onsdag 5 november 2014

Ta bort lönekostnaderna!

Det fanns skäl för ett lunchsamtal om det så kallade läget i Svenska kyrkan. Jag förstod i detta samtal att vi hålls med personal som i egentlig mening aldrig arbetar.
Någon är noga med arbetstiden, räknar minuter. Någon annan har ingen egentlig idé om vad jobbet skulle kunna innebära.
Någon har över huvud taget ingen aning om vad firman egentligen tillverkar.
Någon kör ett slags eget race, plötsligt händer något utan att de andra i arbetslaget är med.
Någon är bara egendomlig.
Någon präst har nog med arbete då han haft en gudstjänst på söndagen och en begravning under veckan. Samt, det glömde jag, planeringstid, sammanträdestid, personalsamlingstid och så tid för att åka på kurser och konferenser.

Gymnasielärarens upprörda ord ringer fortfarande i mina öron - så kraftfullt föll orden: "Svenska kyrkan är den enda arbetsplatsen där man bara behöver göra sånt som man själv gillar." Jag sa inte emot på ett tillräckligt kraftfullt sätt, kände jag. Fast jag skulle vilja, förstås.

Den deprimerande vanan att mot aftonen fråga sig själv "Vad har jag idag uträttat för Guds rike?" är antagligen en vana på avskrivning. Det kan man förstå. Depression räknas väl som arbetsrelaterad skada.

Doktor Lotta Engel skrev en avhandling där hon ställde den egna myten om den viktiga diakonin mot det faktiska arbete som utfördes. När hon med samma kritiska ansats avnjöt en oration vid ett präst- och diakonmöte i Växjö fick hon namnet "Mord-Engeln". De församlade diakonerna tyckte så synd om henne, som orerat om den fina diakonin men mött motstånd från en annan diakon - Lotta Engel är en sådan - att de röstade in henne i Domkapitlet. Så dumt det kan bli. Men det var rätt skönt att få höra ett sant ord uttalas vid ett präst- och diakonmöte. De flesta analyser som åstadkommes i det kyrkliga kan enklast karaktäriseras som skönljugeri - eller som fromma förhoppningar, vilket är precis lika illa.

Vad är det att i egentlig mening arbeta i det kyrkliga?
Jag antar att det är att veta vad som behöver göras och göra det. "Skörden är mycken"-perspektivet. För detta ska lön rätteligen utbetalas. Men nu menar jag att lönekostnaderna ska bort. I stället inför vi något som heter försörjningsstöd. Vi talar om samma krontal som den tidigare lönen, men fördelen med begreppet försörjningsstöd är att vi inte behöver bråka om dem som inte jobbar. Det blir renare, mer transparent så.

Kanske skull, men här talar egenintresset, pensionsutbetalningarna avskaffas också och de pensionerade få försörjningsstöd de också med ett belopp som motsvarar försörjningsstödet för präster och diakoner i tjänst. "Emeritilön" kunde detta försörjningsstöd heta. Jag menar, pensionärer jobbar väl inte heller? Hur hög den skulle vara? Kanske en snittlön räknad på alla präster och biskopar i tjänst, de nyprästvigda undantagna. Det kunde bli något för pensionärerna att få i väntan på att få timlön i himlön.

Bråka nu inte med mig om mitt konstruktiva förslag.
Jag vet hur det går till nämligen.

En kyrkoherde skulle på grund av insatserna för att skapa närhet och samverkan få behålla titeln men i praktiken bli komminister. Lönen skulle bibehållas fast ansvar och arbetsuppgifter minskades. Nu skulle denne mindre ansvarige och arbetande präst inte ha reglerad arbetstid, vilket han förstås inte haft som kyrkoherde. Alltså fick han 1500:- mer i månaden än han tidigare haft för att göra mindre på jobbet, ha mindre ansvar och ta mindre ansvar för det är givet att något av det tidigare engagemanget måste gå förlorat.

Tro inte att jag narras nu.
Det gör jag inte.
Tro inte heller att jag tänker att det här kyrkosystemet håller.

13 kommentarer:

  1. Nu var väl den gode bloggaren lite väl elak. Jag tror nämligen att de allra flesta som uppbär lön gör sitt bästa för att vara värda varje krona. Men emeritilön kunde det gärna få heta igen./Gustaf Björck

    SvaraRadera
  2. Tyvärr!!!
    är Bloggarens skarpa vidräkning hållbar analys.

    Möjligen kan en barmhärtighetens tanke ges åt de stackars kyrkoanställda:
    De är illa rustade kunskapsmässigt och ibland intellektuellt. De har en ledning som oftast inte är en förebild. Tidsandan belönar inte kristet liv eller traditionellt kyrkligt engagemang. Det krävs mycket - oftast övermycket - att gå på tvärs mot sin tid och dess tongivande personer och tankar.

    Fogelquist-domar och Berufsverbot ger inte hopp om bättring. Alltså står vi nu som åskådare i 400-talets Gallien och Britannien eller 1100-talets Bysans. Att der Untergang kommer, vet vi. Att något annat följer efter katastrofen vet vi också. Vad det än blir, blir det annorlunda än det nuvarande. Det närvarande är utan större hopp.

    Alltså står man kvar, gör sin plikt till vad verkan det hava kan, och kanske, kanske överlever något.

