Döda vi inte pratar om

Bloggardag ringde den erfarne minnestecknaren för att fråga. Minnestecknaren hade skrivit om döda präster i ett par decennier så han borde veta. "En under min tid", sa han. Bloggardag mindes den uppskakande händelsen med kyrkoherden som sköt sin fru och sedan sig själv. Han mindes också prästmötet då minnestecknaren talade om den döde prästen utan några anklagelser och ställde in oss alla under Guds förbarmande.

Var det en präst som tog sitt liv under åren 1984-2002 (och han hade flyttat från stiftet) så talar vi på fem år (eller kortare tid?) om tre präster i stiftet. Det vill säga: vi talar inte. Inte med varandra i alla fall. Livet går, som det heter, vidare. De döda omtalas med att de "hastigt avlidit" och tackas för förmågan t ex att göra evangeliet synligt i både ord och handling. Det blir lite konstigt, för präster ska inte ta livet av sig. Det ger ju beskedet att det de förkunnat faktiskt inte höll. Inte när det gällde. Så vi pratar inte så mycket om saken. Vila i frid. Vi går vidare. Bäst så? Hållningen känner ni igen från kyrkoherdar: "Herren vare med er. Själv har jag inte tid!" Och ska det ändå berättas om prästen som hastigt avlidit kan man också läsa att "Kyrkan är en trygg punkt genom hela livet". Ibland blir det alltför makabert till och med för Bloggardag.

Vad kan vi tänka oss har hänt när så mycket förändrats? Bloggardag funderar:

- Förändringen när präster nu jobbar på söndagen medan de tidigare tjänstgjorde, kan vi fundera över. Förändringen från att ha varit kollegor, inte bara i medeltida mening att de läste tideböner tillsammans utan också så att de läst vid samma universitet med samma lärare också om de utgjorde två generationer (Bloggardag kunde dväljas i samma sammanhang som professorerna Aulén, Bring, Lindblom, Nygren och Pleijel samt Kjöllerström för att inte nämna de som var hans lärare).
 Förändringen bort från det kamerala med ordning och reda i folkbokföring, strukturer för arbetet,  till ett mer fritt liv, där det finns resurser men få avnämare och därmed stora möjligheter att förverkliga sig själv. Eller inte.
- Förändringen från kall till lönearbete. Marx var klar över saken för 170 år sedan.
- Förändringen från egenansvar och ensamarbete till arbetsuppgifter i ett arbetslag dör alla ska ha ett ord med i laget och mycken möda går åt att alls få något gjort..
- Förändringen från erkänd teologisk spetskompetens till enskilt tyckande i arbetslag, där alla kan tycka och menar sig ha både rätt och kompetens att göra så i komplicerade teologiska och pastorala frågor..

Bloggardag gitter inte fortsätta sin rapsodiska uppräkning. Men nog finns det grundläggande förändringar som inte stöttar en prästidentitet och frågan, som inte heller ställs, handlar om "the Formation of a Priest". Det kanske inte är så enkelt när religionsvetare ska utmanas att vara teologer och grundfrågorna om vad en präst egentligen är, inte kan ställas (för svaret blir förödande för kyrkosystemet).

En oklar prästidentitet – kan det vara en del av förklaringen när en präst tar sitt liv? Eller är det de vanliga insikterna?

* Det finns ingen plats för mig och jag ser inte ens en meningsfull framtid
Det vi kallar "inlåsningseffekter" hör till scenariot. Människor ser inte utvecklingsmöjligheter, nedstämdheten slår till. Inget är roligt. När Svenska kyrkan konstruerar system som avsiktligt hindrar att människors kompetenser ska blomma, går somligt att förstå. Det aktualiserar frågan om femte budet. Att i ord och handling förklara människor oönskade är brott mot detta bud. Brottet formuleras så: "Du behövs inte." Konstigt att vi inte har väl fungerande utvecklingsprogram för den kyrkliga personalen. Här är knektväsendet överlägset.

* Det blir bättre för de andra utan mig
Den som tar sitt liv har övat sitt tunnelseende, men tänker inte så mycket på att hämnas på världen genom att inte vara med längre. Det blir bättre på så sätt. Det är fel. Det blir värre. Men det budskapet går inte in för självmordet kommuniceras inte öppet och de flesta av oss ser inte mönstret förrän i efterhand.

