måndag 10 november 2014

Läsning inför kyrkomötet

Ni trodde förstås att jag nu syftar på läsning av handlingar inför kyrkomötet men, si, det var fel. Det finns en pärm med sådana handlingar. Jag har gått igenom pappersbibban. Men inför kyrkomötet kan man med fördel läsa böcker. Det skrivs sådana. I går slogs jag av insikten att Frimodig kyrkas folk skriver. Strunta i den bok jag skrev i våras just nu - men läs den och säg emot genom att förklara var jag har fel. Det är två andra författare jag tänker på.

Berth Löndahl skrev boken Mysteriet (Artos 2013). Kan man beskriva den som liturgisk teologi fast på annat s'ätt - för boken är ett möte med människans grundläggande frågor och en vägvisning in i mässan, som är svar på vår längtan. Berth har läst och kan ge referenser till skönlitteraturen. I allt arbetet med gudstjänstförnyelse är det livsviktigt att ha klart för sig vad vi gör när vi firar mässa och hur detta har med allt vår mänskliga att göra eftersom det är gudomligt.

Berth sitter i kyrkomötets gudstjänstutskott. Där blir det, trots allt, ett begränsat utrymme för sammanhängande tankar. Det blir mest repliker på framlagt material, skrivelser och motioner. I boken hänger tankarna samman och blir till både undervisning och själavård. Han är som sagt påläst och delar med sig av vad andra tänkt och anförtrott honom i sina böcker. Som det Georg Klein har klart för sig: "Men precis som bonden kan känna igen en ko när han ser en, kan vi vetenskapsmän känna igen en sanning när vi ser den." (i boken s 105). Berth är ute efter sanningen om människan i mötet med Mysteriet eller ute efter Mysteriet i mötet med människan, hon är Mysteriet är till för.

Dan Sarkars bok Men då kom nåden springande (Gaudete 2014) är en apologetisk troslära med många överraskande och roliga konstateranden. Dan är en erfaren undervisare och vet att vårda själar. Han är alltså rolig - eller fyndig om ni hellre vill. Hans genomgång om vad en präst är (s 99 och framåt) är något som det alltför sällan talas om och det påpekar jag gärna men slås av insikten att det egentligen alltför sällan undervisas i predikningarna. Jag har svårt att definiera det som sägs, genrebestämma alltså. När Dan skriver är det lätt att definiera: en präst som bryr sig - både om att ta reda på vad tron handlar om och att ge den vidare till människor han bryr sig om.  Hans undervisning blir därefter.

Jag var i Kalmar domkyrka i går för där var en högmässa kl 11. Pastorn hälsade vänligt men inledde med ett beklagande att vi var få. 75 personer, kanske. Möjligtvis några fler om alla som gick i procession räknades in. Jag såg fyra uttjänta präster, fem med mig. Någon pensionerad musiker, några pensionerade kantorer. Hälften i församlingen var 70+ eller 80+ så jag insåg att jag hörde till den yngre hälften. Hade jag räknat bort konfirmanderna och betjäningen, hade jag hört till den yngre tredjedelen, tror jag. Inte så lite högkyrkligt stuk över det hela. Och sådant ska få ske i Gustav II Adolfs land!

Jag passerade det hus som nog numera kallas Tidningshuset i Kalmar. I skyltfönstret låg Barometern från den 7 november 1989 med förstasidans text. Kyrkoherden Birgitta Friberg undrade: "Hur ska Sandahl klara kvinnorna?" för jag hade blivit kontraktsprost. Jag ska gräva fram artikeln. 38 präster och blivande präster krävde biskop Lindegårds avgång på grund av den prostutnämningen. Anklagelsen var att Lindegård inte tillräckligt tydligt stödde de kvinnliga prästerna. Artikeln finns någonstans i gömmorna. Det här kan bli intressant.












12 kommentarer:

  1. Fenomenet med tjyvtjockt med pensionerade präster, kyrkomusiker, kyrkväktare och rent av någon exbiskop har även jag stött på. De dras tydligen till högkyrkliga oaser. Där utgör de ofta kanske 5-10% av menigheten.

    När man lätt beklämd tittar ut över den glesa skaran trofast gråhårsfolk, inser man än större beklämning, att det alls inte är bättre bland de havliga, progressiva prästerna, de som ber och välsignar i Livgiverskans namn. Där firas sällan gudstjänster, och när de firas är tillströmningen ännu sämre. De inkluderade och omhuldade kundgrupperna har tydligen andra behov än just gudstjänster. Behov som kan tillmötesgås av personalen under vardagarnas arbetstid. Borträknat planerings-, kurs-, komp- och konferenstid, förstås.


