Domen över Quisling

Christian Braw har i sin senaste bok Livskraftens lerkärl (Artos) analyserat mannen Vidkun Quisling. Bloggardag nämnde saken och markerade att boken handlar om mycket mera och stimulerar till både läsning och eget tänkande. Frågan ställdes om det som är en lagfäst dom verkligen kan kallas statsmord, som gjordes i blogginlägget. Bloggardag har nu använt någon del av nådatiden till att läsa A. Hemming-Sjöbergs bok Domen över Quisling, Natur och Kultur , Stockholm 1946. A står för Axel. Det är en utförlig genomgång av rättegången och domen men också en gärningsbeskrivning förstås. Bloggardags mening att det egentligen inte fanns straffrättsliga bestämmelser för en dödsdom men att en sådan var politiskt nödvändig, står sig. Tror han. Det är bara att lyssna till Sigurd Fougners "manliga ord":

" I ett lands ödestimma får kaos icke råda. Och för samtid och framtid måste det fastslås, att för den, som i en för landet kritisk tid sätter sin egen vilja före de författningsenliga organens och därmed sviker sitt land – för honom har hans land ingen plats." (aa s 517)
Fougner var Høyserettens ordförande.

Den 10 september år 1945 dömdes alltså Vidkun Quisling till döden. Lagmansrettens dom överklagades och Høyesterettens avgjorde saken den 13 oktober. Överklagandet avslogs. Quisling begärde inte nåd. Han ville inte heller ha ögonbindel på sig när han skulle skjutas, men ögonbindel blev det. Han avrättades av en exekutionspluton på Akershus en regntung natt till den 24 oktober 1945. "Han var en man utan fruktan, ty han bars upp av sin övertygelse och hans samvete var gott. Utan fruktan mötte därför Norges mest hatade man döden inför exekutionsplutonen", skriver Hemming-Sjöberg. (aa s 516)

Hur var det då med legaliteten? I Norge hade dödsstraff inte tillämpats sedan år 1876. Genom provisorisk förordning infördes dödsstraff för förbrytelser mot statens självständighet och säkerhet, det åtalets punkt II och III avser. Denna provisoriska förordning antogs den 3 oktober 1941. Vidare antogs en provisorisk förordning den 21 januari 1942 för vissa förbrytelser som skett medan Norge är i krig, bland annat förbrytelser mot liv, lem och hälsa.

Hur var det då med den militära strafflagen? Där fanns dödsstraff som kunde exekveras, men inte efter krigets upphörande. Då är det livstids fängelse som gäller. Detta hanterades den 3 oktober 1941 genom en provisorisk bestämmelse att "utan hinder av § 14 i militära starfflagen kan dödsstraff ådömas eller fullbordas efter krigets upphörande."

Det är väl rätt uppenbart att de provisoriska förordningarna infördes av den norska regeringen i London för att lösa det problem man såg med egna ögon. Quisling kunde inte få leva. Hans land hade ingen plats för honom, förutsatt att han inte räddat Norge och Norden in i ett storgermanskt förbund när nazisterna lagt Europa under sig. Så blev det inte.

Vad gäller åtalet argumenterade Høysterettsadvokat Henrik Bergh för sin klient på punkt efter punkt. Han började med att beskriva Quislings idévärld och hans personlighet. Det är inte oviktigt för att kunna förstå hur en person tänker och handlar. Sedan kom åtalet.

Punkt I Västmakterna planerade för att gå in i Norge, ta de svenska malmfälten och fortsätta till Finland. Detta visste tyskarna men Quisling var inget med den tyska planläggningen att förekomma västmakterna. Hotbilden för Quisling var att Norge skulle dela Polens öde. Den 9 april grep Quisling in för att rädda vad som räddas kunde.

När det gäller åtalets punkt II (och III) menade advokaten, att Quisling stått under press från tyskarna.

Punkt IV måste förstås utifrån att Qusling menade att storting och regering var olagliga (Bloggardag uppfattar att detta handlar om att Norges leddes från London), konstitutionell grund saknades, och för Quisling gällde det att följa den linje som då gagnade Norge bäst. Nödtillstånd rådde.

Åtalets punkt V gäller medverkan till advokaten Hansteens avrättning. Quisling ville ha advokaten "tjernet" men det är fullkomlihgt oriktigt att mena att det betyder "dödad"."Ingen drömde tidigare om hur tyskarna i sitt innersta voro" heter det. Behandlingen av judarna förfärade Quisling. I övrigt anklagas Quisling för att ha avslagit nådeansökningar från dödsdöma. När det gällde åtalet för förmögenhetsbrott gällde saken "bagateller" och inget av detta hade förtagits för vinnings skull. Qusling såg att somliga värden ställts till hans disposition av ockupanten. Inget annat.

Höysterettsadvokaten Bergh var klar över att Höysteretten redan godtagit den provisoriska lagen och skulle döma efter den. Han såg Quisling som en gåta. "Och så blir frågan, om gåtan skall förbli olöst genom att Rätten följer åklagarens yrkande."

Bloggardag har nu följt avsnittet XIV, Försvararens tal i Hemming-Sjöbergs bok, s 312-350.
Domarens insikt – "För honom har hans land ingen plats" – beskriver väl rätt tydligt statsmordets karaktär. Det vilar på en rättslig grund som antagits under ockupationen och klargörs vara provisorisk. Om detta behöver man inte ha några synpunkter. Det går så till därför att det måste gå så till.

Vill man fundera mera över Vidkun Quisling kan man med fördel läsa Christian Braws bok. Fundera mera! Det kan uppfattas vara den största humanitet att avskaffa dödsstraffet, Frasse tycker det. Men om då statsmordet blir nödvändigt, vad har vunnits? Lätt är frågan sannerligen inte.

Lätt är inte heller frågan om folkkyrkan. Christian Braw skriver i sin bok om det första ledet, det förbisedda. Folket alltså. Det är en text som varit framåtsyftande för 110 år sedan när ungkyrkomännen tänkte till. Hur är det med folket i det mångkulturella samhället? Läs och fundera. Författare finns till för att tvinga oss att tänka, tänker Bloggardag.