Folkskolans demokratilektion och en omprövning

Kamrat Sjöstedt gjorde klart att 83% inte röstat på SD. Har 17% röstat SD är matematiken inte särskilt överraskande. Och slutsatsen? Kamrat Stalin och kamrat Ulbricht liksom kamrat Honecker kunde vara nöjda för 17% är inte så mycket att bry sig om för den som omfattar det demokratiideal som är majoritetsdiktaturens. För folkskollärare Nils Rubin var dock detta en styggelse och han präglade in denna demokratiska uppfattning i sina elever. I en demokrati av det slag vi hållit oss med i vårt land, är kamrat Sjöstedts argument orimligt och meningslöst. I denna typ av demokrati ska nämligen alla beredas plats efter sin röststyrka. Medborgarvalet får inte göras om intet. I den demokrati som är proletariatets diktatur eller majoritetsdiktatur är detta högst irrelevant. Men då talar vi inte om demokrati. Statsmannen Göran Persson var väl inne på temat när han sa, att det viktiga efter en omröstning är att slå vakt om minoriteten. Så tänker demokrater.

När det handlar om politik behöver vi studera partiprogrammen men också, jag tror Den Lea har en viktig poäng, kolla vad partiföreträdare har för sig. Snacka går ju, men om ett parti inrymmer rena galningar är det inte ett attraktivt parti. Detta var styrkan i det politiska system som föregick postdemokratin, det där partierna var folkrörelseburna. Då gick det att skilja ut galningarna rätt effektivt. Finns det i vår tid några partier som är befriat från sådana personer som själva tagit sig fram till karriärer? Sannolikt inte. Det blir som det blir och det är som det är. Det ger utrymme för ett icke obetydligt mått av omdömeslöshet i det politiska livet. Omdömeslöshet kan drabba vem som helst, inte minst när det handlar om förmåner men också när vi talar om den hybris som hör samman med maktutövning. Makt gör något med självbilden.

Naturligtvis har de som talar om vikten att tala klokt om svenskheten rätt, men det är nog fortfarande inte så lätt för Björn Söder. Vi har ju inte riktigt behövt begrepp som kvalificerar svenskhet, dvs tar upp etnicitet till skillnad från medborgarskap. Det tycks inte heller ha varit så viktigt under stormaktstiden med en krigsmaskin befolkad av utländska legoknektar mm. Då kan man säga att den som talar är skyldig att göra sig förstådd. Så kan det vara, men detta är inte alltid skyldigheten. Man kan också vara skyldig att redovisa komplikationer som ingen tänkt på, rådda resonemangen alltså. Än viktigare är förstås att åhörare också har ett ansvar att se till att de hört och förstått rätt. Vi talar om ett reciprokt förhållande mellan talare och åhörare. Eller om ni vill: anständighet i skolastisk mening vid medeltida universitet.

Bloggardag hamnade i funderingar om demokratins villkor inte på grund av rikspolitiken utan därför att han plockat fram dagboksanteckningar från de allmänna kyrkomötena 1979 och 1982 samt motsvarande anteckningar från det så kallade kyrkomötet under perioden 1983 till 2000 (första sessionen, sedan la skribenten av att skriva). I sammanhanget var det nödvändigt att hålla ihop eftersom den dåvarande kyrkostyrelsen var en samlingsregering. Då ville det till att få alla på banan – givet att det inte gick att undvika. Arbetsmetoden var att övertyga varandra med goda argument. När de partipolitiskt obundna faktiskt hade röstkapacitet i mötet var samtalen än mer nödvändiga men de fördes demokratiskt. Nå, den partipolitiskt obundne försökte gruppledarna bli av med och sedan markera mot när han skulle bli ersättare i styrelsen. Den historien borde med alla intressanta detaljer återges någon gång. Ett gäng kv*nnl*g* pr*st*r löpte runt(är ordet "amok"?) för att hetsa gruppledare. Det gick så där. Efter en mandatperiod blev ersättaren ordinarie och hamnade i arbetsutskottet och en del annat. Då uppstod konstigt nog ingen debatt. Annars var poängen att det fanns principer man kunde följa och då fick det vara som det var, dvs "gilla läget också om du ogillar det!"

Det fortsatta pärmläsandet blottställer en kyrklig interiör, den där ett sägs internt och något annat sägs utåt alternativt att tystnaden blir vinnande strategi utåt också om erkännanden getts inåt. Händerna mot himlen? Inte ens "Händerna upp i luften Vi ska bli fulla, livet är meningslöst. Vem bryr sig?" om man ska knyta an till Petra Marklunds sång Händerna mot himlen.
https://www.youtube.com/watch?v=f4fB9EXpMTI
Vad då med händerna?

Händerna upp i luften för att med fingret känna vart vinden blåser är konceptet. Det är inte bara roligt att läsa dagboksanteckningarna, men läsningen ger insikter som många vill ska dribblas bort. Anteckningarna fyllde nog samma funktion som Erlanders dagböcker, höll en del av verkligheten på avstånd. I anteckningarna möter notiser om hur det kyrkopolitiska tröttar ut, förtar livsmod och mycket annat. Där är också insikterna om genuint elaka personer och om utrensningarna i centerpartiet. I politiken kan vänner snart förvandlas till fiender, som ni vet. Så också i kyrkopolitiken. Vem i hela världen kan man lita på?

Det för över till Falska Sandlund. Indignationen bland kommentatorerna gäller epitetet, inte själva hennes falskhet – den med fulcitat och löftesbrott. Nu får vi veta: Falska Sandlund har uppenbarligen gjort Svenska kyrkan stora tjänster, inte minst Frimodig kyrkas,  och hon sitter i sådana där program där journalister intervjuar journalister. Sådant är alltid uppskattat, inser Bloggardag. Ekonomi kan hon också, hävdas det. Då ska kanske Falska Sandlund inte kallas "Falska Sandlund"?

Bloggardag är mer än beredvillig att ompröva. Ska Bloggardag lära av August Strindberg, som i den berömda Strindbergsfejden använde "* * *" för att markera Carl XII:s namn? Det blir kanske alltför fint om därmed avses Falska Sandlund? Det majestätiska kanske inte ska brukas så att risk för missbruk föreligger?

Beslut har fattats! I fortsättningen kommer Falska Sandlund att på denna bloggsida konsekvent att kallas "Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet".
Alla nöjda?