Valresultatet ger besked: Avgå Antje!

Så satt vi där uppspetade i soffor och fåtöljer och väntade på valresultatet för det fall vi inte var på partiernas valvakor och petade i oss vad som där erbjöds. Det finns valvakor som gått till historien när den politiska ledningen inte riktigt samlat sig för att kommentera valresultatet på grund av inmundigande. Då gällde det att skaffa sig tid innan partiledaren skulle fram inför tv-kamerorna.

Nu kom beskedet. "Sådant var beskedet, men var det ett besked?", skulle kyrkofadern Augustinus undrat.

Bloggardag funderar. Denna måndag går folk till jobbet. De gör vad de ska. Det är detta vardagliga denna förmiddag som får Sverige att fungera. Politikerna vilar ut, några är upptagna av ränksmideriet,  men det vanliga jobbet pågår – som vanligt. Det som har värde får mervärde. Människor tar ansvar, kommer i tid och gör vad de har betalt för och inte sällan lite till.  De hanterar det sociala på jobbet med kreativa fikapauser. Skvallrar lite. Skämtar. Bryr sig. Är inte uppmärksamheten på politiker överdriven då? Ska inte politiker vara den ordnande handen som ser till att strukturerna fungerar för dem som har handen på plogen eller var de nu har den? Är inte ordet "minister" det som avslöjar allt? Tjänare, tjänsteande, alltså. Åt oss. Inte märkvärdigare än så. Det borde ministrar besinna oftare.

Bloggardag minns en ung präst, som valts in i kyrkomötet. Varje morgon tog han bussen till riksdagshuset och så var han där till sena kvällen. Då och då tittade han ut och såg människor. De såg ut som människor, inte träd. Alla hade sitt, det förstod han. Och så en dag slogs han av absurditeten, tog på sig ytterkläderna bara för att få vandra på Drottninggatan samman med alla dessa människor. De flesta av dem betalade för att han skulle sitta i kyrkomötet och fatta beslut för att det skulle bli bra för Kyrkan och för folket i Kyrkan.

Vandringen blev ett uppbyggligt elixir bortom utskottsordförandens kriarättning av ett helt meningslöst dokument, som syftade till att bevara status quo i något majoriteten trodde skulle rädda något de kallade "folkkyrkan". Denna storhet var beroende av statsmakten, det gick att förstå. Men så tänkte på sin tid inte biskop Einar Billing och inte heller den präst som gick sin njutningsfulla promenad på Drottninggatan. Det stora resultat, som sattes ihop i utskottet, kostade mycket pengar och krävde stora utredningsresurser. Svenska kyrkan fick ägna sig åt helt fel saker. Inom två decennier kunde man lugnt konstatera, att den mödan var förspilld. Biskop P och hans följe hade satsat på fel häst och låtit alla förlora tid och kraft. Detta feltänk kostade för övrigt mer än tid och pengar. Det blir så när tillfället flugit sin kos. År 1979 stod Svenska kyrkan trots allt starkare i folket än tjugo år senare.

Kollar vi maningarna från valrörelsen återfinns bland dem tanken att Centerpartiet vill leverera framtidstro. Därför skulle till kommunfullmäktige i Kalmar Ingemar Einarsson kryssas. Tror vi inte att framtidstro levereras på ett helt annat sätt? Tror inte centerpartisterna, handen på hjärtat, det också? Borde vi inte kräva "existentiell seriositet" i de politiska budskapen?

Hur kan valresultatet leda till  beskedet att Antje bör avgå?
Om det är så att det vanliga livet med bruttonationalprodukt och allt det där kan fortgå utan att det sitter hundratals riksdagsledamöter och styr över det därför att folk gör sitt vanliga och gör det bra, gäller inte detsamma för livet i Antjeborg? Vad faller samman om Antje avgår? Pröva tanken! Hur påverkas livet i din församling av en så omvälvande händelse? Är det enkla sanningen, och resultatet av valet, insikten att Antje utan vidare kan avgå? Kyrkolivet i församling, pastorat och stift fortgår i oförminskad omfattning ändå. Av många på Svenska kyrkans lönelistor hör en ärkebiskop till de mer umbärliga. Så går också ärkebiskopar sist i processionerna. Det säger allt.

