Ångest är vår arvedel

Det finns en kristlig tradition att skrämmas. Att skrämmas är något annat än att varna, säga hur det är. Skrämseln är ett verktyg med syfte att förmedla eller fördjupa den mänskliga böjelsen för skräck. Bloggardag ogillar hållningen och finner den – förskräcklig. Den är alldeles för lättköpt och den är självfallet i all sin fromma apparition alldeles okristlig.

Kyrkan byggde universiteten för att tron vill veta. Själva hållningen är att det går att skaffa sig systematisk kunskap, eftersom det finns ett system i det mesta. Gud ville det hela. Gud håller det hela uppe så länge denna värld ska bestå. Nu går allt mot sin upplösning, det är det apostoliska beskedet, men detta är inte då mycket att oja sig över. Det bara är så. Jesus kommer snart tillbaka, sa han. Och den som ser att klockan snart är tolv, kanske sekundsnabbt, inser att det bästa återstår. Men innan dess kommer födslovåndorna. De är inte så behagliga för stunden, men de föder fram liv. Därefter glöms de bort i glädjen över det nya. Det är då det blir mer än märkligt när det talas om "den allt överskuggande klimatkrisen". Kan den vara ett tecken att tolka? Frågan bör ställas med samma allvar som invändningarna mot det just nu dominerande tolkningsmönstret bör lyftas fram.

Thomas Kuhn har tydligt pekat på hur vetenskap bedrivs. Mot det etablerade och av majoriteten omfattade tolkningsmönstret lyfta nya perspektiv fram. Dessa ska enligt handboken avfärdas. Ofta går det bra. Går det inte ska det nya integreras i det gamla. Går inte detta, blir det vid nästa professorsskifte ett paradigmskifte och det nya paradigmet utgör den hårda kritiken av hur alla tidigare tänkte. "Så dumt det var" är hållningen och "hur kunde det bli så dumt?" frågan.

Det måste gå att argumentera på ett annat sätt än med påståendet att vi en varm sommar, 1868 eller 2018 lika, med egna ögon ser "klimatkrisen". Det där ångestfyllda att vi inte ska lämna problem till våra barnbarn, varifrån kommer den tanken? Det är alltid bättre att lämna problemen till barnbarnen eftersom de kan ha skaffat sig resurser att hantera dem. Om nu världen består, vill säga. Och just nu känns det som en alldeles vanlig höst, i väntan på Brittsommar. Somliga gillar hösten. Så klimatkrisen kan inte ses med blotta ögat. Just nu. Om Bloggardag tittar ut genom fönstret alltså.

De där prelaterna som vältrar sig i den mänskliga ångesten, vad säger vi om dem? Bloggardag uppfattar dem som bondfångare i det andliga. Präster ska på tvärs mot alla klagovisor säga något klokt och detta kloka är att förkunna evangelium. Det är en kraft som kommer rakt in i det förstörda och reser människor upp. Dr F skickade mig en MTD-text som han hittat. Det var någons tankar inför helgen, den med överskriften "Det enda nödvändiga". Budskapet var att det enda nödvändiga var att fokusera på nuet. Det som är nödvändigt är "att Gud vill och är liv". Bloggardag blir inte överraskad. Där Kyrkan talar om Jesus talar MTD-religionen just så. Var inte orolig för morgondagen – "Gud kommer finnas där med mig ändå". Och ska det bli så där terapeutiskt är ångest en värdefull klenod, en klar och ren som det kan putsas ytterligare på. I de bästa avsikter naturligtvis. Terapi, tröst, uppmuntran. Av detta blir ingen omvändelse. Den behövs helt enkelt inte.
pusselliv och livspussel

Tillbaka till de ångestframkallande prelaterna:
"Jag föraktar de där människorna finter och knep. Världen har gjort sig förtjänt av allt vad den råkar ut för om den låter sig ledas av fruktan".
Få kommer ihåg Churchills ord för alltför få minns Lord Morans bok Winston Churchill. Kamp för livet 1940-1965, Norstedts 1966. Bloggardag citerade band II, sid 48.

Vad frågar evangeliet efter? Evangeliet frågar inte. Det ger besked om frälsningen. Det är i den meningen existentiellt och de som hör evangeliet och upptäcker skatten vet vad de ska göra. De ska vända sig om och leva det nya liv de tog emot i dopet. Eller med kyrkvärdens i Böda ord: De "måste inte göra ett skit." Inför allt hojtande om klimat och behovet av en samlingsregering i Sverige på grund av klimatkrisen (jo, det är ett av de av Antje gillade och på twitter stadfästa kristliga kraven...) kan detta vara bra att veta. Skulle Bloggardag sträcka sig bortom de egna resonemangen om vad evangeliet ger kunde han alldeles principlöst hävda att evangeliet dock vill se grafer och statistik för t ex isens tjocklek under åren vid Nordpolen och statistik för koldioxidutsläpp i Sverige över tid. Nu tror inte Bloggardag att evangeliet frågar om annat än om vi vill ta emot gåvan och dessutom besinna ett antal kallelser Gud ger oss till förvaltarskap. Detta är en konstruktiv hållning, inte en orgie i ångest. En kristen låter sig aldrig ledas av fruktan men bär, om Gud så vill, frukt.

Världen styrs med ringa vishet. Konstaterandet var inte bara Axel Oxenstiernas utan en insikt från det gamla romarriket. Varje generation kan göra den. De kyrkokristna tänker då, att Guds försyn låter det gå ändå. De reformerta blir mer till sig och ska bygga Gudsstaten i Geneve och annorstädes. Det är en hållning som jesuiterna brukar gilla. Det kan vara så att Ignatius och Calvin är sammanbundna i svansarna, det borde utredas teologiskt/idéhistoriskt.

Bloggar vet ett. Fadern har inte gett oss sin Son för att skrämma skiten ur oss och inte gett oss Kyrkan med den avsikten heller. Saken kan uttryckas mer fromsint men inte mer exakt. Det gäller biskopar, ärkebiskopar, de ranghögsta i allmänhet och påvar i synnerhet. Samt präster förstås.