måndag 8 december 2014

Frågan

Frågor ska ställas rätt för att ny kunskap ska utvinnas. Det gäller i vetenskapen. Jag diskuterar inte just nu hur felfrågor kan ge upphov till nya men andra insikter än de förväntade.  I politik gäller de inte i första hand att ställa de rätta frågorna i betydelsen relevanta utan de rätta politiska frågorna, de som leder till de svar som partiet redan bestämt sig för.. Men det finns alltså en viss typ av frågor som ställs av människor som vill veta hur det verkligen är. Teologiska frågor skulle vara precis sådana.

I Svenska kyrkan har Frågan handlat om kvinnor i prästämbetet. Den frågan är ett shibboleth. De flesta kan uttala ordet rätt och några vill inte. Så långt är det enkelt. Men ju mer jag funderar över den gamle kyrkoherden i kyrkomötet i höstas, desto oroligare blir jag. Han såg instiftelseorden vara en uppläsning av ett stycke evangelium för människorna. Dessa ord hade inget egentligen med nattvardselementen på altaret att göra. De var inte ord som kom till elementen för att göra sakramenten, så som Augustinus lärt oss - och Luther tänkte. Utifrån sin förkunnelsetanke har prästen stått ett prästliv och läst evangelieord för sin församling och delat ut - vad då? Var det verkligen Herrens Heliga Nattvard folket fick eller fick folket bröd och vin samt lite förkunnelse som gjorde sammanhanget fromt? Nå, i första vändan kanske, men efterkonsekrerar han inte - och varför skulle han - är det väl högst tveksamt vad prästen räcker församlingen efterhand. Den stackars kommunikanten kanske måste klara sig med att doppa men allt blir otydligt - och då talar jag inte om fejkoblater med E412 eller vin som inte är vin av det slag att det gläder människans hjärta.

Min första poäng är att den här sortens frågor inte får ställas. Då uppstår argsinthet.
Min andra poäng är att den gamle kyrkoherden är en sådan som är för ordningen med kvinnor som präster - men vad i allsindar ska han med prästämbete till? Läsa en evangelietext och ställa i ordning på altaret, ska man vara prästvigd för det? Sådant kan en kyrkvaktmästare och en kyrkvärd ordna.
Och då kommer tredje poängen, den som var GA Danells sammanfattning: "Ämbetet är ett ingenting, kvinnor ska ha det." Vi kanske ska prata om detta underliga att de som inte har någon syn på ämbetet alls driver just ämbetsfrågan så hårt. Men det kanske inte är så underligt. Intuitivt uppfattar de att något viktigt är upphängt här. Eller - i värsta fall - det är något så basalt att de värjer sig för de inser att de måste ha rätt och därför håller fronten mot dem som läst på och påstår att de har fel.

Låt mig vara lite noga med beskrivningen. I långliga tider var frågan om prästämbetet en icke-fråga i betydelsen att alla tänkte sig veta vad en präst var och gjorde så det behövde ingen närmare tänka över. När några teologer i spåren av en kyrkväckelse i Svenska kyrkan tog upp saken, blev de till tänkande ohågade bara störda. I den situationen aktualiserades frågan om kvinnor i prästämbetet. Det kunde helt enkelt aldrig fungera - för grundfrågan om prästämbetet hade inte ställts och kunde i det gamla liberalteologiska mönstret inte ens ställas. Ni fattar vad som hände när den statliga utredningen leddes just av två medvetna liberalteologer, biskop Bohlin och prosten Hallén.

Men nu hoppar jag till dagsläget: Kan det vara så att väldigt få egentligen är för kvinnliga präster/kvinnor i prästämbetet? De flesta är bara inte emot. För detta har de inte behövt läsa några böcker om ämbetet eller värdera den beslutsprocess som år 1958 ledde fram till riksdagsbeslutet i frågan. Så vad händer nästa gång man frågar
a) en biskop om vad han/hon läst för att komma fram till ett eget ställningstagande i frågan och kompletterar med spörsmålet om biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk och har en mening om detta arbete när det just handlar om ämbetskonflikten
b) en präst vilket teologiskt verk som vägledde till prästens eget ställningstagande
c) en lekman eller flera i högen vad präster egentligen behövs till
- vad händer då, tror ni?

