Demokratisk fortsättningsskola i Källa och annorstädes

I någon typ av omröstning har Källa blivit Årets Ölandsby och ska, när Skördefesten invigs, få stoltsera. På avstånd blir också Bloggardag stolt. De flesta har inte fattat att landskapet Öland inte bara är ett landskap med två kommuner, 34 socknar samt därtill byar. Hur många byar talar vi om då? Bara i Källa finns sju. I flera socknar tävlar byarna  mot varandra vid utmaningar i bygdegårdarna. Det kan också pågå en icke-officiell kyrklig tvekamp mellan församlingar, där man noga räknar ut att det blir en rättvis gudstjänstfördelning. Detta kan visa sig mer principiellt än praktiskt viktigt för gudstjänstintresset som styr på fördelning behöver inte betyda, att man själv ska dela den s k gudstjänstgemenskapen. Det hela är viktigt ändå.

Hur demokratiskt var detta val till Årets Ölandsby? Det var på oklara mandat utnämnda företrädare för folket på Öland som röstade.Även om de inte var för detta ändamål demokratiskt framröstade består gruppen i stort av ölänninga,r som folk av olika skäl gillar. Felix t ex, fast hon från början är från Kalmar och har ett förflutet i Kyrkans Ungdom Norrliden. Hon sitter i stiftsfullmäktige. Och så beslutar hon alltså om Årets Ölandsby ihop med några andra utan mandat men med lite förtroende i alla fall. Så kan det vara om beslutet accepteras. Annars blir det löjligt och andra löst sammansatta grupper kan rösta fram alternativa Ölandsbyar.

Källa har en särprägel, som jag hoppas i någon utsträckning bevaras. Risken är att hållningen blir exklusiv, medvetenheten om sockengränsen är betydande. Men det finns också en påfallande vänlighet hos folket i Källa. De enda två som brytt sig om att komma och kolla hur (eller om?) Bloggardag lever, är faktiskt just från Källa. Bygdegården finns men församlingshemmet, den gamla skolan, såldes billigt till Hembygdsföreningen. Församlingshemmet i Persnäs är nyligen sålt. Landsbygden centraliseras. Vem fattar sådana demokratiska beslut? Kanske inte folket.

Därmed är vi på temat för denna demokratiska fortsättningsskola. Alla beslut fattas inte av dem som röstar. Somliga beslut fattar sig själva, när ingen varit inne och styrt i processerna. Det är ett problem som får anstå här, men faktiskt ett problem. Somliga beslut fattas av folket i val. Vad som händer när rösten lämnats och räknats och vi har ett valresultat heter detta som bäst parlamentarism. Som sämst heter det postdemokrati.

Om parlamentarismen missköts blir det läge för mer handfasta regeringar, så med Mussolini i Rom och så med Hitler i Berlin med begränsad demokrati eftersom det är bäst så. Eliten kan inte alltid lita på folket. Ska det parlamentariska systemet fås att fungera måste det byggas på och bygga förtroende. Skapar parlamentet sig en uppretad minoritet vet ingen riktigt vad som riskeras. Men det brukar stå klart rätt snart. Det handlar naturligtvis om en grundbult för demokratin: integration. Inte minst integration av de i demokratisk ordning inröstade. Vilket är alternativet?

Bloggardag beskylldes i en kommentar för att gå SD:s ärenden. Gärna det – om detta är innebörden i att hävda en proportionalitetsprincip och inte se detta på det vanvettiga sättet som att man "släpper fram" någon. Väljarna har sagt sitt. När då krafter som vi ogillar får plats i parlamentet återstår att föra ideologiska strider, i det här fallet mot högernationalister. Det verkar som om svenska politiker inte kan ta den idédebatten. Det förvånar inte. Professor Tingsten förespådde ideologiernas död. Han hade fel, men rätt i den meningen att många politruker kan den politiska beslutsapparaten och det parlamentariska system som gynnar dem men kan inte föra ideologiska resonemang och se idéhistoriska sammanhang. En majoritet av riksdagsledamöterna har klättrat sig dit och är duktiga på att fatta beslut på kommando. Räcker det?

Det räcker uppenbarligen inte för att inför valmanskåren avslöja vad som sker i det som synes ske. Att Björn Söder var ute efter något med sitt inlägg om svenskhet hade varit värt ett samtal, men i stället för samtal _ eller ideologiska uppgörelser – markeras mot Söder. Sådant imponerar inte på en intellektuell som Bloggardag. Imponeras ni? Blev Bloggardag därmed brunsmetad och i så fall varför?

Bloggardag kan oroas över hanteringen av SD. Finns det en risk att den utomparlamentariska högern nu stimuleras att dra slutsatsen att den parlamentariska vägen är en avväg? Så har skett tidigare. Ingen vet heller om valmanskåren retas upp av den sortens åtgärder, som skulle kunna komma att uppfattas som orättvisa. Det gör kanske i praktiken inte så mycket – annat än om ekonomin blir ansträngd och folket missnöjt. Då kan SD framträda som den egentliga oppositionen. Kan vi veta att folket aldrig blir missnöjt?

Att eliten träder fram och rasiststämplar när folk ställer vettiga frågor om massinvandring, hör till. Antje åkte på ännu en stor konferens om detta. Om hon kom fram till någon klokskap är mer oklart. Vi ska få prata också om detta i kyrkorna, men det är viktigt att rädslor inte späs på och leder till irrationella handlingar, sa hon. Tror Antje att folk trots allt är lite korkade?

Bloggardag intar tills vidare den positionen att Antje inte riktigt har känsla för de folkliga stämningarna. Hur skulle hon kunna ha det? Det är på andra ställen och med andra samtalspartner än konferenser i Berlin och Rom mot det som eliten kallar "populismen" som den svenska samtiden blir begriplig. Grundbulten i en demokrati är detta undersökande samtal. Här har en församlingspräst mera kunskap än biskopar och en ärkebiskop. Också påven (är han en jeuitisk peronist?) får ju nöja sig med fromma plattityder när han ska tala i ämnet.

Rasistkortet spelas gärna. Henrik Arnstad ser rasism som en enda sammanhållen ideologi men med många, varierande och ibland motsägelsefulla metoder för rasifiering. Det grundläggande draget är exkludering och att rasismen är antidemokratisk. (Arnstad, Hatade demokrati, Norstedts, Stockholm 2018, s 194-195). Definitionen kunde egentligen förenklas för den innebär att "rasism" är allt det/alla dem vi inte tycker om och särskilt mycket med "ras" har begreppet inte längre att skaffa. Grundkategorin är ett "vi" och ett "dom". Då förstår vi att det också t ex i Antjeborg är gott om rasister. Bloggardag tänker att analyserna behöver förfinas. Arnstad argumenterar för demokrati. Han kommer fram till en fråga (aa s 300) som han kursiverar: Vore det inte bättre om vi människor försökte vara lite hyggliga mot varandra? Arnstad ser själv slutsatsen som "närmast patetisk". Måste diskussionen om demokratin verkligen sluta i patetik?

I en kommentar  fick vi veta att Caroline Krook lyssnat till ett samtal. Vad som inte återgavs var hennes kommentar vid tillfället. Den gavs inte till Bengt Olof Dike. Carro talade och sade till "Den Andre" sålunda: "Bra!"
Med tanke på hur svårt det är ett få ett erkännande av Carro var detta minst sagt vidunderligt. Hör temat också till demokratiskolan?