Statsrådet ställer till det för Svenska kyrkan

Ardalan Shekarabi nekades först uppehållstillstånd när han med sin mamma kom till Sverige från Iran år 1987. Efter flera avvisade överklaganden levde mamman och sonen Ardalan gömda i ett år. 1991, när mamman egentligen gett upp, kom beskedet att de fick stanna av "humanitära skäl". Sedan blev han SSU-ordförande, juris doktor (offentlig upphandling) och civilminister. Han intervjuades i tidningen Fönstret.
https://www.fonstret.se/artikelarkivet/intervju/ardalan--det-har-varit-fyra-sjukt-roliga-ar/

Det kan lugnt konstateras, att statsrådet ställer till det. Han fingrar på ett vapen han inte riktigt är utbildad på och kommer åt avtryckaren. Det är nog ett vådaskott, men det träffar och ställer till med en katastrofal skada.

Först konstaterar statsrådet att det inte minst i den konservativa former av islam finns sådant som inte är förenligt med demokratiska värderingar. Att detta sägs av en man som har sina rötter i Iran kanske inte ska förvåna, men slutsatsen blir förstås att vi är på väg in i ett stort elände i detta land om det förhåller sig som han säger. För Bloggardag ter sig detta problem ohanterligt. Frågan ställs väl som vanligt på det enkla sättet: Vad vilja socialdemokraterna? Säger statsrådet något annat än vad SD brukat säga?

Statsrådet fortsätter sitt resonemang och här smäller det än mer:
"Men kunskapen om religiösa frågor är ganska begränsad i Sverige. Det är till exempel många som inte känner till att den svenska kyrkan har demokratiserats med tvång. Det är t ex progressiva krafter som har tvingat svenska kyrkan att acceptera kvinnliga präster."

Då är det sagt. Men beslut som fattats under tvång har ingen som helst legitimitet. De är noga taget icke-beslut. Och beslut som inte har någon legitimitet, kan inte heller ha någon verkan.

Den enda möjliga slutsatsen är att Svenska kyrkan får göra om ämbetsreformen, starta på nytt och göra rätt. Frågorna måste hanteras så, att ett beslut att införa en ordning med kvinnor i biskops- och prästämbetet fattas i full frihet och på sakligt prövat underlag, dvs Bibel och bekännelse. Beslutet 1958 får på statsrådets ord uppfattas vara illegitimt.

Nu vill väl många med reflexer från ryggmärgen avvisa Ardalan Shekarabis tal. Det ska en kyrkokristen inte göra. Må vara att han kommer från ett främmande land, men det kan visa sig att han är en av Österns vise, de som kom till Frälsaren från samma trakter. De vise männen följde stjärnan och kom fram till hur det egentligen är. Mt 2:1-12. Har Shekarabi kommit med guld, rökelse eller myrra nu? Svara inte förrän ni hunnit tänka efter.

Om beslutet inte fattats på solid teologisk kunskap, och en indikation på detta är Biskopsmötets bibelkommission som gav ut Bibelsyn och bibelbruk, där reformen utsattes för hård kritik och motståndarnas argument inte vederlades (vilket borde skett), och det som statsrådet säger om tvång är sant, då är ämbetsreformen illa ute hur mycket frågan än sägs vara en icke-fråga. Nu kryper alltså sanningen fram? Och all legitimitet, Bloggardag ber att få upprepa sig, ifrågasätts om grundbeslutet är illegitimt.

Få av oss har läst juris doktorn Shekarabis avhandling, men en utbildad jurist kan förstås det här med legitimt och illegitimt. Han vet att beslut fattade under tvång hamnar i en specialkategori och i denna kategori kan frågor om Kyrkans ämbete inte få hamna. Nu kan vi på statsrådets ord ifrågasätta det som för själavårdens skull inte fick ifrågasättas. Vad ska det ängslade samvetet säga om den som träder fram som präst fått jobbet på grund av statligt tvång? Var i detta återfinns Kristus och det ämbete han anförtrodde sin Kyrka som Kristusrepresentation? Företräder en präst, som blivit vigd efter ett tvångsbeslut, denne Kristus eller det organ som fattade beslutet? Frågan blir brännande viktig. Den är en sanningsfråga.

De vise från Österlandet demaskerade den politiska makten i Jerusalem. Herodes var alls inte intresserad av att fira Jesu födelse. Herodes vill döda honom. Det fick de vise männen klart för sig och tog därför en annan väg tillbaka till sitt land. Det är en variant på att gömma sig för att komma undan makthavarnas tvångsmedel. När Matteus berättat, betyder det att de kristna i alla tider fått vetskap om hur politisk makt kan utövas, också detta att den förställer sig, säger något som ska dölja de verkliga avsikterna. Nu kommer statsrådet och demaskerar. Vi vet hur han ser på saken. Det handlade om tvång. Vi tar det en gång till: "Det är t ex progressiva krafter som har tvingat kyrkan att acceptera kvinnliga präster."

Vad ska nu en kv*nnl*g pr*st göra? Den frågan ska ställas till biskoparna och kyrkoledningen. Ska Ardalan Shekarabi få besked att han har fel eller ska saken tigas ihjäl? Med om biskopen får en fråga som åstadkommer svettningar och vallningar (oavsett biskopskön), nämligen om validiteten i ett ämbete som kommit till på grund av tvång, och den konkreta begäran blir att ett antal kv*nnl*g* pr*st*r med bibehållen lön ska tas tas ur tjänst tills saken klarlagts och ett eventuellt fritt beslut på hållbart grund och utan tillstymmelse till tvång har fattats, vad gör de då? Ja, vad säger biskopen om någon kommer och säger: "På de premisser som Dr Skekarabi nu avslöjat, kan jag inte vara präst! Den biskop som vigde har lurat, svikt och bedragit mig!" Säger biskopen då: "Vi tar dig ur tjänst med bibehållen lön tills vidare. Under tiden prövar vi frågan om ämbetet grundligt och fattar ett beslut vi kan stå för, ett beslut i all frihet."

"Stor oreda under himmelen" är väl det milda omdömet nu.
En variant kunde vara att kv*nnl*g* pr*st'r i väntan på ett legitimt beslut inte ska utföra några prästerliga funktioner i församlingen, däremot allt det andra. Det kunde leda till en nyttig revidering och revitalisering av församlingslivet. Allt skulle komma i rörelse när frågan om vad en präst är och ska göra skulle ställas på nytt. Vad är prästeriet befriat från all helig bråte som lagts på prästerna? Kommer den debatten ska väl Svenska kyrkan få tillfälle att tacka den vise från Österlandet som kom med den avslöjande informationen. Givet förstås, att statsrådet har rätt. Men som prosten Pehr Edwall brukade säga: "Också en blind kan få korn på en höna."