illvilliga ville det som nu händer utan att de välvilliga körde på och så blev det så här. Minns siffran 3 895 657 besök vid söndagens huvudgudstjänst. Nytt lägsta. Vill någon minnas vilka som för rätt länge sedan ville ha analysgruppen för att både beskriva hur det är och vad som bör göras? Sådana önskemål avvisades. Vi skulle inte gräva ner oss i det förgångna utan se framåt. De som tänkte så, bör lyssna för Herren säger kanske på sitt stillsamma sätt: Gör räkenskap för din förvaltning. Lk 16:2. Det blir också ett dystert besked.

I Bloggardags lilla värld händer stora ting. Gerbilungarna har fått sin syn och mellan varven är gerbilernas familjeliv intensivt. Men det dystra beskedet i går kväll var att en unge hade dött och redan ätits på av familjen, en annan var döende. Där blev det fråga om eutanasi och Bloggardag utgjorde sedan en sorglig enmansprocession till soptunnan.

Det vore tacksamt om ingen fuskade med at använda någon annans signatur, men Bengt Olof Dike har anvisats en väg för att inte kunna bli kapad men använder sig inte av den. Då återstår ett par möjligheter. Den enklaste är förstås att vägra ta in allt som det står Dike på. Men då har fuskaren vunnit. Den näst enklaste är att lägga ner bloggen. Vem vinner då? En annan möjlighet är att tills vidare säga att problemet faktiskt är Dikes eget. Vem vinner då? Dystert på flera sätt är kyrkolivet. Först ingen utlovad el-cykel, sedan inget utlovat missale och sist en Dike som inte är Dike. Så går det till. Vem i hela världen kan man lita på?