Etiska dilemman

Tanken att en nation fungerar som ett samhälle, det vill säga att människor håller samman, behöver vi fundera över. Det moderna Sverige byggdes så. Demokratiskt och socialt. Resurser fördelades från de rikare till de fattigare. Välfärden skulle räcka till alla och institutioner byggdes för den sakens skull. Den som blev sjuk fick sjukersättning. Alla mödrar fick barnbidrag. En rejäl pension var överordnat mål framför medalj. Arbeten skulle förmedlas och skolsystemen skulle fungera liksom sjukvården och hälsovården. Somligt skulle betalas gemensamt för det var staten som skyddade medborgarna genom polis och militär och samhället genom goda lagar och ordningar.  I konfirmandundervisningen sades att vi skulle älska vår skatt som vår nästa för det var nästan som fick nytta av skatten. I detta välordnade system var det inte heller orimligt om 1% av BNP gick till världens fattiga med avsikt att lyfta dem ur deras fattigdom.

En finess var att hela systemet var transparent för vad det skulle användas till. Hur många systemet skulle byggas för kunde beräknas. Poängen var solidariteten i ett nationellt och avgränsat system.

När asylsökande kom var principen enkel. De skulle söka asyl i första säkra land och få sin sak prövad där. Principen var väl på sitt sätt bra för få om ens några protester hördes. Efter asylprövning skulle kvotflyktingar fördelas mellan EU-länderna. Det var väl också en vettig princip. Alla principer föll när inte bara asylsökande med asylskäl kom utan också migranter. Prövningen tycks ha gett vid handen att många migranter, hälften kanske, inte hade asylskäl även om det var synd om dem på olika sätt. Dessutom var det oklarheter kring ålder och identitet. För att göra allt lite mer komplicerat tycks det gälla att ett antal människor alls inte vill integreras i den svenska modellen. De vill bygga sina egna liv här på egna premisser, dvs segregera sig.. Och än mer svårhanterligt: det verkade som om så kallade flyktingsmugglare sålt sina tjänster mot löften om att dessa människor, som investerade i sin resa, skulle få mångdubbelt igen i form av förmåner i Sverige.

Då stod den nationella solidariteten plötsligt fram som nationell egoism när somliga började räkna och beräkna och fann att detta projekt inte skulle hålla ekonomiskt eller socialt. Det skulle bli ett annat land, ett multikultiland. De som inte var glada över detta var rasister eller extremister, fick de veta. Då höll de käften men med hemliga val kunde de uttrycka vad de kände. Samtidigt kunde de tiggande vid ICA Grytan i Moheda omfattas med viss sympati. Folk hälsade och la pengar. Niclas som äger butiken gav tiggaren små uppgifter som på sitt sätt integrerade honom. Han var inte bara en tiggare. Plötsligt slog polisen till mot en liga som åtalades för människohandel och tiggarna försvann. De hade alltså hört till de kvinnor och män som människohandlarna haft i sitt grepp. De snälla givarna hade alltså underhållit ett kriminellt projekt. När ligans ledning häktades, stängdes också Diakonicentrums nattöppna verksamhet. Allt var inte riktigt som vi tänkt i vår godhet, det fattade till och med Bloggardag.

Efterhand svängde de politiska partierna. De svängde inte bara som i det politiska begreppet "omsvängning" utan svängde så som de berusade gör, fram och tillbaka, på sitt sätt målmedvetet och ändå inte.  Det betydde att alternativa verklighetsbeskrivningar kom fram. Det är ett dilemma när de officiella sanningarna skiftar på ett sådant sätt att det som tidigare alls inte fick sägas nu blir den etablerade sanningen. Här skulle etiker behövas och gammaldags journalistik, den som ger utgångspunkter för fortsatt reflektion.

Är det inte cyniskt att börja räkna pengar och tala om resurser när människor kommer till oss? Upprördheten gäller förhållanden i andra länder som är länder i krig och kris. Bloggardag blir fundersam. Överlevnadstiden, läste han i höstas, för det nyckelförband han och dåvarande fänrikarna Olofsson och Salander tillhörde, hade i ett krig varit 20 minuter. Om detta talades föga. Nationen var alltså beredd att offra blomman av män under 47 år samt en del äldre yrkesbefäl. Nå, Bloggardag visste att sådana beslut måste fattas.Vid ett anfall mot Sverige beräknades förlustsiffror vid given plats och given tid och dettsa var en av faktorerna när belsut måste fattas. Men den förfärande tanken att hundra medborgare i uniform skulle stupa var underordnad nationens fortlevnad. Det var denna nationens fortlevnad saken gällde och medborgarna avkrävdes blodskatt.

Det etiska dilemmat sönderfaller i flera. Borde det inte vara möjligt att öppet tala om sådant här? Det som mest bekymrar mig är inte integrationen utan dess motsats, segregationen. Jag vill veta hur de som kommer till Sverige tänker. Vill de vara enklaver i landet som lever för sig själva på egna villkor men med ekonomi och sociala förmåner säkrade av "storsamhället"?  Vill de anta de värderingar som gäller i det sekulariserade Sverige och praktisera religiösa sedvänjor bara i det privata eller hör det till deras övertygelser att deras värderingar är överlägsna och ska slå igenom och slå ut de andra? Det fins de som tänker så, har Bloggardag förstått. Vad blir då konsekvensen? Går det att med praktiska exempel veta eller är detta komplex av tankar alldeles ogripbart?

Det gamla nationella solidaritetskonceptet integrerade alla för det var grundbulten i välfärdssamhället. Nu då? Vore den ofriserade diskussionen om detta farlig, det vill säga farligare än alternativen? Och hur är det egentligen? Går det att få fram fakta eller är alla fakta till sist tolkningar? Vem förlorar då? Hur kommer det sig att det i den svenska debatten varit första reaktion att tysta dem som sagt eller frågat något olämpligt? Och, än en gång, hur hanterar vi detta att det som var olämpligt plötsligt tycks vara dagens sanning? Finns det något särskilt ansvar för den organisation som är Sveriges största medlemsorganisation att stå upp för alla komplicerade sammanhang och värna något som inte är postmodernt utan helt enkelt sant?

Bloggardag plågar sig med etiska dilemman. Det hör till tiden eller hör det till åldern?