De reaktionära

De reaktionära har det inte lätt. De behöver vinna alla slag. För de revolutionära räcker det att vinna ett slag. Inte konstigt att de reaktionära har mycket att göra. De tvingas ju springa på alla bollar.

Det kan ta lite tid, men i långa loppet mals reaktionen ner om den inte överraskande kan förses med ny kraft. Den vanligaste kraften reaktionen kan förses med är att de revolutionära ger upp. Räcker det inte att sätta de revolutionära i fängelse? Inte riktigt. Det kan lätt bli som när Bastiljen stormades och med de frigivna revolutionära kommer diverse förbrytare av annat slag ut på gatorna. Reaktionens problem är nämligen att de förhållanden som skapade de tidigare revolutionärerna består. Då finns det alltid risk för att nya revolutionärer ihop med en uppsättning revoluzzer träder fram, sådana som läst de gamla böckerna för att förstå sin samtid, sådana människor som är inifrånstyrda och inte bara karriärkåta och därtill en viftande svans, revoluzzerna. Det är just de inifrånstyrda människorna reaktionen fruktar mest. Det är välmotiverat. De som bara säger det som just då ska sägas är inte så farliga.

I Svenska kyrkan finns ett par frågor som de reaktionära särskilt måste bevaka. En av dem är uppenbart numera identitetsbärande för kyrkosystemet. Så har det blivit av för många mycket oklara skäl, de förstår helt enkelt inte frågan. Men ett teologiskt ställningstagande, som leder till yrkesförbud och karriärstopp, måste vara inte bara en mycket viktig fråga utan "den avgörande". Så mycket större anledning för de revolutionära att peta i det getingboet. Kom ihåg att minoriteten alltid är bättre påläst!

Ifrågasättarna har som vanligt en del goda skäl för sina frågor. Det vanligaste skälet är förstås att de aldrig fått svar på frågorna – hur välmotiverade de än visar sig vara. De bemöts antingen med beklaganden att situationen är som den är eller med aggressivitet, "det är ni som ska passa er". Bloggardag kan återge scenen från kvällskaffet under kyrkomötet i det lilla köket på Erstas gästvåning.

Biskopen Brattgård, viftar med handen: - Nu får ni passa er, för nu har sista tåget gått för er del.
Den unge försynte prästen: - Det är väl ni som ska passa er! Det är ert tåg som har gått. Vi har ställt upp och slitit på de skitmissiv vi fått. Och vi har gjort vårt arbete.
Biskopen Brattgård: (flämtande ljud)
Biskopen Hellsten: - Kallar du tjänsten i Svenska kyrkan skitmissiv! Det var plågsamt.
Den unge försynte prästen: - Men så är det. Vi sitter inte i församlingarna där det serveras ostkaka med grädde och sylt.
Biskopen Werkström: - Nu ska vi vara glada!
Skälet till glädjen var att allt inte hade havererat under kyrkomötesdebatten.
Det hela fortsatte ett tag, men den unge försynte prästen vek inte ner sig. Han beskrev högkyrklighetens pastorala insatser och den solidaritet som förhindrat säraktioner, det vill säga det högkyrkliga välförhållandet under alla svekfulla omständigheter. Han beskrev väl också hur svagt sakunderlag den aktuella frågan visat sig ha.
Kontraktsprosten Garmo från Rättvik passerade det lilla köket. När allt gick mot sin upplösning och biskoparna gick för att (välmotiverat) vila nerverna på sina rum, såg Garmo – påtagligt upplivad – på den unge försynte prästen och sa:  - Hur lyckades du med det där?

Bloggardag kanske ska upprepa att lagar som antagits under tvång saknar legitimitet. Vill någon säga emot går det bra. Motargumentet är inte att lagar understundom stiftas på det viset. Motargumentet är inte heller att det under historiens gång visat sig att kungamakt/stat gärna vill kontrollera det kyrkliga livet. Bortsett från det svepande i en sådan analys, saken bör belysas från fall till fall om det ska bli intressant, finns det en enda men avgörande skillnad: Må vara att tidigare generationen antingen handlat fel eller funnit sig i det som är fel, men då levde inte jag. Det gör jag nu. Detta och bara detta är den avgörande skillnaden. Jag kan inte ta ansvar för vad som hänt tidigare, men jag är skapad till ansvar i min tid? Skulle då min själ bedrövas?

Kan reformer som står på otillräcklig grund falla samman under sin egen tyngd? Den som såg delar av det nybyggda fina huset på Södra Järnvägsgatan i Växjö rasa ner i garaget, kunde vara böjd att svara "ja" på den frågan. Infästningarna höll inte i Växjö. Det är tänkvärt. Var ska infästningarna sitta när det handlar om beslut i Kyrkan? De flesta vet handbokssvaret. Trons frommisar kunde lägga till att om Herren inte bygger huset arbetar byggarna fåfängt på det. Det gäller alltså att göra hållfasthetsberäkningar på bygget och visar det sig då att grunden är dålig eller infästningarna för klena och att t ex byggnadsingenjören Anders Nygrens analyser när det byggdes har fog för sig, givet de sprickor vi ser, då är det allvarligt.

Detta vill de reaktionära inte medge. För dem får det inte finnas några fel i bygget och de gör sitt bästa för att bortförklara de kritiska frågorna och marginalisera kritikerna. Det är då de revolutionära inte bara anar utan verkligen förstår att allt inte står rätt till. Det kan sluta med att hela bygget kollapsar eller att frågor tillåts och restaureringsarbetet börjar. Antingen – eller, givet att det handlar om byggfusk. Men ingenting kan göras så länge de reaktionära får sitta i fred med sitt problemformuleringsprivilegium, dvs privilegiet att säga att ingenting finns att säga för det finns inga problem.

När frågan om legitimiteten i politiska beslut i teologiska frågor, som fattas under tvång, sprids över vallarna/kyrkbackarna blir det farligt för de reaktionära, men de revolutionära anar att morgondagen randas. På ett eller annat sätt. Eller lever ni i den reaktionära föreställningen att ett kyrkosystem med framgång kan fatta ett beslut i en fråga som Kyrkans Herre ogillar och sedan kunna se att detta beslut blivit lyckosamt rakt igenom? Verkar det inte troligare att det i ett sådant kyrkosystem utförs en massa idogt arbete under höga rop och skrik, men att det till sist verkar som och känns som fåfängt arbete?

Det som räknas är den samlade frukten, menar Antje. Ska vi börja räkna då? 75% av de unga svarade att de inte tillhör någon religion och 70% att de aldrig ber. Dessa procentsatser innefattar unga som är döpta och konfirmerade, sa Stephen Bullivant i veckans Torsdagsdepression. Det går inte att muntra upp sig med vår systerkyrka i Borgå-gemenskapen, Church of England heller. Bloggardag antar att kameleontstrategin, att i rädsla maskera sig, sina ordningar och sin mission, visar sig inte fungera. Church of England är en statskyrka...
https://www.theguardian.com/world/2018/sep/07/church-in-crisis-as-only-2-of-young-adults-identify-as-c-of-e
Räkna den samlade frukten, Antje! Och gör räkenskap för din förvaltning! (Lk 16:2)

Allt detta skrivet för att uttrycka den djupaste medkänsla med de reaktionära, de som måste vinna alla strider och därför måste undvika alla frågor och bortförklara alla problem. Revolutionärerna har det roligare. Alltid.