Hoppsan

Modéus II har begått en insändare i Smålandskomposten denna torsdag.
http://www.smp.se/debatt/tillsammans-byggs-en-manskligare-varld/
"Snart gryr valdagens morgon. Över sjöar och hagar dansar höstens dimmor."

Han får då till det. "När valdagens kvällsljus faller vet vi mer om framtiden." Verkligen? Det tror Bloggardag inte för ett ögonblick. Men vi känner alla Bloggardags uppenbara begränsningar när det handlar om kunskap om mycket. Ni andra som fattar, vad vet ni mer på söndag kväll just om framtiden?

Poängen för Modéus II är nog att vi behöver hjälpas åt. "Samhällets företrädare måste arbeta tillsammans med både näringsliv och civilsamhällets aktörer." Aktörer – now we are talking. Vilka kan månne dessa vara? Detta tänkt måste Modéus II anföra "den judisk-kristna traditionens gyllene regel". Syftet är att skapa en mänskligare värld, den vi längtar efter.

"Svenska kyrkan ger sitt bidrag i det arbetet. Genom att vårda kulturarvet, de heliga rum fär ord, tystnad och musik länkar samman med det som är större. Genom idogt vardagsarbete, där människor i nöd finner tröst och den ensamme hittar medmänniskor att tala med. Genom att vara barmhärtighetens tecken för den som förlorat hoppet. Genom att samverka med andra som också vill forma ett gott, öppet och tolerant samhälle."

Det är en pigg ordning, Modéus II. Han säger vad som ska sägas, Svenska kyrkan bidrar till allt gott han räknar upp, och han säger detta som hade han kommit på det själv. Det blir så, när vi visst "ska erkänna och motarbeta de destruktiva krafterna". Vilka nu dessa är. Vi ska också framför allt "outtröttligt vårda de konstruktiva visionerna", det är att "dela löftesrika framtidsbilder". Det är att "vässa möjlighetsperspektiven".

Här drabbas Bloggardag av något svårartat. Den sekunde Modei pigghet skapar en utmatttningsdepression och då har Bloggardag börjat med Smålandskomposten, Torsdagsdepressionen ligger fortfarande oläst bland de andra tidningarna. Varför har karln fått för sig att lägga biskopsgärningens arbetstid på att författa detta alster? Vad ger det Bloggardags svarta själ om inte bara ytterligare svärta? Detta är ju i eminent mening ett destruktivt beteende av en biskop. Han är ute och ror på allmänreligionens oändliga hav för att trösta med moralism, terapi och – nej det mer deistiska in artikeln är faktiskt borta. Begreppet "svårartat" ter sig som ett understatement.

"Varje människa är kallad att vårda hoppet om framtiden", det är det besked artikeln mynnar ut i. Är det konstigt att man kontrasterar detta tal med biskop Malmeströms psalm om den tvivelströtta tanken, uppgivenheten och oförmågan. Sv ps 217. Det där talet om, hoppet, är det något annat än  Moltmanns Theologie der Hoffnung?

Bloggardag gör en ny ansats: Är detta det rätt oprecisa men vackert elaborerade budskap vi ska tröstas, uppmuntras och fyllas av för vår kamp i samhället? Men vad har det egentligen med Frälsaren att göra? Detta är ett program som vi organiserar oss i Greenpeace, Röda Korset och Amnesty för. Men vad är då hopp för det fall vi spörjer Modéus II?

Hopplösheten får inte ta över, slår han myndigt fast. "Hoppet växer inte om man är fången i sin egen klagosång". Det kan väl diskuteras om man är något biblicistiskt anlagd (och det är man ju) för det finns tillfällen då man ska sjunga klagosånger, Jer 9, Hes 32:16ff och Job ska vi väl inte anklaga för att han klagar? Job 10:1ff. Lite uppiggande biblicism är inte att beklaga. Modéus II bangar dock icke utan vet att definiera:

 "Hopp är tillförsikt utan säkra prognoser. Hopp är att omfamna sin längtan och ta den på allvar. Hopp är tilliten att min enda röst och mitt lilla vardagsarbete gör skillnad. Hopp är att rikta blicken framåt, mot horisonten, mot de konstruktiva visionerna om en mänskligare värld." Detta tror inte Bloggardag, som bäst kan Bloggardag hoppas att folk ska uppfatta skitpratet just som vad det är: pretentiöst fromsint skitprat. Vi är faktiskt långt ifrån den andra hållningen, den där vi hoppas på Herren. Ps 130:7. Modéus II har i grunden ett uppenbart ego-hopp. Ta ut satsdelarna så märker ni arten.

Så var denna torsdag förlorad redan före gryningen. Då greppar Bloggardag Torsdagsdepressionen.

Redan på sidan 1 manar Antje: Odla hoppet som befriar till handling. Att de reformerta gillar Moltmann har jag fattat. Biskop Anders Nygren hade en mer distanserad hållning. Han läste Moltmann men förstod inte. Då tillkallade han sin hustru, hon förstod inte heller. Maliciöst förklarade han för de studenter han skulle tala till hur det varit men han hade mödat sig, professorn och biskopen: "Jag ville ju ge också de små en chans."

Vad kommer Antje fram till? Det blir ångest och klimatskuld att hantera som själavård. Och så är vi tydligen, alla röstberättigade, grenar i vinstocken Jesus. Här använder Antje en modell för vad Kyrkan är för att beskriva världen och där for mitt hopp om seriös teologi all världens väg. ""Vi har inget annat val än att möta rädsla och ångest." Vi har väl valet att inte själarota och göra kyrkliga poänger av människors villrådighet! Bloggardag antar att det är den förbannade relevansen som ställer till det för den kyrkliga överheten. "Även om det alltid finns de som kan göra mer än du och jag, så sitter vi alla i samma båt." Må vara, men det är skillnad på dem som ror och dem som styr.

Själavårdsmässigt vore det vettigare att göra frågan om klimatet till en fråga för ingenjörer mer än en fråga för teologer. Frågar Bloggardags barnbarn "vad gjorde du för att skydda jorden och dess liv" är ett rimligt svar att Bloggardag betalade skatt, skaffade bättre och mer miljövänliga pryttlar, sopsorterade men också släppte ut hälsobringande koldioxid till naturen, funderade över och ifrågasatte budskapen från dystergökarna, följde sin intuition när han såg Johan Rockström och med åren blev alltmer klar över att jorden slits ut som en klädnad och det är just så det är, men Gud skapar nya himlar. Intelligenta barnbarn kan imponeras av denna dådkraft.

En sak till: Bloggardag la in bergvärme å Lantegendomen och har fjärrvärme i boendet. Nedfallna äpplen ges till de svältande djuren. Klimatskulden infogar han i syndabekännelsen och sedan ser Bloggardag oanständigt glad ut.

Kommer en i kleresiet och vill låtsas ägna sig åt själasörjaransvar genom att tala om Bloggardags klimatångest finns ingenting att hämta. Absolut ingenting. Bloggardags otrosångest handlar om Svenska kyrkan! Så vad gjorde du för att skydda Svenska kyrkan och dess liv? Aj tusan, det är inte den fråga de högre upp i kyrkosystemet ställer mig, sig själva eller varandra. Tänkvärt. Så tänkvärt att vi apropå hoppets teologi undslipper oss ett "hoppsan". Men handen på hjärtat inför det kyrkliga. Antje menar att brist på frukt ger anledning till oro, ångest och rannsakan. Vilken frukt bär Svenska kyrkan egentligen? Hoppsan igen.