    J

    SvaraRadera
  3. Lönenivåerna i Svky är helt felaktigt satta. Om hänsyn ska tas till vilka av organisationens tjänster som är efterfrågade så borde vaktmästare/kyrkogårdsarbetarna ha den högsta lönen följda av musikerna.
    Men då den postkristna organisationen styrs av en sekulariserad "teokrati" (jag vet, det är schizofrent!) så belönar eliten varandra, precis som i alla korrupta system!
    /Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkogårdesarbetare på landet, med eget ansvar för "sin" kyrkogård, ja. Men i lite större sammanhang undrar jag om inte den gamla Televerks- och kommunalarbetarandan här och var hittat en replipunkt i SvK.

      Lars Jensen

      Radera
    2. Kyrkogårdsarbetarna stressar nog inte ihjäl sig men de utför dock ett arbete som är efterfrågat till skillnad från Svkys "prelater"!
      /Antony

      Radera
    3. Ett problem, som jag ser det, blir att Svenska Kyrkan, bortsett från personalens mera privata engagemang i genus- och miljöbranschen och ev kvarvarande förrättningar, med Sandahls förslag kvarstår endast som fastighetsförvaltare och utbetalare av försörjningsstöd.

      Ett förslag:

      Migrationsverket har problem:

      Årets prognoser justeras ständigt uppåt.
      Nästa års flyktingström uppskattas nu till 105.000. Ensamkommande flyktingbarn till 8.000.
      Anhöriginvandring till 60.000.
      Arbetskraftsinvandring ej uppskattad.
      Romer kommer i okänd omfattning, även med barn.

      Trenderna är, enligt Migrationsverket "ej tillfälliga" och "stigande".

      Är det inte nu dags att visa solidaritet i mer än ord?
      Om tjugo år anses 52% av nuvarande jobb vara bort till följd av rationalisering.
      Integrering blir troligen svår. Sysselsättningslinjen lär få svåra törnar.

      Kyrkan har oanvända byggnader och pengar. Personalen kan söka andra arbeten. De är ju svenskar, med svenska namn och har svensk utbildning. Ergo frigörs stora resurser, som kan ge ett stressat Migrationsverk något års andrum.
      Varför inte visa solidaritet i gärning med bl a våra vänner Hamas och PA, genom att erbjuda alla palestinier, som vill komma hit, PUT i Sverige? Sammaledes de hårt trängda romerna?

      Svenska Kyrkan är ju samhällets samvete och går före?

      Argus

      Radera
    4. Jag håller helt med Argus och vill förstärka argumentet för att Svky primärt ska använda sina byggnader för att inhysa asylanter eftersom att den postkristna organisationens galjonsfigur numera är Antje "synkretisten" Jackélen!
      /Antony

      Radera
    5. "Försörjningsstödet" till kyrkans friställda personal kan alltså med fördel som kristlig solidaritetsgärning överföras till papperslösa flyktingar och romska tiggare. Verkstad i stället för snack!

      Ett föredömligt, kristligt sätt att öka viljan att betala kyrkoavgift hos allmänheten, och att vinna våra muslimska trosbröder för medlemskap i vår kära Svenska Kyrka!

      Maja, som studerar genusvetenskap och är FI:are, är helt inne på denna linje.

      Elaka Katten Måns

      Radera
  4. Efter ännu en kommentar av bloggpappan om kyrkosystemet, vilket han nu hävdar inte håller, måste jag ånyo aktualisera frågan varför han då är så engagerad i ledningen för det fallande systemet. Är det möjligen ett slags kaptenskänsla att inte överge skutan, då den håller på att gå under.

    I så fall blottas ju en fantastisk lojalitet och omtanke om kyrkan som måste få hans uppbackare att rodna av skam med tanke på deras avskyliknande, återkommande utbrott mot kyrkan?

    Eller är det andra intressen som har styrt - och styr - det flera decennier långa engagemanget i det som, kan man nästan tro vid läsningen ovan, bloggaren liknar vid ett korthus?

    Tänk om vi kunde få en förklaring från hästens egen mun!

    Jag hoppas och förutsätter då att hans uppbackare håller tyst, tills husse har lättat på förlåten och givit sitt svar på den intressanta frågan, vilken ju också kan rubriceras som följer:
    -Varför jag står kvar på toppen i ett vacklande korthus!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svaret på den frågan torde vara rimligt självklar.
      Då deltager man i fora där andra borde lyssn på ens synpunkter, även om de inte är gängse.
      När alla kurvor pekar neråt så kanske det är bättre att lyssna än att slå sig för bröstet?

      Radera
  5. Skörden är mycken och man behöver inte fråga sig vad man ska göra. I mitt fall är det att plocka fram körnoter inför advent. Strax på en församlingsgård i Sverige. Roligt att vara musiker!/ Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som "vår" mycket dugliga kantor ibland lite skämtsamt framhållit:

      -Jag drar mer folk än våra präster tillsammans.

      Tyvärr har hon rätt. Hennes körer håller, förutom en mycket hög kvalitet, en markerad kristen profil. Jag är däremot inte säker på att våra prästers predikningar överlag håller varken någon större kvalitet eller kristen profil.

      Argus

      Radera
  6. Dirigenten, pekoralisten och politruken har nu visat att han är den som
    bestämmer - inte bara i kyrkan, utan också på denna blogg. Sålunda
    vet vi vilka som får tala och vem som måste tiga. DEMOKRATISKT?

    SvaraRadera