P som i Patrik Pettersson

P är sådant man vill sätta och P är just vad kyrkosystemet vill sätta för Prästen Patrik Pettersson. Hans blogg Kyrkliga Ting är närmast phörödande. Han analyserar nämligen mekanismerna kring Antjes twittrande.
http://kyrkligating.blogspot.se/2018/05/524-en-eloge.html

Det hela handlade, som ni kanske minns,  om hur Antje twittrat sin bestörtning över ett attentat mot en moské och sedan skrivit "trist" en sen afton om ett attentat mot en kyrka. Ord kan bli fel. Men, det påpekar Patrik Pettersson, inte ett ord hördes från Antje med ett beklagande eller en förklaring att kvällen var sen och hon själv tagen av ondskan i världen. Orden stod kvar eller mer. De levde ett eget liv på nätet. Rätt självklart egentligen sett till twitters natur.

Mekanismen när häpnad och uppbragthet slår till  är känd sedan tidigare: Antje Jackelén är förföljd och då måste markeras hur fin hon är. När detta står klart för alla (kommunikationschefen Marianne Ejderstens i Geneve kommentar talande om "hennes visa ledarskap" och Antje som "en förebild i den världsvida kyrkan") blir Antje glad på twitter. Patrik Pettersson konstaterar att det går till så här. Därmed har alla som förvånat sig över att ärkebiskopen kallade ett blodigt attentat "trist"reducerats till illasinnade nättroll.

Allt detta hade Bloggardag inte vågat påpeka och  kanske inte heller vågat återge bilden av hur det går till om inte några genusmedvetna kvinnor sagt precis detsamma som pater P. En man, som inte övertygats om det gudomliga i ett riksdagsbeslut angående Kyrkans ämbete, vågar inte säga så mycket när det handlar om jämställdhet... Eller jo, kanske. Elogerna hade Morsan kunnat kommentera med en fnysning. Hon var nämligen just för likabehandling och jämställdhet mellan könen. Blev det för mycket, blev det lätt och geschwint för mycket för Morsan. "Man ska inte göra sig märkvärdig", som hon sa när hon såg en läkare uppträda så på en olycksplats där hon på några meters håll analyserat skadeläget och sett att alla gjort allt rätt långt innan den stöddige läkaren upphetsad tog sig fram under anskriet "Jag är läkare!" Då blir det som det blir med sönerna.

Patrik Pettersson, prästen, vill många i kyrkosystemet sätta P för. Han har tagit sig orådet före att distansera sig från den mediala cirkusen. Man retar dock inte lejonen i den cirkusen ostraffat. Lyssna själva och döm hur den uppfattas, som beskriver "den fabricerade bilden" som "briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör". Vad vill kyrkosystemet göra med en man som markerar att de finns "som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet". Bloggardag återger i häpnad över precisionen följande mening: "vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten." Detta är en verklighetsbeskrivning många instämmer i men helst genom tystnad.

Det är Antjes predikan Patrik Pettersson phunderar över. Han har phattat vad Antje säger. Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen är de verkliga lärjungarna och den sanna kyrkan. "Vi andra, som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara 'trumpna tornbyggande och babblande dvärgar'." Nu vet vi vad som hördes i Antjes predikan. Biskop Krister Stendahl hävdade att predikanten är ansvarig för vad som hörs. Detta har jag ifrågasatt, men just här och nu börjar jag ana att Krister dock hade en liten användbar poäng. Antje höll i första hand inte en predikan för parther, meder och elamiter utan för dem som tagit parti för kyrkohandboken och det kompetenta arbetet att få fram den.

Vad mera?
Hade processen med kyrkohandbok varit normalt transparent, öppen, hade kritiken inte varit så hård. Då hade utsorteringen av somliga sakkunniga inte varit verklighet och boken Mässa för enhetens skull setts som ett viktigt bidrag. Tack hade uttalats till dem som sett till att kyrkomötets ledamöter fått boken alldeles gratis, tack för att den finns på kyrkligdokumentation.nu och glada människor hade refererat till den bokens kloka insikter. När det srulat sig, hade öppenheten varit räddningen och inga sakkunnighetsskriverier hade hållits undan. Revisorerna hade inte behövt granska processen, än mindre underkänna den. Och Antje hade inte behövt lägga något till rätta. Svenska kyrkan hade inte heller riskerat sitt anseende om upphovsrättsfrågorna lämnats olösta av det enkla skälet, att de varit lösta och om det funnits oklarheter hade behov av klarhet inte utlösts genom att Svenska kyrkan hävdat copyright och uophovsrätt. För övrigt hade Artos förfrågan om att få redigera ett missale hälsats med tillfredsställelse och kanske Antje kunnat skriva ett förord om vikten av mångfald och vikten att tacka den liturgiska rörelsen för all förnyelse den stått för och som så många haft och har glädje av.

Det är när man tänker hur allt kunnat vara om inte om hade varit  som man begriper något.
Borde vi nu kärleksbomba Patrik Pettersson och bedyra hur fin och klok han är och mycket annat i den stilen? Kanske inte. Bloggardag vill ogärna att det ska kunna sägas att Patrik Pettersson är bombad. Men lite orolig är jag allt. Begåvning är ett minus i det svenskkyrkliga systemet. Nu vill nog kyrkosystemet sätta P för Pettersson.

Får jag påminna om löjtnant Hansson, Klacken kallad, som vid lunchtid kom in på officersmässen på KA2 och högljutt undrade: -Har gubbjäveln kommit? Åh, ursäkta, jag såg inte att översten hade kommit."
Om denne löjtnant sa regementschefen: -Över min döda kropp ska den mannen bli något annat än kapten.
Bloggardag kan meddela, att den avdöde översten aldrig fick veta att löjtnant Hansson blev överste av första graden och chef för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente. Alla kritiker går det inte illa för. Kan Pettersson kanske bli chef  för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente nu när försvaret ska rustas upp? En viss förmåga både till anfall och försvar har han.