* Det finns en livsfientlig makt, ett rytande lejon
Det hör till ungkyrkorörelsens glada paroller att tala om kampen. Nutidens förkunnelse är betydligt mer terapeutisk och verktygen för att förstå en värld där kampen mellan Gud och Djävul utkämpas får de flesta inte en vanlig söndagsförmiddag i kyrkan. Det existentiellt onda borde vi tala om och formera oss för att stå den makten emot också som gemenskap.

* Depression är en livsfarlig sjukdom
"Nedstämdhet" är en svårhanterlig åkomma. Det är inte bara att gaska upp sig. Det mer utmanande är att Psaltaren är bönboken som har också dessa insikter med sig. En församling som ber tidebön laddar bedjarna med dessa viktiga insikter. Fokus måste flyttas från det nedstämda egot på fler sätt. Men Psaltaren ska inte försummas. Inte heller församlingen som koinonia, arbetsgemenskap. Vi ber och arbetar tillsammans och drar varandra på så vis.

* Tillståndet i samhället blir ett tillstånd i själen
Det är friskt att bli sjuk i ett sjukt samhälle, men vi rustas inte för livet i all dess mångfald genom att förfalla till vår tids normaliteter, dvs den självupptagenhet som vi förväntas leva i. Bilden är tydlig när människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Blir som en riktig falukorv som ser in i sig själv och ingenting utanför själv.
Bloggardag knycker det utmärkta uttrycket från en augustinermunk och munkar i den traditionen är bra på eländesforskning. Vi lever i ett samhälle och en samtid som kröker in oss i oss själva med många attiraljer som stärker egot. Förstår ni tanken är det inget problem, simma lugnt. Förstår ni inte tanken, se upp då! Församlingen ska vara en gemenskap där vi tvingas ut ur våra begänsningar utan att förlora våra identiteter. Vi är med våra personligheter gåvor till varandra. Hur övar vi den hållningen?

Vad bör göras?
Livet måste ha mening, Viktor Frankls insikt är klokskap. Den gäller alla. Men Bloggardag känner särskilt för präster. De har ju fått ett uppdrag för att vi ska få den frälsande tron, heter det i vår Kyrkas bekännelse. "Tala stort om ämbetet", sa Einar Göth till Växjö stifts präster vid ett prästmöte. Vigningen gör något med den som vigs. Löften har getts och avlagts. Det betyder att en kyrkostruktur som inte på allvar vågar tala om vigning och ämbete utan tänker, att detta är något för högkyrkliga nördar med ett intresse för oväsentligheter, skapar omständigheter som blir livsfarliga.
Utan ämbetsteologi kan ingen och ska ingen vara präst. Det är att ge sig ut på farligheter utan att förstå vari det farliga består. En augustinermunk igen: Mirum est si sacerdos salvetur. Det är ett under om en präst blir frälst. Det måste räknas till det livsbefrämjande att tala om vigning och ämbete även om det gör ont när en "icke-fråga" visar sig vara en avgörande fråga på annat sätt än folk inbillats tro och tänka.

Kollegialiteten hör till. Frälsaren skickar ut lärjungar två och två och det fanns tidigare en kollegial struktur i kontrakten med tillfälle också till studier och samtal (skvaller). Då rymdes kontraktisterna på kaffe i prostgården och prosten bjöd på cigarr. Nu är strukturerna katastrofalt mycket större. Det som var vänskap präster emellan blir mer bekantskap. Och genom gallren ser vi på varann...

Det är något särskilt att vara präst, men det betyder inte att det är särskilt fint att vara präst.  Det är bara nödvändigt att några blir det och insikten ska slå alla att utan prästväckelse blir det inget av något annat heller. En kyrka. som inte på djupet tycker om sina präster och uppmuntrar dem, kanske inte ska bli så överraskad om prästen/lönearbetaren inte orkar längre. Alla andra faktorer lämnade åt sidan. Bloggardag är pigg, käck och munter. Men inte alltid. Inte sällan blir han omskakad.

När Bloggardag lämnat in ska det rätteligen sägas att han var slarvig i bönen. Inte alltid med bönen, men i den. Han bad inte bara för "alla hädansovna kristtrognas själar". Han bad så här:
"Må genom Guds barmhärtighet våra döda vila i frid och må det eviga ljuset lysa för dem."
Jesus får väl sortera sedan.