Vilket ämbete är det som vi i verkligheten är oense om?

7 kommentarer:

  1. Ämbetsfrågan hör till intresseklubbens interna angelägenheter.

    Jämställdhet och genus(de)konstruktion till samhällets värdegrund. D v s religiösa sanningar som icke utan fågelfrihet kan betvivlas.

    Intresseklubbens meningar får gärna ventileras och praktiseras, om de bara inte står i strid med värdegrunden. Då äger värdegrunden absolut och ovillkorligt företräde. De flesta präster och nästan alla kyrkomedlemmar omfattar samhällets värdegrund mer eller mindre medvetet.

    Varför beklaga sig, när man blir korsfäst, stenad, bränd på bål, steglad, hudflängd, hotad, hatad, satt i stock och bespottad av anständigt, sekulärreligiöst värdegrundsfolk?

    Så har det alltid varit, när man betvivlat och utmanat folkets gudar.


    Lars Jensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att du har fel. Ämbetsfrågans historia är en nyckel till mycket av det senare folkhemmets vånda: bekräfta att vi skulle lämnat något gammalt resp påminna om vad som faktiskt bestämdes.
      Ändå till 1982 påmindes Sverige om att det har en historia där samvetet varit respekterat (t.o.m. 1974). Men samhällets värdegrund är inte definierad närmare än skolans sk värdegrund (i huvudsak 1994), och dess egentliga grund är inte någon annans än innevarande riksdags parlamentsmajoritet. Och skolans utveckling är sig ett talande bevis på att den värdegrunden är ganska värdelös vilket också många debattörer påpekat. Utan ett genuint sanningsbegrepp faller all form av kunskapstanke.
      T.o.m. Wejryd försökte relatera till en samvetstanke när han skulle försvara/förklara samkönade partnerskap. Det förträngs nu men ju mer det förträngs desto hårdare kommer det att slå tillbaka.

      Radera
    2. "Konungen äger ... ingens samvete tvinga, eller tvinga låta", hette det i 1809 års regeringsform.

      Nu gäller:

      Den som bryter eller misstänks bryta mot Värdegrunden må jagas tills vederbörande anpassat sig.

      Värdegrunden måste inte vara explicit. Den kanske ofta sammanfattas i "alla människors lika värde", men den ligger i luften. Brott mot värdegrunden är det som väcker pinsam tystnad eller häftig gensägelse. När någon högt säger eller tänker fel, tystar vänner av ordning den dåraktige fritänkaren.

      Som den gamle s-justitieministern Lennart Geijer uttryckte det:

      -Kristendomen duger inte längre som grund för samhällsmoral och rättskipning!

      Voilà! Vi fick värdegrund i stället. Och om den duger, må det råda delade meningar!


      Lars Jensen

      Radera
  2. Den gamle kyrkoherdens förslag, om jag nu syftar på samma sak som docenten, fick väl trots allt avslag i kyrkomötet. Hur som helst upphör väl inte Guds ord att verka sakramentet även om celebranten har en aldrig så fel intention, förutsatt att de yttre villkoren föreligger? Det hade ju blivit något slags donatism.
    /Sub versus/

    SvaraRadera
  3. I ämbetsfrågan behöver den som intar majoritetens ståndpunkt inte vara påläst och/eller kunna argumentera ordentligt teologiskt för sin åsikt. Det räcker med att hänvisa till den av lagen föreskrivna jämställdheten mellan könen. Försvinnande få präster är pålästa i denna fråga och lika få är intresserade av eller besitter förmågan att föra en seriös teologisk diskussion i denna för Sv kyrkan synnerligen betydelsefulla och ödesdigra fråga. De flesta anser numer att det enbart är irriterande när frågan kommer upp, det stör den tillrättalagda historieskrivningen och sätter fingret på det ömma som ingen vill låtsas om.
    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera
  4. Fint teoretiskt. Bra, men vad bråkas om? Ju merajag läser, ju mindre förstår jag..

    SvaraRadera