Inte riktigt allt, kanske. Inte för den som läst Årsredovisning 2017, undertecknad av den nya kyrkostyrelsen, som egentligen inte ansvarat för något av de beslut som fattades 2017. Generalsekreterare Helén Ottosson Lovéns organisatoriska självbild bör återges:
"Svenska kyrkans nationella nivå samverkar med stiften så att församlingarna (så föll ordet! DS) får stöd för att varje dag fullgöra sin grundläggande uppgift."
Detta är förstås, som det heter i det ekumeniska, "bullshit". Men vad ska mänskan skriva egentligen? "Svenska kyrkan har sedan länge arbetat för sammanhållning och integration" – där fick kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* ett ord i pälsen men vill fråga generalsekreteraren: "Hur då? Särskilt sammanhållna och integrerade är vi faktiskt inte." Och så drar generalsekreteraren en vers om klimatfrågan.

Vad skriver Antje? Hon finner att det är "en god tid" att vara kyrka; vi är fria att tjäna. Men reformert i sin teologi är hon. Écoutez!
"Gudstjänsten samlar, ger orientering genom ordet, firar gemenskapen med Kristus och varandra i den heliga måltiden och sänder oss till ett liv i frihet och kärlek."
Så tänker de reformerta, inte vi andra.
Borde vi inte börja tala allvar om att Svenska kyrkan rekryterat från ett annat samfund, en unierad kyrka i Tyskland? Där talar man säkert som Antje, men all sakramental realism är borta och Ordet stavas med litet "o" och - orienterar! Ordet är inte viva vox, ett tilltal, Guds levande Ord. Detaljerna berättar.

Antjes insikt är att Svenska kyrkan blir mindre och samtidigt större. Det låter något! Mindre i medlemsantal men större i betydelse.
Uppdraget "att vara kyrka genom att följa Jesus är lika stort som alltid. Ja, kanske rentav större: vårt samhällsansvar och offentliga förväntningar på oss som kristna växer, samtidigt som vi alltid ska ha fokus på dem som Jesus kallar 'dessa mina minsta'."
 Men har verkligen de kristliga eller Svenska kyrkan ett större samhällsansvar? Varför valde vi då i går, kyrkovalet kunde ha räckt! Antje söker med förtvivlans mod "relevans". Förtvivlan är en synd. Och det är förstås aldrig de "offentliga förväntningarna på oss (som kyrkoorganisation!!!) saken gäller. Frågan är vad Kyrkans Herre väntar. Och det handlar om mer än de där minsta.

Bloggardag läste Antjes söndagstanke också. Det är rätt uppenbart att en röst på SD inte låg i rekommendationens riktning. Riktigt vad det betyder att rösta med "värdighet" är oklart. Begriper någon? Kan Antje förklara själv? Vad tycker Aron Emilsson och Julia Kronlid i Kyrkostyrelsen om rekommendationen?

Valdag. Gud, vi har fått livet att dela, jorden att vårda, en mänsklighet att tjäna. Hjälp oss att rösta med ansvar och värdighet. Låt oss aldrig glömma att världen är större än vårt land och att du är större än världen #söndagsord

9 svar36 retweets177 gillanden

Är Antjes tal att uppfatta som ett generalangrepp på de svenska väljarna, som i går ställde till det? Eller är hennes tal egentligen kodord för att väljarna borde rösta S eller MP? Då har ju faktiskt Antje förlorat också politiskt.

Det långa talets korta mening och själva maningen blir: Avgå Antje. Gör det bara för att vi ska få se vad en avgång kan betyda för kyrkolivet. Behövs hela överbyggnaden? Låt oss pröva. Det vore ett kul experiment om inte annat. Och en förebild för politiker, sådana som alltid vill klamra sig fast. De behöver en ansvarsfull och värdig förebild. Det finns offentliga förväntningar, hette det. Var nu en förebild inför det offentliga! För de minstas skull inte minst.