    Argus

    SvaraRadera
  2. Det finns få av dårskaperna inom SvK som gör mig så bedrövad som när man inleder med att beklaga sig över hur få som är där, som om det kommer bli fler med det anslaget. Är jag och gråhuvudena inget värda. Ibland, sällsynt, men ibland har jag arbetat med goda präster som firat fantastiska högmässor, väl förberedda och innerliga, där vi bara varit tjänstgörande och en eller två församlingsbor. Det har varit i församlingar där det bott kanske 50 personer och många haft laga förfall. Jag har också tjänstgjort i högmässor där man inlett med orden "Så roligt att se så många här idag!" och så har det varit totalt intetsägande liturgiskt sett, men ack ja där har det stått en förnämlig kör, gratis underhållning, och centerpartitanternas hembakta kakor (inte att förakta). Men ingen syndabekännelse med förlåtelse, beredelseord i tre meningar utan religöst innehåll. Ingenting sjunget av prästen, kören är ju så mycket duktigare, saft till vänster, vin till höger, allt utdelat av politiker, oj nu slant jag, jag menar kyrkvärdar, och så en oblat av prästen, att vinutdelarna inte tog emot Jesus i vinet och brödet var väl bara en liten fadäs. Och så en hemmasnickrad välsignelse och en himlesk körsång som postludium. Men många var vi!!

    Jag går hellre med den gråhårige Anton tillsammans med hans fru Märta i den förstnämnda högmässan, men jag vill inte höra den trista litanian om hur få vi är. Faktum är att jag en gång varit med om att prästen föreslagit mässfall pga av att vi bara varit fem personer, sex med vaktmästaren, jag sa nej till förslaget, bensinen är ju så dyr (obs ironi). Ni präster kan faktiskt inte veta hur viktig en högmässa kan vara för en fattig syndig människa som behöver känna delaktigheten tvärs igenom generationerna i den halva cirkel som en dag ska bli en hel cirkel bestående av de som gått före oss och vi som just kommit hem. Så räkna aldrig huvudena, du kära präst, du vet inte vem som sitter i bänken där, för där en eller två är samlade....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant så sant!
      L/B

      Radera
    2. Nej gråhårsfolket behövs! Men var är de andra?

      'Kyrka' var väl ändå inte tänkt som pensionärsaktivitet?

      J

      Radera
    3. Varför beklaga sig över de som inte är där, i stället borde man väl glädja sig över de som kommit! Det är väl betydligt mer konstruktivt.
      F Pierre

      Radera
  3. Kyrkogångsfrekvensen kanske inte är så dålig ändå. Om medvetna medlemmar kanske är en halv miljon eller mindre, och "tvångskommenderade" (dopföljen o personal) kanske 20.000/vecka, blir den reella kyrkogångsfrekvensen ca 10%. Samma med de nuvarande två tredjedelarnas kyrkotillhörighet i befolkningen. Sedan år 2000 har ca 1,4 miljoner PUT beviljats. Hur många muslimer, katoliker, ortodoxa kristna och buddhister kom tidigare? 700.000? Eller fler? Blir inte kanske 80% kyrkotillhöriga då?

    För den halva miljonen medvetna medlemmar kan kanske 500 präster behövas. Stora besparingar i sikte, alltså. Även i övrig överkapacitet av dubiös kvalitet kan säkert skäras.

    P

    SvaraRadera
  4. Ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och de ursprungliga texterna behöver kompletteras med ännu fler mänskliga konstruktioner. Jag medger att det är ett imponerande bygge. Insikter och sanningar finns förstås i detta bygge, som i alla andra konstruktioner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synd att du inte vill "förbättra statistiken" med gudstjänstbesök vid domssöndagen!

      Åtminstone jag skulle se fram emot en salt skildring och vidräkning från OO:s tangentbord om hur han upplevde det hela, och om vad som (egentligen) sades.

      Kanske kommer den?

      Lars Jensen

      Radera
    2. Blir inget med det, men tack för vänligheten

      Radera
  5. Arma människor! Varför blev de präster?

    SvaraRadera
    Svar
    1. -Jag gratulerar er! Ni har gjort det mest utvecklande, roligaste och mest stimulerande yrkesvalet i det svenska samhället i dag.

      Så har ibland blivande teologer med inriktning på arbete i SvK hälsats välkomna av kyrkoapparatens folk.

      Peptalk? Skönprat? Äkta uppfattning hos någon enstaka apparatschnik? Eller rent lurendrejeri?

      Att Sveriges värsta statistik för långtidssjukskrivningar och utbrändhet finns bland kvinnliga präster i den kvinnodominerade Svenska Kyrkan, talar för det senare. Den lilla skaran pensionerade svartrockar och traditionella kristna, som fortfarande samlas till gudstjänst i ännu icke torrlagda kyrkliga oaser, kan väl knappast vara anledningen?

      Blåögas kommentar är klarsynt.

      P

      Radera